Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoplikt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
318
I
KUnlg.
Königsmark.
Kttnlg, Christi ah, blef 1712 kommissarie i
kommerse-kollegium, sekreterare derstädes och år
1723 lagman i Westmanland och Dalarne, frän
hvilken tjenst han tog afsked 1747, R. afN. 0. Dog den
4 Mars 1762; var en grundlärd man och är känd
genom sina utgifna: Ltirdoins-Öfningar.
HUnig, Dlasius, kronofogde och sedan
borgmästare, först i Rotneby och sedan i Carlskrona, var
på sin tid ryktbar såsoin de Blekingska
snappha-narnes värsta plågoris, hvarföre ban kallades
Blekings-kungen. Under den tid Blasius var
kronofogde i Blekinge, utgjorde detta blott ett fögderi
och hade han uppseende öfver och uppbörd i bela
länet.
HUuigafelt, Matthias, hette förut Saluiont
och var född i Stettin; men gick 1656 i Svensk
tjenst vid fortifikationen och användes af general
Wurtz vid Krakaus befästande, följde sedan Carl
X Gustaf under dess krig, gick 1670 i Fransysk
tjenst, blef vid LenelT tillfångatagen af
Holländarne, bos hvilka ban då anlog tjenst, soin kapiten
för ett kompani grenadierer, återvände till
Sverige, följde Carl XI under dess krig, utmärkte sig
inför hans ögon i slaget vid Landskrona, hvarföre
ban befordrades till major, adlades I6S3, då han
antog namnet Ko ni g ifelt, blef sedan öfverste,
general-major och vice landshöfding i Kalmar, dog
172t i en ålder af 81 år.
Königsmark. Denna ätt bar pä två serskildta
tider blomstrat i Sverige, nemligen på 1300- och
1600-talen. Anföraren för den brudskara, som
hitförde Beatrix, Erik XII:s Brandenburgska gemål,
bette Ivar eller Jnar KOuigsmark,
qvarstannade här och nämnes år 1364 såsom riddare och
riksråd. Hans son, llerbricht, var 1374
äfvenledes riksråd, och fogde öfver Stockholms slott,
likasom brodern, Christer, och 1475 var ännu
en Johan Albrektssnn ett af rikets råd. Den
ofvannämnde Ivar, som äfven kallas Yra, blef gift
med konung Waldemars sonsons enka, men lärer
varit en härd och egennyttig man, emedan han
tvang sin bustru, Helga Amundsdotter, att för
400 mark sälja sin gård Bro i Östergöthland,
till Bo Jonsson, och satte, mot hennes vilja,
hennes signet derunder, ehuru flere ansedde män med
sina namns underskrifter betygade, alt det skett
ined hennes fria vilja och begifvande, ett bevis på
tidens lynne, då sådant kunde ske af de ypperste
i landet.
H5nlgsninrk, Hans Christo|fer von, var
född d. 25 Fehr. 1600 på Kötzlin i Altmarkt uti
Brandenburg, blef page hos hertig Fredrik Ulrik
af Braunschweig-Lüneburg, gick sedan i krigstjenst
och ställde sig 1630 under de Svenska fanorna,
der ban uppsteg till de högsta värdigheter och blef
fältmarskalk, grefve, riksråd och guvernör öfver
Bremen och Verden, således lyckligare än andra
utländningar i Svensk tjenst, af hvilka ingen bann
till general-löjtnants värdighet. Han var en lika
lycklig soin driftig härförare, isynnerhet utmärkt
som kavallerist och i det lilla kriget, slog två
Cbur-ßäyerska regementen vid Hambach, bidrog
myoket till Fransmännens seger vid Wolfenbüttel,
slog 1,800 man vid Schweidnitz, anförde venstra
flygeln i det andra slaget vid Leipzig, förstörde
Gallas här år 1644, lade Bremen och Verden ander
Svenska väldet och planterade Sveriges fana på
Prags murar, der ban åt sitt nya fädernesland
förvärfvade den Ulfilanska bibeln, den namnkunniga
rubinen, som förvarats i kongl, räntekammaren, 80
metallkanoner och ett lefvande lejon, hvilka ban
skickade till drottning Christina, föraktande att
derföre taga den lösen af 18,000 R:dr som erbjöds
honom. Han fick af drottningen deremot det gamla
Sture-grefskapet Westervik och Stegeborg, samt
Rothenburg till förläning, och bans årliga
inkomster skattades till den då för tiden oerhörda
summan af 130,000 R:dr. När han skulle följa Carl
X Gustaf i dess Polska krig, hade ban det
missödet att lida skeppsbrott, blifva tillfångatagen i
Danzig och insatt på Weixelmiinde skans,
hvarifrån han befriades först genom freden i Oliwa.
Hans hjeltelif slutades i Stockholm d. 20 Febr.
1663, af en oskicklig operation på cn vårta,
hvaraf kallbrand nppstod. lians tredje son,
Königsmark, Otto Wilhelm, var född i
Miu-den i Westfalen d. 3 Jan. 1639 och blef
familjens hufvudman, sedan bans begge äldre bröder dött,
Hans Fredrik genom ett fall frän hästen, och
Curt Christo|fer stupat vid Bonn såsom general.
Han lade sig i yngre ären på studier och hann deri
så långt, alt ban förstod Ebreiska och knnde tala
Grekiska, samt var en vän af konster och lärdom.
Denna smak utbildade ban ander resor till flera
Europas hof. Skickades vid 22 års ålder såsom
sändebud till England, der ban uppträdde med
utomordentlig prakt, passerade derefter alla
militär-graderna från ryttare (ill öfverste, och afgick 1665
såsom ambassadör till Frankrike. Då ban bär skulle
bäila det vanliga anträdestalet inför konungen, bade
ban det missödet att komma af sig; men hjelpte
sig ur förlägenheten derigenom, att han med
högtidlig röst och under djupa bugningar uppläste
Fader vår och några andra böner, hvilka de med
Svenskan obekante Fransmännen togo för godt mynt,
men de närvarande Svenskarne hade svårt att
qväfva sitt skratt. K. gick några år derefter i Fransk
tjenst, blef marechal de cainp, nämnes af prins
Condé med mycket beröm, och fick af Ludvig XIV
en hedersvärja. År 1676 blef ban fältmarskalk,
vann en seger på Rügen mot Brandenburgarne,
försvarade Stralsund i Ire år, och blef, efter
freden i Nimwegen, general-guvernör öfver Pomern,
Rügen och Wismar, samt Greifswalds
akademiekansler. Vid reduktionen skall Königsmarkska
slägtens inkomst hafva minskats med 2 40,000 R:dr.
Som Otto Wilhelm likväl ännu hade i behåll 90,000
ll:drs årlig inkomst, var han emellertid icke
fattig. År 1685 kallade honom Venetianska
republiken till sin general, hvilken kallelse ban med
konungens tillåtelse emottog, begaf sig med sin
grefvinna, en dotter af Magnus Gnbr. De la Gardie, med
hvilken ban blifvit gift 1682, till Venedig, förde
befälet öfyer republikens härar på Morea , slog
Turkarne, intog Navarino och Napoli, inen dog af
fältsjukan, vid belägriogen af Neg’roponte, d. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
