Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Labbe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lagsaga.
Lagaiirtiiine.
539
ordnad domare dömde. De motsvarade således
våra nämndemän; mon synas hafva ägt rättighet, att,
otan egentlig domares närvaro, afgöra mindre tvister.
Lagaaga. För lagskipningen eller i juridiskt
hänseende finnas under rikets trenne hofrätter 11
lagsagor, nemligen: under Svea hofrätt 5, under
Götha hofrätt 5, samt t under hofrätten öfver
Skåne och Blekinge. Detta antal är npptaget efter
Sköldberg. Forsell delar riket i 13 och Tuneld
i 16 lagsagor.
Lagskipning räknas såsom föremål för en egen
statsmagt, domaremagten. Den är oberoende af
konung och ständer, åtminstone till största delen.
Deras enda beroende består deruti, att konungen
utnämner domarena; men han kan icke afsätta dem.
Ständerne åter kunna genom opinions-nämnden, vid
hvarje riksdag, utesluta högst tre af högsta
domstolens ledamöter; men utöfva för öfrigt intet
inflytande på lagskipningen. Den skall, såsom
sjelfva namnet innebär, bindas af lagen, således ej af
domarens, ej heller af de andra statsmagternas
godtycke. Men lagen beror af dessa,
äfvensom sjelfva formen och inrättningen af den
lag-skipande magten. ■ Domstolarne ordnas af konung
och ständer, ja af konungen allena i de fall,
som hvarken grundlag eller allmän lag upptagit.
Så t. ex. upphäfde konungen 1844 borg-rätterna,
atan ständernes hörande; men hofrätten, m. fl.
allmänna domstolar, kan ingendera af dessa
stats-magter borttaga, utan den andras bifall, emedan
deras tillvaro stadgas i allmänna lagen. En i
utöfningen sjelfständig, men lagbunden domaremagi
har af ålder funnits i Sverige, ehuru den vid
vissa tidskiften lidit intrång af ständerne, genom
deras extra kommissioner, t. ex. under den s. k.
frihetstiden, och när konung Gari Xl:s förmyndare
kallades till ansvar. Konungarne vädjade stundom
sjelfve till ständerne såsom domstol, t. ex. när
konung Johan III förföljde de af honom hatade
rådsherrarne, och då konung Erik XIV anklagade
Stu-rarne. Äfven riksråden, som aflifvades i
Linköping 1600, voro dömde af en ständernes nämnd.
Detta ständernes deltagande i lagskipningen
upphörde med 1772 års revolution. Nu gällande
grundlagar förbjuda ständerne uttryckligen icke blott att
kalla någon till ansvar inför sig; men tillåta dem
icke en gång att befalla sin justitie-ombudsman
att anställa rättegång emot någon. Deras uppsigt
öfver lagskipningen är belt och hållet anförtrodd
åt jostitie-ombudsinannen. Ständernes magt består
blott deruti, att de välja en sådan embetsmän;
sjelfva utöfningen af den kontrollerande magten
beror på honom. Hvad konungen beträffar, så
bar ban af ålder varit domare. Att skipa rätt
i folket ar en af Sveriges konungs dyraste
pligter. Den utöfvades fordom personligen på
allmänt ting, vid de stora national-offren under
hedniska tiden; sedermera på räfst- och
rättare-lin-gen, der likväl konungens person stundom
företräddes af andra högt uppsatte män, slutligen af
konungen i rådet och sist i våra dagar af
konungens högsta domstol, deruti konungen sjelf kan
deltaga, om han så vill, med två röster vid be-
slutets fattande. Det är således blott ett af ålder
bibehållet talesätt, att konungen utöfvar den
lag-skipande magtea. Ilan kan göra det blott i ringa
mån genom sina tvenne röster; men domen fälles
af högsta domstolen, i konungens namn. Dessa
konungens två röster uppkommo vid statshvälfningen
efter konung Carl XII:s död; konungen fick dä
tvenne röster i alla regeringsärcndcr, och äfven i
domarofrågor. Gustaf III, ehuru en ensamt
beslutande konung, erkände samma grundsats i afseende
på domstolsärender, hvilka förekommo till afgörande
i rådet, och 1809 års regeringsform bibehöll detta
förhållande. Sjelfva idéen, att öfverlemna
konungens lagskipande magt åt någon annah än honom
personligen, uppkom då hofrätten instiftades 1614,
ehuruväl del icke dröjde länge, innan konungen
började upptaga till skärskådande de mål, som
hofrätten afdömt, och på detta sätt blef konungen i
rådet den högste domaren. Detta fortfor till dess
rådet upphäfdes 1789. Då inrättades högsta
domstolen. För öfrigt utöfvas lagskipande magten af
domstolarne; men konungen har, genom sin
justitie-kansler, en kontrollerande uppsigt öfver dem,
likasom ständerne genom justitie-ombudsmannen.
Likväl ingriper konungen personligon vida mera än
ständerne; ty han kan befalla eller ock förbjuda
justitiekansleren att anställa de åtal, som
kommit i fråga. Längre än till att anställa laga
undersökning sträcker sig dock icke denna
konungens nppsigt öfver domslolarne. (Se vidare art.
Domstol.)
Lagstiftning har ifrån urminnes tider berott på
Svenska folket, såsom en dess rättighet. I det
äldsta Sverige var lagmannen den soin tolkade
lagen och tillämpade den. Han var således snarare
domare än lagstiftare, ehuru lagens obestämdhet
och den pligt han bade, alt, i tvisliga fall, utreda
hvad för lag borde anses, närmade honom mycket
till en lagstiftande myndighet. Emot folkets bifall
kunde han dock ej någonsin stadga ny lag.
Sedan den demokratiska författningen, och med den
äfven lagmans-embetets högsta betydelse gått
förlorad i de hvälfningar, som åtföljde införandel af
kristendomen, stannade lagstiftande magten hos
herredagarne, till dess allmänna riksdagar åter
började hållas. Folket afsade sig aldrig sin magt, ehuru
tidernas trångmål flyttade dess utöfning i sjelfva
verket till de privilegierade stånden. På dessa
berodde den lagliga ordningen, ehuru
folkmassornas våld stundom talade högre än de lagar, som
rådet, prelaterne och konungen stiftat. Den
sistnämndes andel i lagstiftningen var under de
kraftfulla regenlerne Birger Jarl och Magnus Ladulås
öfvervägande, under de svaga unions-konungarne
obetydlig. Gustaf Wasa gjorde den gällande ända
till despotism, ehuruväl bans väldiga
konunga-verksambet mindre kändes inom lagstiftningen än
i andra afseenden. Formligen uppdragen åt
konungen allena bar denna myndighet aldrig varit,
utom under Carl XI och Carl XII. Förut gällde
den grundsatsen, alt lag borde stiftas på allmän
riksdag, således ej af konungen ensam, ej heller på
landtdagar i orterna eller s. k. utskotts-riksdagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
