Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finspong ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
548
Fred.
Fredag.
med Ryssland började, for att ej räkna de
urgamla tidernas vikingatåg, i slutet af 13:de
århundradet, då Thorkel Knutson fullbordade Finlands
eröfring. Det äldsta kända fredsfördrag med
Ryssland är det i Nöteborg, troligen af år 1323.
Derpå följde flera andra fredsalbaudlingar; men
ordentliga fredsslut med denna granne kanna knappt
anföras, förr än Svante Stureo slöt fredén dr i5W.
Denna fred slutade det stora bärjningskrig, hvilket
Ryssarne, en följd af är, utfört i Finland till
Danmarks fördel, och i följd af plundrande
gränsestridigheter. Freden i Moskwa 1537 var en
bekräftelse på fredstillståndet, hvilket varit rubbadt och
kändes osäkert, men krig hade likväl ej uppstått.
Freden i Moskwa 1557 återförde lugnet efter tre
års strider, emellan Iwan Wasiliewitsch och
Gustaf Wasa. Inga länder förlorades å någondera
sidan. Freden i Teusina 1595 förskaffade åt
Sverige Rysslands bifall till eröfringen af Esthland.
Ryssland var en af de grannar, som stridde om
detta land; men afträdde nu från stridsplatsen.
Freden t Stolbova 1617 var den lyckligaste fred
Sverige slutit med denna magt. Den bekräftade
besittningen af Esthland, Lifland, Karelen och
Kexholm, samt lade dertill Ingermanland. Sverige bade
dermed vunnit allt, som pä denna sida kunde
ef-tersträfvas; det behöfdes nu allena att bevara hvad
man ägde. Freden i Kardis 1661 slöts utan
förändring i besittnings-tillståndet; den var också
föregången af ett krig, ej särdeles rikt på bedrifter,
och hvilket snart slutades, i sjelfva verket genom
stillestånd, ehuru freden fortfor längre än
Sveriges andra fredsslut vid samma tidpunkt. Freden i
Nystad 1721, hvilken beröfvade oss Lifland,
Esthland, Ingermanland, utgör en epok i Nordens
historia, ännu mera betydelsefull än Brömsebro- och
Roeskilder-frederna. Från denna tid har hvarje
nytt fredsslut med Ryssland fort denna fiende allt
närmare till oss, med undantag likväl af freden
1790. Freden i Åbo 1743 gaf i Rysslands våld en
mindre del af Finland, och hade kostat oss hela
detta land, om ej Ryska hofvet funnit större
fordel, att, med återgifvande af Finland,
förbehålla sig att Sveriges krona skalle gifvas bort
efter Rysslands val. Freden i Werelä 1790 slutade
utan skam, men utan vinning, ett med heder
utfördt krig. Freden i Fredrikshamn 1809, som
beröfvade Sverige hela Finland, var med Nystadska
freden jemförlig i uppoffringar. Den är den sista,
som blifvit slutad med Ryssland. — I äldre tider
hade Sverige uti Hansestäderna en mägtig granne,
med hvilken fördes krig och slöts fred. Freden
13i0 visar Hansestäderna i full styrka och storhet.
Freden i536 tvingade Lubeck till betydlig
eftergift, den ibland dessa handelsstäder, som tog
mesta del i Svenska ärender. Freden i Stettin 1570
var gemensam för Lubeck och Danmark. Sedan
försvinna småningom Hansestäderna ur Sveriges
historia, och Sverige deltager deremot i Tysklands
allmänna förhållanden. Westphaliska freden 1648
skänkte Sverige, genom besittningen af Pomern,
Wismar, Bremen, Verden och genom förbindelsen
att garantera .Tysklands statssystem, på samma
gång en vigtig plats i Enropa, men också stora
faror. Freden i O liva 1660, gemensam för
kejsaren, Brandenburg och Polen, utgjorde slutet på ett
krig, hvilket Sverige fört, i följd utaf den
ställning detsamma intagit genom Erik XIV:s öfvergång
till Esthland, och som blifvit bekräftad i den
stora freden 1648. Freden i Nimwegen 1679, allmän
för Europas större magter, rörde äfven Sverige.
Detta krig var äfven en följd af Sveriges ställning
såsom Europeisk magt, ej endast Skandinavisk. Ett
olyckligt krig slutades denna gång med en fred,
nästan utan förluster, så mägtig var Sveriges
bundsförvandt, konungen af Frankrike, och så trofast
brokade han sitt inflytande till Sveriges bästa.
Tyska intressen satte Preussen och Hannover i
harnesk emot Carl XII, och frederna i719 och 1720
beröfvade oss, för dessa magters räkning, Bremen
och Verden, samt en del af Pomern. Freden i
Hamburg 1762 blef slutet på Sveriges obetydliga
deltagande i det blodiga och minnesvärda sjuåriga
kriget. Denna gång låg förevändningen till kriget
i Sveriges egenskap att hafva garanterat
Westphaliska freden, hvilken konungen af Preussen
sades hafva brutit. I nyaste tider har Sverige
ännu en gång undertecknat en allmän Europeisk fred.
Freden i Paris 1814 återställde lugnet efter
långvariga krig, hvilka slutligen fördes egentligen nti
Tyskland; men till bela Europas räddning. Innan
Sverige deltog i kriget emot Napoleon, slöts fred
med England uti Örebro 1812. — Med Polen bar
Sverige slutit tvenne vigtiga fredsslut: Fördragen
i Stumsdorff 1629 och 1635. Begge kallades de
stillestånd, emedan de afslutades för vissa år, det
första för sex, det senare för tjugusex. Det
förra öfverlemnade åt Sverige ej blott Lifland, men
äfven Preussens hamnar; det senare beröfvade oss
de senare. Det var i följd deraf betydligt mindre
fördelaktigt, men bekräftade likväl Liflands
besittning och Carl IX:s ätt på Svenska thronen.
Sveriges krig med Polen voro denna tid arfföljds-krig.
En sådan karakter fanns ännu i det krig, som
afslöts med Freden « Oliva 1660. Snart derefter
upphörde Sigismunds ätt alt regera, och blott
er-öfringslystnaden satte konung Augnst i förbund med
Sveriges andra fiender. Freden med Polska
republiken, efter Stanislai Leczinskys val till konung,
och freden i Alt-Ranstadt med konung August 1706,
då han tvingades att erkänna sin egen afsättning,
blefvo af kort bestånd. Fred med Polen, sedan
kriget blifvit förnyadt 1709, slöts ej förr än 1729,
ehuru kriget långt förut upphört. Det var den
sista Polska fred Sverige afslutat; det förslå krig,
som det med Polen utfördt slutade utan
formligt fördrag, sedan Johan III uppstigit på thronen.
— Utom dessa fredsslut för sin egen räkning, har
Sverige äfven tvenne gånger medlat fred emellan
vestra Europa, samt en gång i Norden. Freden i DreiUi
1667, emellan England och Holland; freden i
Ry>-wijk 1697, emellan Frankrike och dess många
fiender, samt fördraget i Altona emellan Danmark
och Holstein, slötos under Svensk bemedling.
Fredag, den sjette dagen i veckan. Dess namn
bar blifvit härledt frän Frey och Frigg; men kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
