Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<Justitie*ouibu<t«man.
Ja«tlHe-revialonen.
305
förbehålla sig; men ä andra sidan bar det ansetts
vådligt, att förvandla ständerne till en domstol
eller låta dem omedelbart ingripa i förvaltningen.
Detta senare skedde under ett skifte af vår historia,
nemligen tiden näst före Gustaf III; men har endast
lemnat bittra minnen. Derföre hafva ständerne,
efter 1809, inskränkt sig till att uppsätta etteget
embete för utöfvandet af denna kontroll.
Justitieombudsmannen väljes vid hvarje riksdag för den
tid som förflyter till nästa riksdag, och redogör
då för sin förvaltning. Han bör dessutom årligen
utgifva en berättelse om lagskipningens tillstånd.
Hans myndighet består uti att kunna anklaga
infor domstol hvarje domare eller annan
embetsmän, som öfverträder sin pligt. Derföre äger han
tillträde till alla domstolars och andra embetsverks
sessioner och handlingar. Äfven högsta
domstolen kan af honom stämmas inför riksrätt. Blott
konungens justitie-kansler kan han icke anklaga,
emedan denne embetsmän har samma magt å
konungens vägnar, som justitie-ombudsmannen å
stän-dernes. Ej heller lärer han kunna anklaga
konungens rådgifvare, d. ä. statsrådet, så vida ej
kon-stitntions-utskottet anbefaller honom att göra det.
Men i sådant fall är ban skyldig dertill; han är
då verkställare af konstitutions-utskottets beslut,
hvilket åter handlar med ständernes rätt. Men
detta är det enda till Falle, der
justitie-ombudsmannen emottager befallning af ständerne. Ty för
öfrigt är ban, en gäng väld, oberoende af dem,
hvilka valt honom. Ständernes garanti ligger
deruti att en sådan embetsmän finnes; men icke i
någon rättighet att föreskrifva honom bruket af
haus magt. Deremot är ban ej oberoende af
lagen; tverlom hvilar öfver honom samma
ansvarighet, som öfver hvarje annan åklagare, i fall han
utan skäl besvärar oskyldiga personer med
rättegång. Men serskildl ansvarighet inför ständerne
är ban icke underkastad. Domare är han aldrig;
men väl ett slags rådgifvare åt ständerne i
juridiska ärender. Honom åligger att fästa
ständernes uppmärksamhet pä bristfälliga lagar, att
underrätta dem om de beslut konungen fattat i
afseende på deras framställningar och oin de
lag-förklaringar högsta domstolen gifvit emellan
riksdagarne. Derjemte är ban en tillflykt för den
en-skildte, som tror sig hafva lidit orätt af den
offentliga magien. Hvar och en äger att vända sig
med klagomål till justitie-ombudsmannen, hvilken
då pröfvar om de äro nog grundade att föranleda
någon embetsåtgärd, vare sig en anmälan hos Kongl.
Maj:t, eller rättegång emot den embetsmyndighet,
som felat. Serskildt är det honom anbefaldt att
bevaka allt intrång, som kan ske i tryckfrihetens
åtnjutande, och står ban i detta fall i ett motsatt
förhållande till justitiestatsministern, hvilken
åklagar tryckfrihetens missbruk. Derföre iir ock
justitieombudsmannen ordförande i tryckfrihets-kommittén,
som ständerne tillsätta. Justitie-ombudsmannen
väljes af en serskild ständernes nämnd af tolf
ledamöter af hvarje stånd, ibland hvilka fordras mera
än hälften af de röstandes antal för att den
person som fått flesta rösterna skall anses väld. Re-
geringsformen i S 96 beskrifver, huru tvisten skall
slitas ifall ingen erhållit så stort röstantal. På
samma gång och på samma sätt väljes en
suppleant, som är justitie-ombudsmannens sjelfskrifne
efterträdare, i fall ban hindras af jäf vid något
tillfälle, eller om embetet blifver ledigt. Sker detta
på en tid då ständerne icke äro samlade, väljes
ny suppleant af fullmägtige i banken och
riksgälds-kontoret. Mannerheim var den förste
justitie-om-budsman från 1809—1823, då Ehrenborg valdes,
men dog några veckor efter valet; sedan
Törneblad från 1823 — 1834, då Poignant valdes, men
dog kort efter valet i koleran; hvarefter Landin
valdes sistnämnde år och fortfar ännu med denna
befattning.
Jtantitie-reviüionen uppkom 1615, kort efter Svea
hofrätts instiftande. Ty ehuru denna nya domstol
skulle vara konungens nämnd, medgaf likväl
konung Gustaf II Adolf, att parterne ägde rätt, att,
sedan hofrätten fällt sin dom, söka beneficittm
re-vistonis hos konungen, d. ä., att konungen måtte
genomse bofrättens dom. Egentligt vädjande från
denna sistnämnda domstol var icke tillåtet; men
genom denna revision uppkom likväl ett slags ny
instans. Den kallades justitie-revision, och blef
i sjelfva verket den högsta domstolen. Det var
konungen, som reviderade domarne, och sålunda
blef hofrätten aldrig någon organ för konungens
högsta domaremyndighet. Justitierevisionen blef
ett namn pä rådet, betraktadt såsom domstol; ty
konungens domaremagt utöfvades, likasom bela
regeringen, i samråd med rikets råd. Konung Gari
XI lät ock dervid bero. Större despot i orden än
i gerningarne aktade ban gammal rätt, och lät sitt
folk njuta lagens skydd. Dä konung Carl XII,
genom kansli-ordningen af år 1713, nckte hela
riksstyrelsen ur rådets hand, för att samla den hos
en mägtig kansli-president och föredragande
ombudsråd, lät han rådet behålla domarebefatlningcn,
och det är troligt, att om denna kansli-ordning
fortfarit att vara gällande, rådet småningom
blifvit rent juridiskt. Efter konungens död återtog
rådet sin gamla magt och ännu mera, ehuru nu
blott såsom ständernes fullmägtige. Dervid
förblefvo jnstitie-revisionens ärender i rådets hand;
men tillika omtalas äfven en nedre justilie-revwon
af revisions-sekreterare, hvilka beredde målen till
föredragning i rådets justitie-afdelning, den der
således blef den öfre eller egentliga
justitierevisionen. Denna utgjordes af hälften utaf
rådsherrarne, desamma som behandlade utrikes ärenderna.
Konungen bade der, såsom i allmänhet i rådet,
tvenne röster. Konung Gustaf III inskränkte
domarnes antal till sju; men behöll föreningen med
rådet. Delta var, betraktadt såsom ett belt, en
politisk konselj; domaremålen handlades af de sju
rådsherrarne, som utgjorde revisionen. Konungen,
ensamt beslutande i andra fall, åtminstone med
högst få undantag, ägde i revisionen endast två
röster. När rådet sedermera upphäfdes år 1789,
kom en högsta domstol i den gamla
justitie-revisio-nens ställe, och detta sista namn betecknade endast
nedre justitierevisionen eller revisions-sekrelerar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
