Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hempelman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hofrätten.
Hofrättsexamen.
143
ander ett onppbörligt fram- och återjagande,
spränga framför brudskaran. Detta bärleder sig från
näfrättstiderna, då ännu ingen qvinnofrid var
på-bjaden, utan en försmådd friare ofta under
brud-färden bortröfvade bruden och dräpte brudgummen.
Det var dä nödvändigt, att några vänner, fullt
beväpnade, redo förut för att undersöka om någon
fara var på färde, varna för en sådan och
försvara bruden. Dem tillhörde ock, likasom det ännu
är brukligt, alt hemta brudgummen till
bröllopshuset, och hemföra det nygifta paret till deras
hem. Pä några ställen kallas de brudriddare.
Hofrätten, nemligen Svea hofrätt, hvilken är den
äldsta, stiftades är 1614; Götha hofrätt tillkom
1634 och hofrätten öfver Skåne och Blekinge först
år 1821. Meningen med hofrätten skulle vara,
att bilda en ständig öfver-domstol, hvarföre det
också ännu i dag beter uti lagen, att
hofrätten dömmer konungs nämnd. Behofvet af en
sådan domstol var länge erkändt, och flera försök
att upprätta densamma hade blifvit gjorda; men
öfvergifna. Det märkvärdigaste bland dessa var
konung Erik XIV:s högsta nämnd, i visst fall lik
den nuvarande högsta domstolen. Rikets
Öfver-domstol var förnt konungens räfst- och
rättare-ting, hvilka längesedan upphört att motsvara
samhällsskickets fordringar. De höllos ej ordentligt
och kunde icke, såsom ej ständigt tillgängliga,
uppfylla det oupphörliga behofvet af den högsta
magtens utslag. Konung Carl IX anförde äfven
ett annat skäl, nemligen att konungen ej borde
vara domare sjelf, emedan ban stundom måste
vara anklagare, en åsigt, troligen härledd från de
tillfällen, då Johan III och Carl IX uppträdde
såsom åklagare emot rådsherrarne, och gjorde
stän-derne till domare. Denna ständernes domsrätt
försvann ej fullkomligt förrän emot slutet af
frihets-liden; men var ofelbart ett stort missbruk.
Regeringsformen af år 1634 bär tydliga spår af den
grundsatsen, att domaremagten borde vara
oberoende af de andra statsmagterna, och hofrättens
instiftande var äfven i detta fall nödvändigt. Det
làg i hofrättens bestämmelse att vara den högsta
domstolen; men den blef likväl icke detta. Ty
redan följande året 1615 medgaf konungen åt
missnöjda parter, att få söka beneficium revisionis,
sedan hofrätten fällt dom, och härigenom
grundlades en ännu högre instans hos konungen sjelf i
rådet. Deraf uppstod sedan justitierevisionen,
såsom rådet kallades i egenskap af domstol, och nr
denna rådets domsrätt, deruti äfven konungen sjelf
deltog, har Högsta Domstolen utgått. Hofrätten
blef således genast hvad den nu är, en
mellan-instans. Ärendemas mängd föranledde snart nya
bofrätter i Jönköping 1634, i Åbo 1640 och i
Dorpat redan 1623. Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge är, såsom nämndt, mycket yngre. —
Hofrätten, hvilken icke kom att motsvara sin
första bestämmelse, nemligen den af högsta domstol,
blef i stället äfven ett förvaltande verk, så till
vida, att den utöfvade ett slags uppsigt öfver
rättvisans skipande af underdomstolar, samt
uppträdde såsom åklagare genom advokatfiskalerne.
Frän början bestod hofrätten af riksdrotset,
såsom chef, vissa riksråder och några andra
ledamöter af adeln, samt några ofrälse. Den
sammanhängde således med rådet och regeringen,
likasom förbållandet var med de förvaltande
rikskollegierna. Sedan flere hofrätter blifvit bildade
upphörde detta först derigenom, att riksdrotset
förde ordet blott i Svea hofrätt och sedermera fick
äfven denna sin egen president 1660. Ifrån
frihetstidens början har presidenten varit tagen utom
rådet, och hofrätten således upphört att utgöra en
afdelning af detta. Rådsherrar upphörde att vara
ledamöter redan under Carl Xl:s tid, och 1698
upphäfdes skillnaden emellan adliga och ofrälse
ledamöter. Efter dessa förändringar bestå nu
hofrätterna af president, vice president, hofrättsråd
och assessorer, utom sekreterare, advokatfiskal,
fiskaler och mindre tjenstemän för kansliet och
expeditionen. Hofrätterna arbeta på vissa
divisioner, emellan hvilka målen fördelas. Den
upptager dels s. k. undcrställningsmål,’ der
under-domstols utslag ej får verkställas förrän hofrätt
pröfvat detsamma, dels ock rättegångar, hvilka
fullföljas af vädjande part. Öfver hofrättens utslag
kan sedermera besvär anföras hos Kongl. Maj:t i
högsta domstolen. Hofrätten är också forum i
första instansen för vissa mål, rörande adelsmän,
och Svea hofrätt upptager serskildt bankens och
riksgälds-kontorets svaromål, samt de tviste- och
brottmål, som år 1828 frånskiljdes kongl,
bergskollegium. flofrätten har nemligen fått en ökad
verkningskrets, genom öfverflyttning af domstolsärender
från de förvaltande verken. Hofrätten är således
domstol både för tviste- och brottmål; men blott
undantagsvis domstol i första instansen. I vissa
fall dömmer hofrätten sedan underrätt ransakat,
och under denna form, blir hofrätten
privilegieradt forum för adeln. Uti andra mål, såsom
högmålsbrott, både ransakar och dömmer
hofrätten; men de flesta hofrätts-ärender äro dock
un-derställningsmäl, och sådana, som fullföljas med
besvär eller vädjande från underrätt.
Horrätt, Krig»-. Se: Krigs-ho[ràtten.
Hofrättsexamen, såsom den vid universitetet
gemenligen kallas (i Finland benämnd
juris-exa-men), hvilken erfordras för inträde i rikets
rättegångsverk, uppkom i följd af kongl, förordningen
d. 10 Mars 1749. Denna förordning förbjuder
nemligen hvar och en att auskultera eller att
brukas såsom notarier i rättegångsverken, med
mindre ban företett bevis från akademien om
tillräcklig insigt i lagfarenheten. Följande året
utsträcktes stadgandet till de öfriga civila verken, och
derifrån härleda sig civil-examina vid
nniversite-terna, nemligen hofrätts-, kansli-, kameral- samt
bergs-examen. Dessa examina hafva sedermera
varit öfverklagade, såsom hinderliga för
vetenskapens utbildning vid universitetet. Studierna löpa
fara att förvandlas till en stor mekanism,
vetenskapen upplöser sig i läxor och lärarnes tid
upptages af dessa förböf, till skada för deras egen
utbildning såsom vetenskapsmän. Men å andra
sidan är denna s. k. läxläsning, om den är ett ondt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
