Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfsborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II år 1520. Ivar Greens tjenare innehade
Elfsborg år 1471, då det intogs af Westgötharne,
under Otto Thorbjörnsson. Vid slutet af 15:de
århundradet var Svante Sture höfvidsman
härstädes, innan han blef riksföreståndare. År 1502
uppgafs Elfsborg, genom hederlig dagtingan, åt Danske
kronprinsen Christian (sedan konung Christian II),
hvilken då, oaktadt alla löften, lät mörda
besättningen och uppbränna fästningen samt allt hvad
som var brännbart. Den sattes åter i stånd, och
blef år 1523 eröfrad af konung Gustaf I. Han
var äfven här år 1541, då han utfärdade ett
bref angående sina barn och sin hofhållning.
Konung Gustaf I befallte år 1559 att fästningen
skulle förbättras. Konung Erik XIV, stadd på sin
resa till England, för att fria till drottning
Elisabeth, hade år 1560 ankommit till Elfsborg, då
han här erhöll underrättelse om sin fars, konung
Gustaf I:s död och måste således vända om. Sivard
Kruse blef ståthållare härstädes, i denna konungs
tid; besättningen var rask och slottet försedt med
alla förnödenheter. Kruse var med konungens
tillstånd frånvarande, och Erik Kagg satt i hans
ställe. Danske konungen Fredrik ankom då hit år
1563 med 28,000 man, och företog belägringen
på inrådan af grefve Gynther af Schwarzburg,
kallad den stridsamme. Som staden var en öppen
ort, så satte invånarne sjelfve eld derpå, och
drogo sig in i slottet. Erik Kagg blef
uppmanad att gifva sig; men han svarade, att han ville
göra motstånd så länge han förmådde.
Belägringen företogs d. 21 Aug.; många af Danskarne
sjuknade, men då Kagg ej erhöll någon
undsättning, dagtingade han d. 4 Sept. Besättningen fick
tåga till Sverige; men han sjelf, med några flere
af adeln, måste gifva sig fångne. Bytet var
ansenligt, emedan alla kringboende egendomsägare
hitfört sin egendom; hvilket allt konung Fredrik
skänkte, tillika med slottet, åt grefven af
Schwartzburg, till de öfriga Danske befälhafvarnes stora
afund. Danske fältherren Göran Ranzow sattes då
här till befälhafvare. Kagg misstänktes med skäl,
att hafva, af förräderi eller rädsla, uppgifvit
fästningen, och skall, enligt andra berättelser, hafva
flytt till Danmark. Konung Erik XIV lät år 1565 i
April månad mycket häftigt belägra Elfsborg och
sökte förgäfves att återtaga detsamma. Trenne
Danska örlogsskepp ankommo då för att undsätta
slottet; men de blefvo tillbakaslagna af 3 espingar
och några få båtar. I anseende dertill, att
konungen af Danmark ville tillsluta sundet för de
Revelske, var konung Erik XIV betänkt att inrätta
en sjöväg emellan Stockholm och Elfsborg,
nemligen igenom Mälaren till Arboga, sedan igenom
Hjelmaren till Örebro, der man skulle föra godset
utöfver Littestigen in i Wenern och sedan fram
till Elfsborg. Elfsborg blef tills år 1570 i Danskt
våld, då det, genom Stettinska fördraget,
utbyttes mot 8 Danska skepp. Erik Gustafsson
Stenbock var kommendant på Elfsborg år 1597, då
hertig Carl ankom. När Erik märkte, att
garnisonen var hertigen tillgifven, flydde han derifrån
till Danmark. Hertigen förordnade då Erik Stake
till ståthållare och David Danielsson Hund till
underståthållare. Konung Sigismunds amiral,
Johan Gyllenstjerna Nilsson, gjorde år 1599 ett
försök att intaga Elfsborg; men hans flotta blef
illa medfaren och sjelfva amiralskeppet stötte på
en klippa. En utsänd spejarebåt hade äfven
blifvit tagen, hvarigenom fästningen i tid varnades.
Konung Sigismund hade ernat upplåta till
konungen af Spanien, på några år, Elfsborgs hamn, för
att der kunna lägga en Spansk flotta, och
derifrån bekriga Nederländerna. Elfsborgs fästning
besågs år 1609 i April månad af konung Carl IX,
hvilken då förordnade om befästandet af detta slott.
År 1612 d. 5 Maj börjades Elfsborgs belägring af
Danske konungen Christian IV. Olof Stråle var då
Svensk ståthållare härstädes. Han trodde sig kunna
försvara fästningen och, om han erhöll tillräcklig
besättning, ej behöfva sänka de skepp hvilka lågo här,
utan kunna försvara dem med de bålverk han
upptimrat på Skinnareklippan; men då ryktet
förkunnade Danskarnes tillrustningar, begärde han blifva
entledigad och få bekräftelse på sina förläningar;
han vore oförmögen att sjelf försvara fästningen;
de öfrige befälhafvarne voro ej särdeles pålitlige;
Peder Jönsson var en ärlig man, men illa sårad,
så att han på en ryssbår måste låta bära sig
derifrån, emedan der icke fanns någon fältskär;
Gustaf Hansson, som tjent sedan konung Gustaf I:s
tid, var så gammal, att han ej kunde uträtta
något. Olof Stråle underrättade äfven
fältmarskalken Kruus, att 42 Danska skepp ankommit med
folk och krigsförråd, och att fienden lägrat sig på
repbanan vid Elfsborg d. 6 Maj, att de der
begynt förskansa sig, samt hemtat 8 murbräckor från
Bohus; att 2 fiendtliga skepp med våld gått förbi
och laggt sig emellan Stegeberget och Otterhälla
och således hindrade all tillförsel från Gullberg;
han begärde derföre snar undsättning.
Besättningen bestod blott af 400 man. Den Svenske
befälhafvaren Stjernsköld, som skulle undsätta
fästningen, kom för sent, och ej förr än belägringen
var börjad. Konung Gustaf II Adolf förmanade då
Strålen, att, såsom en tapper behjertad Svensk man,
med yttersta magt försvara en för Sveriges krona
så angelägen fästning; konungen ville med
aldraförsta komma honom till hjelp och lofvade ej
allenast bekräfta hans förläningar, utan i allt
afseende på utmärktaste sätt belöna hans tjenster.
Den 13 Maj uppstötte Danskarne porten, med en
petard, på ett staket eller palisadverk på
Skinnareklippan straxt utanför fästningen.
Svenskarne måste öfvergifva samma utanverk, hvarefter
konungen af Danmark lät uppfordra fästningen,
med den hotelsen, att ej en enda man skulle
lemnas vid lif, om densamma blef tagen med våld.
Svenskarne gjorde tvenne utfall för att hindra
fortsättandet af belägringen och för att intaga
Skinnareklippan. Vid det första stupade omkring 30
Danskar, och vid det andra drefvos de utfallande
tillbaka in i porten. Då Danska batterierna blifvit
färdiga, lät konung Christian om natten, först med
kanoner och handgevär beskjuta skanskorgarne och
andra ställen, och sedan om morgonen dermed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
