Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlösen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jonæ.
Jon Bengtason.
289
härnad, skulle delas lika emellan alla. På det att
äfven den minsta anledning till ovänskap måtte
undanrödjas, var det icke heller tillåtet att skryta,
högmodas eller bära falskt vittne. Ingen fick
hafva hos sig sin hustru längre än öfver natten, och
inga lättfärdiga qvinnor tåltes inom borgen.
Samfundets öfverhufvud hade tillräcklig magt och
myndighet, för att gifva kraft åt företagen. Ban skulle
underrättas om allt som föreföll; rörande vigtiga
ämnen rådgjorde han med de mest erfarne inom
borgen, sedan tog han sjelf sitt beslut. Utan bans
tillstånd fick ingen vistas öfver natten utom
borgen. Alla somrar drogo dessa Jomsvikingar ut i
härnad; de voro namnkunnige i alla länder,
ansedde för de tappraste krigare, och fruktade hvart
de kommo. Ett fäste, försvarad! af sådane
hjeltar, ansågs för ointagligt; men likväl eröfrades
det af Styrbjörn den starke (se detta ord). Att
Jomsborg blifvit intaget genom öfverrumpling är
icke otroligt, isynnerhet som borgens höfding, den
beryktade Palnatoke, var frånvarande på en resa
till England. Palnatoke eller Toke Palnason var
sjelf stiftare af detta vikingasamfund. Jomsborg
anlade ban efter öfverenskommelse med Wendiske
konungen Boleslaw, uoder hvars välde landet och
staden Julin lydde. Palnatoke skall hafva varit en
man med stora egenskaper och en väldig
krigs-böfding. Sedan Styrbjörn tillbragt flera år med
krig och plundring, gick ban till Pomerska kusten,
för att der mäta sig med de namnkunnige
Joms-vikingarne, och, sedan ban lyckats så väl i sitt
företag, satt ban sjelf någon tid såsom höfding
öfver Jomsborg, samt bekrigade härifrån Danska
konungen Harald Blåtand.
Jonte, Petrus, biskop i Strengnäs från år 1586
till 1607, känd för sitt oförskräckta motstånd
emot liturgien. Han var theol. professor i Upsala
och då Joban III befallte antagandet af den nya
messe-ordningen, begaf han sig till hertig Carl i
Södermanland, hvilken med mycken välvilja
emottog bonom och slutligen befordrade bonom till
biskopsstiftet, hvari han likväl, i anseende till
konungens obenägenhet, icke kunde blifva invigd förr
än år 1593. Han författade en protest emot
liturgien, hvilken största delen af presterskapet i
stiftet under-kref, och då de derföre dömdes såsom
upproriske, lät han år 15S8 sammankalla dem till
elt mölc i Örebro, hvarest de uppsatte en ny skrift,
för alt betyga sin oskuld och varna sina
medbröder, att icke affalla från den rena läran. Carl IX
uppmanade honom att ombesörja en ny Svensk
öfversättning af bibeln, och att dervid begagna
Luthers öfversättning, hvilket ban äfven gjorde och
författade de s. k. Observaliones Strengnenses. Dessa
lakttogos likväl icke vid den bibelupplaga, som
Gustaf II Adolf lät utgifva år 1618.
’»ute, Petrui, från Ångermanland, biskop i
Wexjö från 1595 lill d. 11 Sept. 1630, då ban
afled 71 år gammal. Hade fürul varit rektor i
Arboga och kyrkoherde derstädes. En lärd, nitisk och
välgörande man, en exemplarisk biskop och husfader,
författare af flera arbeten och äfven poet, så vidt
det då ännu hårda språket kunde tillåta någon yt-
tring af skaldeandan. Det berättas om bonom, att
han bivistade hvarje gudstjenst i domkyrkan, samt,
förrän barn och tjenstefolk tillätos gå til)
middagsbordet, efterhörde hvad de lärt af predikan,
och att ban äfven vid sina visitationer
examinerade sjelfva presterne i Luthers större katekes.
Författare af en Cursus visilationis, ett Carmen
heroicum; Tre Làkiedommar mot peslitentien, som
nu i Way hsia Slickt dr uptend; åtskilliga
Likpredikningar, m. m. I Biografiskt Lexikon tillägges
bonom äfven Observaliones Strengnenses; men hvilka
af Rhyzelius, troligen med mera skäl, anses vara
af förutnämnde biskop i Strengnäs. Då Danskarne
år 1611 uppbrände Wexjö stad, tillika med
domkyrkan, visade ban sig både med ord och gerning
särdeles verksam till dess återställande; men
hvarifrån ban dock undantog S:t Sigfrids graf, hvilken,
jemte några andra fornlemningar, tjente till att
underhålla menigbetens vidskepelse.
Jonna, en bonde i Östergöthland, gjorde år 1618
mycket uppseende genom sina englasyner och
föregifna uppenbarelser. En ande skulle hafva lärt
honom skrifkonsten. Ilan författade ett vidlyftigt verk
emot evangeliska läran, Frälsarens underverk och
andra bibelns berättelser. Ilan faun flere
anhängare, en kommitté nedsattes alt förhöra dem, och
när de vägrade återkalla sina villfarelser, blefvo
flere af dem afrättade.
Jon llengtaaon från Ströby i Skatelöfs socken
af Kronobergs län, riksdagsman vid alla riksdagar
från 1756 lill och med 1789. Ilan "kunde
hvarken läsa eller skrifva", såsom han sjelf sade; men
var stundom den slugaste i ståndet, ofta den
oböjligaste. Han talade sin Smålandsdialekt, och
sekreteraren, för att göra honom löjlig, afskref bans
yttranden ordagrannt; men bland dem läses ännu ett
kraftigt tal om allmogens nöd, då
kronobränne-rierna slöko 1000-tals tunnor säd och "folket
måste äta bark, knopp, halm och allt, svarta i
synen." I Altonaiscker Reic/is 1’ostreuter 1766 N:o
206 påstås, att Jon efter riksdagens slut blef
arresterad af sina kommittenter, som vid hans
återkomst från riksdagen funno hos honom 100,000
d:lr k:mt, hvilket likväl lärer vara ogrundadt.
Wieselgren anför i Ny Smålands Ueskri/ning, att Jon
berättat följande anekdot för W:s far: "Då
konung Gustaf III ville förmå allmogen att åtaga sig
passevolansen och lockade och trugade en och en,
lofvade Jon dem säga, att om Jon ginge in
derpå, skulle ock de bifalla, viss att ban nog skulle
bestå mot både trog och lock. En dag kom till
bonom en landshöfding, visande Jon ett papper,
der ban skulle sätta sitt af bönderne kända
bomärke, hvarvid ban drog sin värja och botade:
skrif eller gäller det ditt lif. Jon tog pennan,
men arbetade så länge med att formera den, att
landshöfdingen tröttnade hålla lika högt den
dragna värjan, utan sänkte den mot golfvet. Då
hoppade Jon bort och lyftade i blinken en stol samt
röt: gå eller gäller det ditt lif. Landshöfdingen
gick. Jon fick sedan bud att uppkomma till
kungen. Ilan dröjde länge öfver den bestämda tiden,
ursäktande sig vid ankomsten med att ban haft sä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
