Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1
Handtverk.
nrugarnes allmänna utgångspunkt, ingalunda voro
fremmande för de gamla Svenska sederna och
ytterligare infördes af de Tyska köpmännen. Med
nppkomsten af dessa skrån eller yrkesgillen —
såsom de äfven kallades — började äfven
näringarne blifva städernas uteslutande tillhörighet. Ty
från bedenhös funnos inga städer, likasom ingen
egen aäringsidkande klass. Städerna upphunno icke
heller någonsin en politisk vigt eller ett välstånd,
som på något sätt kan jemnföras med dem uti de
flesta andra länder. Ordningar för serskildta skrån
funnos redan länge; men den första allmänna
skråordningen är icke äldre än år 1669. Inom skrån
funoos de allmänt kända graderna, lärling, gesäll,
mästare. Lärlingen borde undervisas i yrket, och
tillika betjena mästaren; men deremot njuta en
faderlig vård. Han bade rätt att anses för en
medlem af familjen, mot de förbindelser som
kunde blifva en följd af en sådan ställning. Derifrån
härledde sig älven bruket att låta lärlingarne
uträtta äfven andra ärender än som hörde till yrket.
Detta urartade stundom till missbruk, så att
lärlingen i sjelfva verket blef mästarens betjent
mera än en ämnessven i hans yrke. Enligt skrå
•inrättningens ursprungliga mening skulle ban dock
ej på detta sätt vedergälla mästaren för den vård
och det underhåll ban åtnjöt. Detta skulle ske
genom den fördel mästaren drog af bans biträde
vid arbetet, utom det att några lärlingar äfven
erlade en viss läropenning. En viss lärotid af tre
till fem år var bestämd ifrån lärlingens inskrifning
inför embetet; dock kunde denna tid förkortas för
dem som betalade undervisningen med penningar.
Sjelfva inträdet såsom lärling beviljades icke åt
hvem som belst; i äldre tider fordrades till och
med bevis öfver äkta börd. En sträng lydnad för
mästare och gesäller var lärlingen ålagd, intill
dess han utskrefs såsom gesäll. Denna öfvergång
till en bögre grad var ej alltid, men ofta åtföljd
af skyldighet att aflägga prof på skicklighet i
yrket. Gesällens ställning var i flera fall olik
lärlingens. Han var friare än denne, och icke till
samma grad underkastad mästarens husbondevälde.
Grundvalen, att ett husligt lif borde förena
mästaren och bans arbetare, var dock äfven tillämpad
på gesällcrne, så att desse, åtminstone i äldre
tider, lefde i mästarens bus. Egen for denna grad
inom skrået var gesällvandringen, eller bruket att
ander en viss tid resa (rån ort till annan, för att
på flera verkstäder förkofra sin färdighet. Dessa
vandringar, först en sedvänja, sedan en
skyldig-bet, urartade ofta till ett förderfligt
landstrykare-lif och ett för allmänheten i hög grad besvärande
tiggeri. Sä snart detta missbruk ej inträffade
voro vandringsåren en ganska nyttig lärotid, både
för arbetsskicklighetens och karakterens utbildning.
Gesällerne arbetade för betalning af mästaren och
understöddes på sina vandringar af skrå-embetet i
den stad dit de kommo, isynnerhet med undfägnad
på s. k. gesäll-herbergen. Stnndom inrättade
gesällerna egna gillen med en åldgesdll eller lådgettHl
till ordförande, och understödde hvarandra med
•jukvård o.», v., samt utöfvade inom dessa gillen
Handtverk. -49
en viss disciplinär myndighet öfver hvarandras
uppförande. Den som fälldes af gillet för något fel
måste erlägga öfverenskomna böter, eller blef ban
af gillet skymfad, d. v. s. att kamraterna icke
ville arbeta med honom, och bans namn blef illa
utmåladt hos brödraskapen i andra städer. I
förhållande till mästarne utöfvade också gesällerne
en slags gemensam myndighet, så att en illa
omtyckt mästare, befarade att öfvergifvas af
alla gesäller, hvilka sammanrotat sig emot
honom. Ett annat missbruk var den s. k. fria
måndagen, såsom alla dagar kallades, då gesällerna
sammansatt sig att icke arbeta. Benämningen
härleder sig från seden att Gra s. k. blå måndag, före
fastlagen. En egen inskränkning för gesällerne var
förbudet att gifta sig. Brödraskapet erkände blott
ogifta medlemmar, och den gifta gesällen blef
sällan mästare. Mästerskapet var eljest beroende af
viss tillryggalagd gesälltid och dessutom s. k.
årsarbete eller ett års verksamhet på samma
verkstad, sedan man begärt att blifva mästare.
Slutligen ägde gesällen att uppvisa fullgjordt
mästerstycke, hvilket pröfvades af embetet. Afgifter
er-lades, bevis framvisades, att sökanden ägde förlag
för sitt handtverk, burskap söktes i någon stad
och gesällen blef omsider mästare. Det hände
likväl stundom, att ban i alla fall icke kunde
nedsätta sig i hvilken stad han ville; emedan skråna
på vissa ställen voro slutna, så att blott ett visst
antal mästare fingo finnas. Mästarne valde sin
ålderman i de flesta fall, eburu stundom magistraten
hade någon del i utnämningen, såsom rättighet att
bekräfta valet, o. s. v. I senare tider valdes
åldermannen fritt, likaså hans bisittare. Likasom
gesällerne, så utöfvade mästarne sinsemellan en
viss polisuppsigt, understödde hvarandra i nöd
och biträdde hvarandra att bevaka skråets
gemensamma bästa. Sådan var handtverks-skrånas
inrättning. Deras uteslutande rätt att idka
handtverk blef snart nog först påstådd, sedan erkänd;
del senare dock ännu ej under medeltiden. De
kämpade med andra arbetare i städerna och med
gerningsmännen på landet, samt vunno seger.
Gustaf I påbjöd skillnaden emellan stads- och
landt-manna-näringen, och gerningsmännen befalldes
inflytta till städerna, utom vissa slag af arbetare,
hvilkas beböfligbet såsom sockenbandtverkare
erkändes. Skråtvånget blef sedermera allt fastare
och torde hafva varit behöfligt , dels för att
hejda fuskare, dels såsom ett värn emot adelns
intrång genom sina s. k. embetsmän. Dermed
förstod man de handtverkare, dem adeln, enligt sina
privilegier, hade rätt att hålla för sin personliga
tjenst; men hvilkas antal adeln ökade öfver
böf-van. Delta missbruk, blef pä Gustaf II Adolfs och
Christinas tider, en anledning till tvister emellan
borgare-ståndet och ridderskapet. Konungamagien
medlade emellan stånden och sökte hindra adelns
missbruk. I förhållandet till landet fortfor
lagstiftningen att gynna städernas skrån. Deremot
inrättades, genom Axel Oxenstjernas bedrifvande, fria
marknader och skrånas envälde hämmades äfven
genom bestämda taxor öfver priserna. Skråväsendet
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
