Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoplikt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
500
Kyrkopllkt.
Kyrkor.
delar samt adel och ombud Trän alla häraders
allmoge, och hvilket möte af nämnde
riksföreståndare var sammankalladt i ändamål att omintetgöra
de, af den året förut aflidne konung Johan 111,
gjorda försök till katliolicismens återinförande.
Beslutet blef att bibeln, de tre äldste kristna
sym-bola, samt den oförändrade Augsburgiska
bekännelsen bestämdes såsom trosgrund, författningar
vidtogos att hindra spridandet af andra kyrkors
och sekters villomeningar’, och åtskilliga
bestämmelser skedde rörande liturgien och andra kyrkliga
saker. Eljest hölls i Arboga år 1412 ännu ett
kyrkligt möte, under erkebiskop Johannes
Jere-chim ordförandeskap; men hvilket, i anseende till
vigten af det fattade beslutet, ej kan jemföras
med de redan omtalade. Det sysselsatte sig
hufvudsakligast med kyrkoceremonierna och
disciplinen. En helgedag till S:t Annas ära infördes, och
tvister om kyrkogods undandrogos verldslig
domstol, m. m.
Kyrkopligt är dels enskildt, dels nppenbar. Om
den förra, se Enskildt skri/I. Den senare består i
en offentligen inför bela församlingen aflagd
syndabekännelse af en lagfälld brottsling. Denna
handling, hvilken efter lagens mening ej bör anses
såsom ett skymfande straff, utan såsom ett
upptagande af en ångerfull syndare i församlingens
gemenskap, bar i allmänna tänkesättet antagit arten
af ett slags schavottering, likasom det af den
brottslige betraktas mera såsom straff än såsom
en religiös akt. Det ligger ock i sakens natur,
att den sä måste anses, enär kyrkoplikt ej äger
rum, om icke verkligen skymfliga brott blifvit
begångna, såsom tjufnad. Kyrkoplikten undergås i
den kyrka inom hvars församling brottet blifvit
begånget, eller, om denna är mycket aflägsen,
inom den socken, der domen blifvit fälld.
Kyrkoplikt ålägges väl hvarje gäng någon förbrutit sig;
men blott en gäng i fall flera brott vid samma
tillfälle blifvit den anklagade öfverhevisade. För
fremmande trosförvandter äger ej kyrkoplikt rum;
deras namn och brott kungöres från predikstolen;
men deremot tillämpas den lika för dem hvilka
begått herrans nattvard och dem, hvilka detta
blifvit förvägradt för bristande kristendomskunskap.
Tredskar någon att undergå k\rkostraffet, pliktar
han serskildt derför med vatten och bröd, först i
åtta, samt, oin ban ändock fortfar att tredskas, i
fjorton dagar, hvarefter ett serskildt strängare
straff kan honom åläggas.
Kyrkor. Kyrka, ett från Grekiska språket lånadt
ord med betydelse: Herrans hus, kallas hvarje för den
offentliga gudstjensten uteslutande bestämd byggnad.
I bildlig bemärkelse begagnas samma ord att
beteckna bela kristna församlingen, eller någon hufvuildel
deraf, som genom lära och institutioner skiljer sig
ifrån de öfrige. Den första kristna kyrkan uti
Sverige skall hafva blifvit uppbyggd omkring år 831 af
Ilergeir, rådsherre och hefallningsman i Björkö,
utom eller inom denna stad. Fastän kristendomen icke
ännu 862 var allmännare antagen och ej vann
någon stadga inom landet förr än år 1000, erhöll
dock Gautbertus, som anlände till Sverige 836, fri-
het alt anlägga en offentlig kyrka. Alla de från
hedentima ryktbara köpstäderna bade sina kyrkor.
Vidunderliga sägner om trollvasendets strid med
kristendomen saknas sällan vid någon af dem, och
hafva troligen sin grund i den beduiska gudasagan.
De kyrkor som byggdes före Sverkerska och
Bou-deska husens ättskifte, äro icke mänga, och man
hör stundom sägas om dem af folket, att de stått
"fore syndafloden." Det säges, att Erik den Helige
grundlade sina kyrkor, i nära likhet med
afguda-templen, uti rundel, så alt ilen andlige talaren
stod midt uti, och åbörarne rundt omkring, ty sä
voro de vande, att vid tingen hafva lagmannen,
som ljudeligen uppläste lageus balkar, midt uti,
och allmogen slulande sig i runda kretsar omkring
bonom, så nära de det kunde. Kyrkogårdsmuren
byggdes ock i ring, emedan stensättningarne kring
de gamles grifter och älleplatser voro lagde i
rundelar. Bland kyrkor af cirkelrund form är nu
endast Dimbo i Westergötl||and qvar; men
qvarlemnade grundmurar efter ödelagda kyrkor utvisa,
att fordom mänga sådana funnits der. Mänga af
dessa kyrkor hafva varit offerkyrkor, dit offer
långväga ifrän blifvit sända ifrän sjuka, soin
deraf väntat sig lisa, och underliga sägner om deras
första byggande hafva varit gängse blaud folket,
och bland de vanligaste voro, att hvad menniskor
om dagen uppbyggde, blef om natten nedrifvet af
trollen. Sedan blef det en tro bland folket, att,
sä långt en böneklockas ljud frän kyrka eller
kloster hördes, voro menniskorna fredade för trollen
och all ondskans magt. Kyrkor kommo sålunda
att byggas så många och så nära hvarandra, att
de sedan måste öfvergifvas och kallades odekyrkor.
Det tyckes hafva varit ett heligt sträfvande denna
tiden så väl bland höga som låga, att en gäng
intet rum skulle finnas inom Sveriges landamären,
der icke vandrarens eller den ute i marken
arbetande landtmannens öra kunde hinnas af eu
böneklockas ljud från något kloster eller kyrka, att
på de heliga tider och timmar liksom ett bud skulle
utgå, från kyrka hördt till kyrka, att alla
Svenska hjertan med bön måtte mötas hos Gud.
Kyrkobyggnaden företogs ofta till försoning för stora
brott, såsom fader och brodermord; till minne af
stor sorg och för olyckligen omkomnas arf samt
flere dylika anledningar, hvarvid kyrkorna alltid
blefvo rikt donerade. Sturlesson anför, att uti
Skara biskopsdöme funnos 1,100 kyrkor i tolfie
och trettonde århundradena, och pä samma tid
blefvo äfven de flesta stenkyrkor anlagda och
upp-byggde i Sverige, hvilkas antal sedermera allt
mera tilllog intill år 1520, då de efter band
befriades från de påfviska vidskepelserna och
användes till vår evangeliska församlings behof. Man
häpnade väl vid reformationens början, då några
kyrkor och kapeller blefvo utdömda och använda
till andra menighetens förnödenheter, än till
offentlig gudstjent. Men då endast de öfverflödiga, som
lände mera till skada än gagn, undergingo det
ödet, försvunno bekymren småningom och konung
Gustaf I kunde derföre på riksdagen i Westerås
1527 med allt fog besvära sig inot de andligas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
