Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finspong ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fleming.
Fleming.
511
Malts Törnes, befälet öfver vakten, och samma
uppdrag emottog och verkställde han nio år senare
af d. v. konungen Jobati mot den störtade Erik.
Under den sistnämndes regering utförde han
åtskilliga krigsförrättningar’, men hans fruktlösa anfall
pä Bohus fästning var nära att kosta honom
lifvet. Vid det sista befäl, som af Erik
anförtroddes honom, att med några fartyg hindra de
upproriske hertigarnes rörelser i Mälaren, öfvergick
han till dein. Hans förräderi belönades med
riksråds-värdigheten, friherreskap och
lagmans-embe-tet i södra Finland. Han steg sedan under Johans
regering till riksamiral, riksmarsk och gubernator
i Finland. Efter Johans död var han en bland
Sigismunds trognaste anhängare, och försvarade
Finland, med kraftfull hand, emot alla Carl lX:s
anslag- och planer. Denne hade uppviglat bönderne
till uppror emot sin konung och Flemings hos dem
inqvarterade soldater-, vilda grymheter begingos å
ömse sidor, och slutligen nedgjordes bondboparne
af Flemings vapenöfvade trupper. Man uppger att
11,000 personer förlorat lifvet under dessa
blodiga uppträden. Fleming dog i Pojo uti Nyland,
under en resa, d. 12 April 1597. Hans äldste
son, Jolian, hvilken följde Sigismunds fana, föll
år 1599 i hertig Carls våld och aflifvades, vid 21
ars ålder, såsom fäderneslandets förrädare, kanske
hufvudsakligen derföre, att Carl ville på sonen
släcka åtminstone en del af den hämd, han ej fick
utöfva mot fadern.
Fleming, Hennan, af den yngre grenen,
riksråd, fältmarskalk i Lifland och död år 1593, hade
en son, Claes, hvilken, såsom ståthållare på Åbo
slott år 1597, ådrog sig hertig Carls misstankar,
landsförvistes, men, återkommen till Sverige,
insattes som fånge på Smedjegården i Stockholm, år
1604, hvarifrån han likväl frigafs emot borgen.
Död år 1616. Ilar skrifvit på Latin en berättelse
om tilldragelserna i Finland, under de första 8 åren
efter Johan III:s död.
Fleming, Henrik Claesson, den
ofvannämnde Hermans sonson, öfverste för Karelska
krigsfolket, sedan för hela rytteriet, vice amiral,
sändebud till Kyssland år 1634 och landtmarskalk vid
sistnämnde och 1644 årens riksdagar. Död d. 7
Nov. 1650, nära 66 år gammal. Ehuru son af en
rik far. hölls han likväl af denne så knappt, att
han, enligt egen berättelse, efter sitt bröllop ej
bade mer än ett halfore i behåll, hvilket han slog
fast i väggen och med en pistol sköt sin tomma
penningpung i luften. Han fick väl busrum på
faderns gård Hannula, men först sedan all säd
derifrån blifvit bortförd. Sedermera förljenade han
likväl på leveranser till arméen, på handel och
kronoarrenden så mycket, att han sjelf blef rik,
uppbyggde Mietois kapellkyrka i Finland, gaf skänker
åt Åbo, Wiborgs och andra kyrkor, samt
bekostade predikstolen i Jakobs kyrka i Stockholm,
jemte södra muren deromkring, näns son,
Fleming, Krik Henriksson, riksråd,
president i generalbergsamtet, kammarråd, friherre och
landtmarskalk vid 1654 års riksdag, då drottning
Christina nedlade regeringen. Har mycken förtjenst
om Svenska bergverken, hvilka han gmndligt
kände och som hos honom stå i stor förbindelse. Död
år 1679 i en ålder af 63 år. Af hans tre söner
blef den ene katbolik och dog i ett kloster, den
andra dog som major i Holländsk tjenst och den
tredje såsom vice president i reduktions-kollegium.
Fleming, Claes Larsson, också en sonson till
förutnämnde Herman F.; den skickligaste och mest
förtjente af slägten. Studerade vid flera utländska
akademier, gick år 1612 i krigstjenst vid Svenska
bären i Ryssland, blef sedan ryttmästare vid
Uplands regemente, 1619 under-amiral, 1625
riksråd och 1629 president i räknekammaren, hvarvid
ban verksamt biträdde pfaltzgrefven Johan
Kasimir, som fått kammarverket under sin styrelse,
men till hvars vård han saknade bekantskap med
landets språk, lagar och förhållanden. Efter
konungens död förordnad till öfver-ståthållare i
Stockholm, befordrade han med drift och verksamhet
stadens, isynnerhet Norrmalms planering,
anläggningen af gator, fullbordandet af Jakobs kyrka,
byggnaden af slussen, stora barnhuset,
repslagarebanan, m. m. Förordnad till biträde åt
riksamiralen Gyllenhjelm, vinnlade han sig med samma nit
och kraft om iståndsättandet af örlogsflottan och
lyckades så väl, att Gustaf Adolf, genom hans
försorg, kunde utlöpa med 30 fartyg till Diinas
mynning och eröfra Riga. År 1644 uppdrogs
honom befälet öfver denna flotta, hvilken till stor
del varit hans verk, och hvilken han nu förde med
samma skicklighet och drift, som han ådagalagt
vid dess iordningssätlande. Efter sjöslaget vid
Femern (se detta ord), då han förlagt sin flotta vid
Kielerfjord, för att reparera, träffades han d. 26
Juli af en förflugen kanonkula från ett Danskt
batteri, just då han i sitt amiralskepps kajuta stod
och tvättade sig. Tjenaren, som höll handfatet,
dödades och amiralen fick lårbenet afskjutet,
hvaraf han dog två timmar derefter, 52 år gammal,
sedan han hunnit utnämna Wrangel till sin
efterträdare. Han beskrifves som en redlig, välsinnad
och derjemte saktmodig man, en egenskap,
hvilken ganska väl låter förena sig med det sanna
hjeltemodet och den verkliga kraften. Utom sina
andra förtjenster om fäderneslandet, har han
äfven en om- klingsmidets upphjelpande, genom
anläggning af Wira bruk, på sin gård i Riala
socken. Hans son,
Fleming, Herman Claesson, ärfde väl sin
faders embeten såsom riksråd, amiral och
öfver-ståthållare i Stockholm, men icke hans egenskaper.
Då drottning Christina skulle bese ett nybygdt
fartyg vid Skeppsholmen, var en så klen landgång
nt-lagd, att hon från den svaga plankan föll i sjön,
tillika med amiralen. I stället att rädda henne,
fattade han, mera förskräckt än drottningen, tag
i hennes kläder och drog henne med sig under
vattnet. Han hade likväl tjenat på Holländska flottan
och sjelf såsom kapiten fört skeppet Regina under
den sjöexpedition, der hans far stupade. Civila
befattningar tyckas mera hafva öfverensstämt med
hans lynne. Han blef således president i
kammarkollegium, general-guvernör öfver Finland och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
