Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
424 Konalstoril-rulIinKgtlg.
Konsistorium.
Honsistoril-fulluiligtlg. Se: Fullmdgtig.
Konsistorium. Konsistorierna eller domkapitlen
i Sverige leda sitt ursprung från trettonde
århundradet. Man räknar deras tillvaro från det
namnkunniga Skeninge möte år 1248. Likväl blefvo
de icke inrättade på en gång, utan hade
småningom bildat sig; men erhöllo vid detta tillfälle
ordentlig helgd såsom organer för kyrkostyrelsen.
Påfvebref, något äldre än Skeninge möte, nämna
sådana "capitula" i Sverige. Dessa inrättningar
funnos eljest i bela den katbolska kyrkan. Deras
första uppkomst bar man sökt redan ifrån 6:te
århundradet, i reglorna för Renediktiner-orden,
hvilka föreskrefvo, att de yngre skulle samlas på
vissa timmar för att inhemta de äldres undervisning.
Dessa sammankomster blefvo en sed vid de större
kyrkorna, äfven utom Benediktinernes orden.
Presterne samlades och hörde sig föreläsas ett
kapitel af den heliga skrift, eller någon annan kyrkans
nrkund. Derjemte lefde de gemensamt, efter vissa
reglor, canones, dock ej såsom klosterbröder.
Deraf namnen capitulum och canonici. Småningom
antogo dessa capitula beskaffenheten af ett råd för
biskopen och hjelp i kyrkostyrelsen, samt
förvaltandet af det biskopliga embetet, när detta var
ledigt. Bestående af prester och fullkomligt
införlifvad med hierarkiens intressen, blef denna
inrättning ett verksamt medel för dess förkofran
och ett föremål för påfvemagtens nitiska beskydd.
Det blef ett vigtigt steg i hierarkiens utbildning
när biskopsvalen öfverlemnades åt kapitlen, ej
såsom förr åt församlingen, och kapitlen voro den
skola, der prelaterne uppväxte. Detta biskoparnes
val "per electionem canoriicain" stadgades på
Skeninge möte. Sjelfva inrättningen af kapitel
förvandlades på samma gång från sed till en
anbefalld skyldighet. Deras äldsta beskaffenhet af ett
brödraskap, hvilket lefde gemensamt efter vissa
reglor, förlorade sig; men deras betydelse såsom
en myndighet i kyrkan tillväxte. Deras underhåll
grundades på egendomar, dem konungar och andre
hade gifvit dem, af fromhet, vidskepelse eller för
att vinna kyrkans vänskap. Ledamöternes titlar
och befattningar voro llerabanda. En var
deca-nus och vårdade disciplinen, en annan kallades
præ-positus och förvaltade ekonomien, en tredje var
sc/iolasticus eller undervisningens ledare, en fjerde
cantor, som förestod chorsången, en femte sacrista
eller kyrkans skattmästare och en sjette custos
eller vårdare af kyrkans byggnader, m. m. Deras
anseende var olika; men de begge förstnämnde
voro de förnämste. De gamla embetena
archipresby-teri och archidiaconi, hvilka varit biskoparnes
närmaste män före kapitlens uppkomst, införlifvades
med den nya inrättningen, och denne blef, jemte
biskoparne, den styrande magten inom kyrkan.
Stundom deltogo de äfven med biskoparne i de
verldsliga magtutöfningar, som desse förstått att
bemägtiga sig. Sådan var domkapitlens ställning
under katbolska tiden. Den förändrades genom
reformationen. Deras magt blef kringskuren,
inkomsterna förminskade och prelaternes öfvervälde
upplöst; men inrättningen qvarblef. Domkapitlen, såsom
verktyg för hierarkien, kunde ej finnas, ty
hierarkien fanns ej mera; men de stodo qvar såsom en
form för kyrkostyrelsen. De rika stiftelser,
hvaraf de lefvat, måste de lemna i konungens hand,
och ban gaf dem så mycket ban ansåg dem
behöfva, varande ban, och ej påfven, nu mera deras
herre. Men den yttre formen lemnade ban orörd,
och begagnade kapitlen såsom ett kollegium för
kyrkan inom hvarje stift, med biskopen till
ordförande. Tid efter annan förändrades dock äfven
sammansättningen. Åtminstone förekomma i 1571
års kyrko-ordning till en del andra benämningar,
än de gamla katbolska. Denna kyrko-ordning,
hvilken utgör den Lutherska församlingens i Sverige
äldsta grundlag, visar oss kapitlen till det yttre föga
förändrade; men af deras magt var blott skuggan
öfrig. All verldslig magt var förlorad,
domsrätten vriden ur deras hand; de voro blott
uppsy-ningsmän öfver kyrkotukten, läran och
sedligbeten. Men om all verldslig myndighet blef
kapitlen beröfvad, eller, för att bruka ett annat
uttryck, om de blefvo från sädana omsorger
befriade, sä bar deras verkningskrets blifvit utsträckt
inom ett annat fält, nemligen undervisningens. Ej
blott religionsbildningen utan äfven den
medborgerliga blef anförtrodd i deras hand, i samma mån
denna bildning blef ett föremål för statens omsorg,
genom ordnandet af våra läroverk.
Undervisningen hade visst aldrig varit en fremmande omsorg
för kapitlen; tvertom voro de andlige under
medeltiden det enda lärda ståndet, och de skolor som
funnos tillhörde klostren och domkyrkorna. Men
dessa skolor dels förgingos med hierarkien, dels
försummades under ett tidehvarf af inbördes
strider och mångahanda jäsningar, och när sedan
konung Gustaf II Adolf företog sig alt nydana
läroverken, inllätades de ånyo med kyrkan, lärarne
blefvo prester och biskoparne skolans styresmän.
Denna läroverkens och kyrkostyrelsens förening
härledde sig ingalunda ifrån någon förkärlek bos
konungen för en uteslutande andlig styrelse öfver
skolan. Den tidens prelater misstänktes för gamla
hierarkiska syften, och konungen var långt mera
benägen att inskränka än att utsträcka deras magt.
Ilandlingarne frän denna tid bära tydliga spär, att
det icke var bans afsigt att lemna värden om
läroverken odelad i biskoparnes hand, likasom ban
aldrig ämnade sina läroverk till prestseminarier,
utan till allmänna inrättningar för så vä)
presterlig som all inedborgerlig bilduing. Men dels voro
de mera bildade ibland presterne, jemte några af
den högre adeln, de ende, som besutto lärda
studier, dels var den theologiska lärdomen samt de
klassiska språken, hvilka voro nära förenade med
den förra, en erkänd grund för tidehvarfvets
bildning; dels voro biskoparne, i följd deraf, de mest
passande vårdare af skolverket; dels var konungen
af de mångfaldiga värf, som splittrade bans
verksamhet, förhindrad att åt alla sina inrättningar
gifva just den form han helst önskat. Följden blef
emellertid icke blott att konsistorierna fingo med
biskoparne vården öfver läroverkeo, utan äfven att
deras sammansättning förändrades, ty gymnasiernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
