Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorfveda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gudstjenst.
Gudstjenst.
699
hedentiden här i Sverige, hos hvilken den ansågs
såsom en den hedniska gudstjenstens tillhörighet,
att uti sina samfund, hvilka voro antingen
årsfester, bröllop eller andra tillfällen, dricka sina
gudars skålar och minnen. Herröds saga berättar:
"Epter dat kom Odins minni", samt "Tha kom dat
minni in, som helgat var Frey." Då det för de
kristna lärarne var svårt att få våra hedniske
förfader aflägga sina urgamla sedvänjor, öfvertalade
man dem, i detta hänseende, att icke mera dricka
Thor, Odens och Frigga, eller andra gndars
minne, utan i stället "Guds i himmelen" och "den
heliga trefaldighetens." De drucko Guds minne, i
samma mening, som vi nn yttra: "Gud välsigne."
Om konung Magnus, konung lläkans son i
Norrige, anföres, att "han bortlade många onyttiga
bruk, sedvänor, och uptog i Staden igen, at man
skulle dricka tbcn ewige Guds och vår Herres
Jesu Christi Skål och åminrlse." Delta dracks "när
de voro nöktre, öfver Måltijden, och för än öblet
fick öfverhanden." Sedan denna sed under senare
tid blifvit missbrukad och använd i otid,
uppväckte den förakt mol dem som drucko denna
minnesskål, hvarefter den blef helt och hållet aflagd.
Loccenius anför i sina "Svenske och Götbiske gamle
Handlingar", alt denna skål ännu 1728 dracks bos en
del allmoge.
Gudstjenst kallas i Svensk lag då församlingen
och vederbörande prest sammanträdt för alt med
bön, säng och predikan begå sin andakt. Det är
för sådana sammankomster, som lagens stadganden
i afseende på gudstjenst hafva sin tillämpning.
Sedan Sveriges invånare emottagit Evangelii ljus,
måste de småningom underkasta sig de bördor, dem
Romerska påfven, af egen myndighet, pålagt den
kristna församlingen. Den syndaflod af sådana,
hvilka öfversvämmade Romerska kyrkan,
skonade ej heller Sverige. Så länge biskoparne
valdes af allmogen och tillsattes af konungen, var
påfvens välde i Sverige nog inskränkt. Mötet i
Linköping år 1153 var ett steg till hans större
magt, hvilken ansenligen ökades först genom
erke-biskops-dömets inrättande, sedan genom
presterskapets befrielse från skatter och verldsliga
domstolar, saml ändtligen är 1248, dä jus canonicum
blef antaget, och presternes giftermål afskaffades.
Menigheten vändes med sin förtröstan från Gud till
liflösa bilder, hvilka man åkallade. Det som skulle
kallas offentlig gudstjenst, böner, psalmer, messa,
barndop och brudvigningar, förrättades merendels
på fremmande språk. Likväl har man anledning alt
tro, det några delar af allmänna gudstjensten
förrättades på Svenska, åtminstone på landet, ty ibland
Staluta Sveciæ Provincilia finnes denna punkt: "Item
Pater noster, ave Maria, Credo, in linguam
mater-nam translata leganlur coram parochianis ut ea
ad-discant." De afsomnade helgonens förböner,
påfvens aflatsbref och egna utvärtes ärbara gerningar
värderades såsom medel och förtjenster till
saligheten. Bibeln var för gemene man alldeles
undanstucken, och Kristi blods delaktighet, under det
välsignade vinet, betogs honom i den heliga
nattvarden. Med en bit bröd, öfver hvilket presterne läst,
bedref man den grofvaste vidskepelse. Man
trodde, att den var Kristus sjelf, förde den omkring
med mycken ärebetygelse, och mente sig offra Gudi
en försoning för lefvande och döda. Blödiga
sinnen, som kämpade med döden, saknade ej allenast
all uppmuntran, att med botfärdiga och trogna
hjertan vända sig till Guds nåd, utan blefvo
jemväl skrämda till testamenten for själamessor, alt
derigenom vinna vederqvickelse i skärselden.
Sådana voro de band, som konung Gustaf I år 1521
företog sig att sönderslita och verkligen sönderslet,
på riksdagen i Westerås år 1527. Rikets ständer
antogo då den rena evangeliska läran, hvilken
stad-fästades på riksdagen i Strengnäs år 1529. Ifrån
den tiden blef en rätt evangelisk gudsdyrkan
stadgad i Sverige, fastän under hvarjehanda och
stundom nog vidriga omskiften. Den offentliga
gudstjensten renades ifrån sitt förra slagg, sattes uti
tillbörligt skick och konungen tillät icke någon af sina
evangeliska undersåtare att vara försumlig deruti. De
som, utan laga förfall, voro borta ifrån kyrkan,
blefvo pliktfällde. De sattes ifrån herrans nattvard och
måste undergå uppenbar kyrkoplikt. De skonades
ej heller för verldsligt straff, särdeles om de
besökte krogar i stället för kyrkan, eller allenast
några få gånger om året infunno sig vid den
allmänna församlingen. Man ansåg, att sådana lefde
som hedningar. Konung Gustaf var så nogräknad,
att den, som allenast "satt ute och sqvallrade",
sedan gudstjenst var börjad, eller eljest dref ut
och in i kyrkan, så länge messan och predikan
påstod, fälldes till böter. Alltifrån 1577
hotades väl vår församling i bela 15 år, att den
offentliga gudstjensten åter skulle bringas på
papi-stisk fot; men både förut och under samma tid
försummade icke hertig Carl, att åtminstone sätta sitt
bertigdöme i säkerhet. Då hertigen fiirnam, det.
ganska många visade sig obenägna alt bivista
gudstjensten i kyrkan, utfärdade han 1573 en
befallning, att presterne, hvari sin församling,
skulle noggrannt gifva akt uppå huru uiänga personer
funnos i hvar gård komna till den ålder, alt de
med nytta kunde höra Guds ord. Sedan skulle de
förmana husfadern och husmodern, att åtminstone
en person af gården måtte komma till kyrkan, när
de dagar i veckan inföllo, på hvilka Guds ord
predikades. Borgare och borgare-bustrar, som af
motvilligbet och utan laga förfall afböllo sig ifrån
kyrkan, sedan de första, andra och tredje gängen
blifvit derom päminte och ålvarnade, skulle, för
hvar gång gudstjensten försummades, straffas med
vissa penningeböter, hvilka borde användas till
att förbättra kyrkorna. Likaledes förklarade
hertigen år 1586 sin allvarliga vilja, att bönderne,
genom forslor, skallebåd och tingsstämningar, icke
måtte hindras ifrån den offentliga gudstjensten.
Rikets ständer hade väl sökt, genom Upsala
möte, alt förskansa sin religions-frihet; men icke
desto mindre fanns gudstjensten uti ganska
bedröfligt skick, straxt efter konung Sigismunds kröning,
särdeles i Stockholm. Den förrättades af våra
evangeliska prester med räddhåga och fara, så att
om dem måste hällas vakt, när de stodo på pre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
