Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kabelgatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kanal
Kansler»
343
ifrån härledas. Det förstnämnda embetet leder sitt
ursprung frän gamla tider.’ Hedan i den förnyade
Kalmar-föreningen år 1436 omtalas en
"Gardz-canzler", såsom en annan person än den vanliga
kansleren, och då den beständiga rådkammaren
infördes 1602, förordnades en hofkansler till
bi-trade i kansliet. Denne embetsmän var således
rikskansleren underordnad och ej ledamot af rådet.
Den förste hofkansleren var den bekante Nils
Ches-necopberus, och den mest ryktbara som beklädt
denna post var tvifvelsutan Adler Salvius. Denne
nndertecknade, såsom hofkansler, Westfaliska
freden, och var, genom ett undantag från det
vanliga bruket, tillika rådsberre. Efter 1634 års
regeringsform blef hofkansleren bisittare i
kanslikollegium. Embetets betydelse berodde sedermera
på förändringar i statsförfattningen.
Regeringsformen 1809 tilldelade hofkansleren trenne
befattningar: att vara ständig ledamot af statsrådet, att
bivista utrikes ärendernas föredragning inför
konungen, samt att hafva uppsigt öfver tryckfriheten.
Dessa båda sista befattningar utgjorde skillnaden emellan
bofkanslers- och statsråds-embetet. Hofkanslerens
närvaro vid afgörandet af ministeriella mål innebar
alls icke något deltagande i dessa ärenders
beredning af utrikes ministern. Långt derifrån.
Hofkansleren var för utrikes departementet en alldeles
fremmande person; men då grundlagen nteslutit
dessa ärender från bela statsrådets bandläggning,
och likväl ville att någon mera än blott utrikes
ministern skulle yttra sig deröfver, blef detta ålagdt
hofkansleren. — Såsom tryckfrihetens vårdare ålåg
hofkansleren att beifra dess missbruk. I denna del
innehade ban en sjelfständig myndighet, att
indraga periodiska skrifter och anställa
tryckfrihets-åtal. llan var ej rådgifvare i sådana saker, utan
en på eget ansvar beslutande embetsmän. Men
hans magt sträckte sig blott till att besluta
anställandet af åtal. Han var ej aktör, ej heller domare,
utom i s. k. ordningsmål, dem han "summario
pro-cessu" afgjorde. Icke heller ägde ban att utöfva
någon censur, eller förhindra utgifvandet af nya
periodiska skrifter. Tillståndsbevis för sådana
skrifter skulle väl sökas bos honom; men han ägde ej
rätt att vägra dem. Genom statsrådets
förändrade inrättning år 1840 blef bofkanslers-embetet
indraget; dess befattning med utrikes ärenderna
uppdrogs åt den ledamot af statsrådet, som konungen
förordnar, och den med tryckfriheten åt
justitiestatsministern. — Justitie-kanslers-embetet härleder
sig från konung Gari Xll:s senare regeringsår.
Denne konung utfärdade är 1714 en kansli-ordning,
enligt hvilken en högsta åklagare eller ombudsman
skulle inrättas, hvilken borde öfvervara justitiemålens
föredragning inför konungen. År 1719 utnämndes
en justitie-kansler, hvars embete motsvarade den
nyssnämnde ombudsmannens. Kansleren blef
efter-band ett slags justitie-minister. Honom ålåg ett
allmänt inseende öfver lagskipningen; ban var chef
för justitierevisionen; ban var närvarande i rådet
vid föredragningar af justitiemål; ban skulle
bevaka konungens ombudsmän och fiskaler, att de ej
förrättade sina embeten "med förolämpande, egen-
nytta och obeskedeligbet"; ban borde inkomma till
ständerne med utförlig berättelse huru lag och
författningar efterlefdes, samt föra talan om något
befunnes emot regeringsformen vara förelupet. Före
justitie-kanslers-embetets inrättning hade
åklagare-magten och uppsigten öfver lagskipningen stundom
tillhört riksdrotset, stundom bofrätterne, stundom
serskildta ombudsmän. En sådan tillsattes 1665;
men afskaffades åter 1675. Under Carl XI:s envälde
voro revisions-sekreterarne föredragande och i
denne konungs testamente år 1693 uppdrogs åt
bofrätterne ett uppsyningsembete öfver domstolarne.
Men sedan justitie-kanslers-embetet stiftades, bar
allmänna åklagaremagten tillhört denna myndighet.
Efter år 1809 är justitiekansleren
konungamag-tens juridiska ombud, samt högsta åklagare. Ilans
åklagaremagt gör honom till förman för alla
fiskaler, hvilka, elter befallning af honom, utföra
kronans talan. Sjelf handlar ban å konungens
vägnar och är af bonom beroende, lian innebar
således förtroendeplats och är afsättlig. Men ehuru
ej domare är dock hans embete af juridisk natur,
hvarföre konungen skall välja honom inom den
juridiska korpsen. Justitie-kansleren måste vara
en lagfaren man och nyttjad i domarevärf.
Äfven högsta domstolen kan af justitie-kansleren
tilltalas inför riksrätt. Sjelfva grundlagens uttryck i
den § som handlar derom, utvisa att man antagit
det riksrätts-aktioner snarare vore att förvänta
ifrån folkets åklagare än ifrån konungens. Men då
högsta domstolens ledamöter äro af konungen
oaf-sättliga, ehuru deras domar fällas å hans vägnar,
bar grundlagen ansett det konungen genom sitt
ombud borde kunna beifra missbruket af sitt namn,
likasom folkets ombud bevakar dess möjligen
våldförda rätt. Derföre, då regeringsformen uppdragit
åt justitie-ombudsmannen såsom pligt att vid
förefallande anledning ställa högsta domstolen under
tilltal, har den medgifvit justitie-kansleren
detsamma såsom rättighet. Då justitie-kansleren är af
konungen afsättlig, blifver deraf en följd, att ban
kan utföra hvarken denna eller någon annan
åtgärd utan konungens åtminstone tysta bifall. —
Deremot är justitie-kansleren icke konungens
rådgifvare. Han var det före grundlagsförändringen
1840; men är det icke numera. Han är blott
verkställnre af konungens beslut i justitie-örender,
så vida de fordra advokatorisk åtgärd. Emellan
justitie-kansleren och justitie-statsministern äger den
skillnad rum, att den senare är rådgifvare, den förre
en verkställande myndighet. Den senare har den
allmänna uppsigten öfver lag- och
rättegångsverken , den förre är kronans advokat; den senare ar
ansvarig inför konung och ständer, den förre
inför konungen allena. — Till justitie-ombudsmannen
står justitie-kansleren i det förhållande, att såsom
ban är konungens, så är den förre folkets ombud.
Deras verksamhet rörer sig inom samma sfer; men
fullkomligt oberoende sinsemellan. En serskild| gren
af justitie-kanslcrens embete innefattas i bans
handläggning af tryckfrihetsmål. Deras bevakning är
nemligen delad emellan justitie-statsministern och
justitie-kansleren, och den senares allmänna åklä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
