Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järta.
Jätte.
311
höfding i Falun, hvars invånare öfver honom låtit
slå eo tackjerns-medalj. Han tog afsked år 1822
och fick af ständerne en pension af 2,000 R:dr
B:ko. Sedan beklädde han icke något embete,
rbaru han år 1337 emottog chefskapet i
riksarkivet, dock utan att derföre uppbära någon lön.
Denna befattning upphörde år 1846. (Se:
Nordström.) Landshöfding Järta invaldes redan år 1819
i Svenska akademien; men höll iorst år 1826 sitt
inträde derstädes. K. af N. O., ledamot af
vetenskaps- och vitterhets-akademierna, m. fl.
Författare af: Några lunkar om sättet att upprätta och
befästa den urgamla Franska monarkien, en år 1799
utgifven skrift, som då var ironi; men till hvars
satser herr J. på äldre dagar med fullt allvar
närmade sig; Om Spannmålspris och Spannmålshandel;
Odalmannen, en populär tidskrift, hvaraf dock
utkommo endast två häften och ett bihang; Om
Sveriges Läroverk, utgifven år 1832, samt ånyo upplagd
år 1846; Försök alt framställa Svenska lagfarenhelens
utbildning ifrån Konung Gustaf I:s anlräde till
regeringen intill slutet af 17:de århundradet. Första
afdeln. intill Konung Gustaf II Adolfs regeringstid,
belönt med vitterhets-, historie- och
antiqvitetsakademien stora pris. Dessutom flera
afhandlingar i Svenska Litteratur-föreningens tidning och
Svea. Afled d. 6 April 1847. Hans son,
Järta, Carl Thomas, född i Stockholm d. 2
Sept. 1802, Skytt, professor i Upsala sedan 1839,
erhöll 1822 Svenska akademiens stora pris i
vältaligheten, för ett Försök alt utreda orsakerna till
drottning Christinas afsägelse af kronan, samt 1836
det pris af 100 dukater, som stiftades af en okänd,
Tör ett äreminne öfver Gustaf 11 Adolf och Carl
Gustaf. — Författare af Några betraktelser öfver
Carl X Gustaf ocli hans regering, införd i Svea 1832.
Död 1841.
Jätli, annex till Kalfsvik, beläget i Kinnevalds
härad af Kronobergs län, 2 J- mil S. från Wexjö.
Kyrkan, af sten, reparerades 1733. I denna
socken märkes: Jäthsberg eller Vestra Jäth egendom
med Hetgåkra säteri, tillsammans 10 £ mtl., bar
tillhört slägterne Uggla, Lund, Hellman och
Burman. Helgåkra bar ägts af slägten Boye. Uti sjön
Åsnen, midt emot Jäthsberg, är en holme,
hvarpå fordom slottet Brändsborg, Druns- eller
Bräns-hotmen skall varit beläget, som sedan varit en
sätesgård och tillhört Bjelke-slägten. I senare tider
har Brandholmen blifvit afhyst och säteriet flyttadt
till Jäthsberg. Man bar på holmén anmärkt
lemningar af källrar och en stenbrygga, derifrån en
väg gått på ekpålar till Ingelstad. Socknen består
af 25 mtl och har 708 invånare. Dess areal
åtgör 14,163 tunnl., af hvilka 5,930 äro sjöar och
kärr. Adr. Wexjö.
Jätlitbvrg, säteri. Se: Jäth, socken.
Jätte. Hos alla folk, som äga myther och
fornsägner, förekomma minnen af jättar, med hvilka
inan förstår mer eller mindre öfvernaturliga, men
menniskolika varelser af utomordentlig storlek och
styrka, och de der i sagan oftast framställas
såsom gudars och menniskors fiender. Dessa öfver
nästan hela jorden kringspridda berättelser hafva
sannolikt sitt nrsprnng deraf, att folken, vid
inträngandet i de länder de nu hvar för sig
inne-hafva, funnit fore sig en annan stam, hvilken de
nödgades bekriga och undantränga eller utrota,
innan de kunde komma till rolig besittning af sina
nya bostäder. Denna undanträngda folkstam får i
sagan vanligen namn af jättar. Äfven i norden är
jättesagan vida utbredd, gällande ännu ibland
allmogen såsom en trosartikel. Den hänvisar äfven
här på ett äldre folk, bekrigadt af våra
stamfäder, och på sina ställen angifves bestämdt, så väl
att nämnde folk dyrkat Thor, som att det
slutligen till större delen blifvit undanträngdt till
Norska fjällen, medan en annan del ingått
slägtskaps-förbiodelser med de invandrade fremlingarne och
sålunda sammansmält med dem. I bergsbygder
åter-Ijuder sagan om jättarne lifligast. Der skildras de
såsom boende djupt inne i bergen, i grottesalar
fulla med de största dyrbarheter, och derifrån man
stundom bör ljudet af deras släggor, emedan de
äro konstrika smeder, eller hölandet af deras
hjordar. Dessa senare, hvilka alltid beskrifvas såsom
"brandade", d. v. s. sotbruna, med ljusare
strimmor, vaktas ibland af dem utom bergets väggar.
Gerna locka de menniskors döttrar till sig och
behålla dem, då det säges om en sådan att hon
blifvit bergtagen; men deras egna döttrar, alla af en
beundransvärd skönhet, blefvo icke sällan i sin
ordning bortsnappade af raska ungersvenner, dä
vanligen jätten till slut biföll giftermålet och
delade af sina skatter åt de nygifta. Med de
närmast boende menniskorna lefva de i godt förstånd,
så framt de icke förolämpas, hvilket lättast sker
derigenom, att bullrande sysslor, såsom tröskning
o. dyl., företagas om tborsdagsqvällar. De söka
då att hämnas; men blifva vanligtvis af
menniskorna öfverlistade, en antydning på den
förutvarande folkstammens underkufvande genom våra
stamfaders högre bildning. Sagan gör skillnad emellan
dessa jättar och andra, hvilka vid kristendomens
införande i norden uppträdt på ett mot densamma
fiendtligt sätt. På mångfaldiga ställen påstås de
hafva velat nedrifva de nybyggda kyrkorna, eller
krossa dessa genom stora klippblock som de dit—
slungat, och hvilka, med åtföljande tradition,
flerestädes utvisas. Alltid tillägges att de ej kunnat
lida klockornas ljud. i förbittringen hvaröfver de
kallat kyrkan "bjälleko." Denna saga upprepas
frän Skåne till Norrland och Throndhjem, och kan
få tvenne förklaringar. Antingen är den en
lefvande symbol af den strid emellan kristendom och
bedendom, emellan ljuset och mörkret, hvilken vi
finna i äldsta kristna tiden antydd genom
symboliska föreställningar på de bildverk, hvarmed ett
ganska stort anlal af våra uråldriga kyrkor äro
prydda, eller ock bevarar denna saga hågkomst af
män, hvilka, då kristendomen infördes, envist
höllo sig fast vid sin gamla tro, och sökte, så
mycket möjligt var, motverka den nya lärans framgång.
De vidunderliga omständigheter, hvilka upprepas i
berörda sägner, hindra ej antagandet af den
senare förklaringen såsom giltig; emedan en
historisk tradition ej behöfver blifva särdeles gammal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
