Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
42
Handel.
Handel.
Handel. Dea äldsta handeln i Sverige var,
såsom vanligt under råa tider, i behof af ett
mäg-tigt skydd emot röfverier, och fördes med vapen
i hand. Den inre landthandeln var åter
sammanhängande med de allmänna offren, vid hvilka
marknader uppstodo. En serskild handelsklass fanns ej
i det hedniska Sverige; men i den mån serskildta
samhällsklasser uppstodo bildade sig köpstäder,
såsom medelpunkter för handeln. Handel i större
skala hade Sverige under medeltiden blott såsom
beroende af hansestäderna. Dessa försågo vårt
land med dess införsel, afhemtadc dess produkter
och drogo största fördelen af vår handel. De
rot-fästade sig i våra städer, så att under medeltiden
hälften af städernas råd brukade utgöras af
Tyskar. Detta fremmande inflytande verkade
betydligt på städernas utbildning efter Tyskt mönster. De
Tyska handels-gillena infördes och blefvo
skyddsföreningar för handeln, så väl som för
bandtver-ken. Bemödandet att samla all handel i städerna
kröntes med framgång och stränga förbud emot
landsköp inkommo i vår handels-lagstiftning.
Handeln sammanträngdes i städerna tidigare än
handtverkens landthandeln förbjöds sedan i stadslagen
från Magni Erikssons tid, och likaså blef hvarje
stads handel skiljd frän andra städers. En
serskild rättighet hade dock ridderskapet och adeln
på 1500- och 1600-talen, att, för sin nödtorft,
handla med fremmande köpmän och detta utan tull.
Äfven presterskapet hade rätt att handla fritt
för egna behof, en frihet, som åtminstone under
katholska tiden, missbrukades. Gustaf försökte
hejda missbruket. Adelns tullfrihet blef föremål
för borgerskapets bitlra klagan, under påstående
att adeln begagnade den utöfver privilegiernas
rätta mening. Den blef ock omsider af ridderskapet
och adeln afstådd. Hvad serskild! beträffar utläudsk
handel, sä ägde i äldre tider utländningar väl
stapel- och nederlagsrätt i sjöstäderna; men en blott
inskränkt handelsfrihet. Med denna stapelrätt
sammanhängde städernas utskeppningsrätt, som icke var
alla städer förunnad, och derigenom uppstod
skillnaden emellan stapelstäder och uppstäder.
Grundsatserna för vår handels-lagstiftning hafva således
varit handelns egenskap af stadsmanna-näring, samt
skillnaden emellan upp- och stapelstäder. Handelns
historia lärer oss, att den Svenska handeln först
på Gustaf l:s tid lösgjorde sig från bansestädernas
öfvervälde och blef aktiv handel. Den bar
sedermera förkofrat sig, och det var en tid då
Svenskarne hoppades blifva en af de största handlande
nationer. Landets aflägsna läge, dess fattigdom
på kapitaler, olyckliga och andra om äfven
segerrika, dock alltför vidlyftiga krig, samt
mägli-gare folkslags täflan har omintetgjort detta hopp.
Kompanierna, hvilka bildades ander Gustaf Adolfs
och Christinas tid för handel på aflägsna länder,
upphörde efter någon tid, och nyare försök i
samma väg hafva ej heller bibehållit sig; men
Sverige drifver dock ännu en aktiv handel, skyddad
och befordrad af bandelstraktater med fremmande
magter. Vilkoren för handels idkande äro senast
bestämda genom den nya bandels-ordningen d. 22
Dec. 1846. Hvarje välfrejdad Svensk man äger
nu, att, under burskap i stad, idka bandel och kan
förena både gross- och minuthandel. Dessutom äga
fabriks- och handtverksidkare i allmänhet rätt, att,
i öppna bodar, försälja sina tillverkningar, i
hvilken stad som helst. En till vissa mindre
kramhao-delsgrenar inskränkt handelsrättighet kan äfven
vinnas af qvinnor, och handelsbodar å landet få
uppsättas. Handeln tillbör således icke numera
städerna uteslutande. Handelsbod å landet bör dock
vara minst tre mil aflägsen från närmaste stad,
i fall andra än egna tillverkningar der försäljas.
Deremot är rättigheten att handla med
landtmanna-produkter oinskränkt. — Den utländska handeln är
sä vida frigifven, som hvar och en äger att
utföra egna alster och tillverkningar, saint, under
vissa vilkor, införa utländska varor. Han måste
nemligen antingen sälja dem i gross och från
sjelfva fartyget eller någon af stadsmyndigheten
anvisad lägenhet, eller också lemna dem i kommission
åt någon verklig handlande. För egen förbrukning
äger han dock införa hvad ban behöfver frän
utrikes orl. Borgare-skyldigheter åligger en hvar
som drifver handel i stad, och i stället för
burskap erläggas af, qvinnor och de som icke hafva
burskap, t. ex. de som införa utländskt gods, utan
handelsrättighet, en viss afgift. Vissa läro- och
tjensleår för rättigheter till handels idkande finnas
ej mera; men handels-föreningar böra upprättas,
som äga att yttra sig öfver ansökningar om
handelsrättighet, hvilka dock afgöras af magistraten
allena; på landet gifves tillstånd af
landshöfdinge-embetet. — Lifligheten af handeln, särdeles
sjövägen, emellan Sverige och Norrige, beror
hufvudsakligen, hvad införseln från Norrige beträffar, pä
den större eller mindre tillgången på fiskvaror i
detta land, och i afseende på utförseln frän
Sverige, pä den större eller mindre tillgången
derstädes å spannmål, till täflan å Norska marknaden
med andra länder. Som år 1844 var ett godt
fiskar i Norrige och spannmålsprisen i Sverige
voro i allmänhet särdeles låga, var, i följd häraf,
handelsförbindelsen ovanligt liflig. Äfven den vigtiga
handeln landvägen hade ökat sig mot de näst
föregående åren. Införselns värde beräknades till
2,570,000 R:dr B:ko, hvaraf 984,000 eller nära
38 proc. med Svenska fartyg, 1,572,000 R:dr
eller omkring 61^ proc. med Norska fartyg, samt
14,000 eller nägot öfver proc. landvägen.
Utförseln är beräknad till 1,411,500 R:dr, hvaraf
518,800 R:dr eller omkring 36 | proc. med
Svenska, 426,400 R:dr eller omkring 301 proc. med
Norska, 100 R:dr med fremmande fartyg och
466,200 R:dr eller något öfver 33 proc.
landvägen. Den betydligaste artikeln var spannmål,
dernäst väfnader, jern, bokstäfver och koppar.
Införseln frän Finland år 1844, hufvudsakligast
vik-tualievaror och hudar, är beräknad till 945,000
R:dr B:ko, hvaraf 136,700 R:dr eller nära 14 £
proc. med Svenska, 791,600 R.dr eller omkring
83-J- proc. med Finska, och 16,700 R:dr eller
omkring 1-J proc. med andra fremmande fartyg.
In-förseln landvägen finnes inberäknad i den furst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
