Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handtverk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
74
Hedenbergi
Hedendom.
enligt sägen, erhållit detta namn, emedan
bonon-gen druckit dernr under sin flykt i Dalarne.
Håfran, en betydlig sjö, 4 m’’ > längd och bredd,
märkvärdig derigenom att Dalelfven genomstryker
den. Här märkes tre stora holmar: Storgrundel,
Stackharn och Bränd. Följande bättre bebygda
egendomar finnas bär: Wiggenäs, Svedj an, Holm,
Eriksdal, Gynlerbo, Trollbo samt Ivarsbyltan. För
öfrigt märkes bland sjöar: WUjgen, Nom,
Sundsjön, Brunnsjön, Trollbosjön m. fl. mindre.
Socknen är mest flackländig, och har föga spår till
malmanledningar. Kring Rensbo och Norn finnas
dock några ödelagda jerngrufvor. Bland berg
märkas: Skjulsbo klint, Grytkeberyet, Ramsåsar ne,
Damsjöberget, Karttjàrnsklinlen, m. fl. Socknen
innefattar 124J mtl. med 5,136 invånare. Arealn utgör
74,752 tunnl., af hvilka 8,200 äro sjöar och kärr.
Hedenberg, Andera, en på sin tid utmärkt
läkare, kongl. lifmedikus, assessor i kollegium
me-dikum och ledamot af veteuskaps-akademien, var
född i Stockholm den 5 April 1737 och dog
derstädes den 19 Dec. 1798, promoverades 1760,
blef 1768 lifmedikus hos dåvarande kronprinsen
Gustaf, följde hertig Carl på dess resa genom
Tyskland, Holland och Frankrike, och blef sedan
dess beständige lifmedikus. Har utgifvit en
öfversättning af Gmelins erinringar vid autiUogistiska
systemet och ett par andra skrifter. — Hans son,
Carl In^mt von Hedenberg,
general-adjutant och landshöfding i Norrbottens län, R. af S.
O., är född 1784.
Heden borg, Johan. Samma socken, Heda i
Östergötbland, som gifvit härkomst och namn åt
poeten Hedborn, gaf dem äfven ät läkaren och
naturforskaren Hedenborg, hvars far jemväl var
soldat, lian föddes derstädes år 1787. Det
lärer knappt behöfva nämnas, att han, såsom son
till en fattig far, måste utslå många svårigheter
och försakelser, för att kunna beträda lärdomens
bana; men hvilka ban likväl genom flit och
ihärdighet öfvervann, sä att han år 1812 kunde
blifva student och 1817 stipendiat vid
fältläkare-korpsen. Är 1820 fick han följa amiral Wirsén
och hofmarskalken Gyllenram på en resa genom
Danmark, Tyskland och Frankrike, hvarvid han ej
försummade tillfället att studera sin vetenskap.
Ar 1822 blef ban ändtligen medicine doktor.
Följande året anlade ban, under Berzelii ledning, i
det fordna orangerihuset vid Carl XIII:s torg, en
inrättning för artificiella vattens beredning,
hvilken sedan bibehållit sig härstädes och derifrån
spridt sig till nästan alla orter i riket. Är 1825
åtföljde han, såsom läkare, Svenska beskickningen
till Konstantinopel, och bar, med nndantag af ett
par korta besök i fäderneslandet, allt sedan vistats
i Orienten, der ban gjort vidsträckta resor och
hvarifrån ban, tid efter annan, bemskickat talrika
och intressanta samlingar af naturalier, mynt,
böcker, m. m., hvilka för det mesta blifvit inlöste
på statens bekostnad och riktat dess offentliga
museer. Han har äfven låtit utgifva ett verk,
kalladt: Turkiska nationens seder, bruk och
kladedräg-ter, åtföljdt af kolorerade planscher, samt Resa i
Egypten och del inre Afrika, Del. I.
Vetenskapsakademien har valt honom till sin ledamot och
regeringen tillagt honom professors titel samt
nt-nämnt honom till riddare af Nordstjerne- och
Wasa-ordoarne. Utom ofvannämnde arbeten bar han
infört åtskilliga uppsatser i Skandia, i
Läkare-sällskapets Handlingar samt i flera tidningar, allt
resultater af hans resor.
Hedendom betyder det trostillstånd, i hvilket
den befinner sig, som ej känner och dyrkar deu
sanne guden. Då de rådande religiösa begreppen
bos ett folk, hvart efter sin art, påtrycka dess
nationalitet en egen pregel, och äro af det
största inflytande på dess politiska och
samhälls-at-veckling, har man i serskildta folkstammars
historia allmänt låtit hedendomens tid bilda den
första hufvudperioder och under denna innefattas
såsom underafdelningar de tidsrymder, dä olika
hedniska gudaläror varit herskande. Sveriges
hednatid sträcker sig in i början af ll:te århundradet.
Om de olika lärobegrepp som derunder varit
rådande, lemna häfderna icke lika upplysande intvg.
Den äldsta och allmännaste synes hafva varit Thors
dyrkan, som från början var en ren naturdyrkan;
men hvilken med tiden gjorde sig gudar af de
personifierade naturkrafterna. Jemte denna finna vi i
rikets vestra och södra trakter Balders dyrkan,
egentligen en soldyrkan; men äfven med
personifierad gudomlighet och identisk med Druidernas
religion. Den har sannolikt blifvit införd och öfvad af
en Celti>k folkstam. Begge dessa upptogos i den
Göthiska folkstammens Odins dyrkan, emedan detta
folk begagnat samma djuptänkta politik .som
Romarne, att inrymma ett i besittning taget lands
gudar ett rum jemte sina egna. I hvad mån de
båda förstnämnda lärobegreppen lemnat rom för
bildningen, är svårt att bestämma; likväl synes
Balders dyrkan i delta afseende stått långt
framför den af Tbor. Begge stämplas dock, i likhet
med den eljest upphöjda Odins-religionen, af
men-nisko-offrens ohygglighet. Oin vi afräkna detta
råa bruk, ägde den sistnämnda, som var en
poly-theism, men hade den egenheten, att den gjorde
sina gudar ändliga, och underordnade dem ett
högsta oändligt väsende, allfadren, honom "hvars namn
ingen vågar nämna", företrädet framför de flesta
hedniska läror, genom sina sköna mather och sin
upphöjda, rena sedolära. En mängd af de förra
sammansmälte med kristendomens, och dess
sedolära förändrades föga af denna. Den Odinska
religionen erhåller en verldshistorisk betydelse,
genom sitt yrkande på förakt för döden (förenad
med en dygdig lefnad), såsom vilkor för sällhet i
ett annat lif. Denna lära danade nordens folk till
den tappra, högsinta och dygdiga hjeltestam,
hvilken under medeltiden så mägtigt inverkade på
En-ropas öde och först väckte chevalleriet. Det ädla
skaplynne Odins-läran påtryckt nordens stammar
gick emellertid förloradt, sedan, mot slutet af
hedendomen, tron på Asagudarne lemnat rum (or
en grof otro. Under denua tidpunkt stämplas
nordbon oftast af grymhet, råhet och sedeslöshet. Detta
tillstånd kan emellertid betraktas såsom nödvän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
