Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
594
Leopold.
Lera.
Leopold, Carl CSuataf af, föddes den 2 April
1756 i Stockholm, der fadern, sedan tullförvaltare
i Norrköping, då bodde, och dog i hufvudstaden d. 9
Nov. 1829. Redan vid 14 års ålder fick ban
uppdrag att å Norrköpings rådhus hålla tal öfver
kronprinsen Gustafs födelsedag, blef 1773 student i
Upsala, informator bos grefve Douglas och
magister i Greifswald. Det första arbete hvarigenom
han blef bekant, var ett ode i anledning af Gustaf
IV Adolfs födelse, hvilket föranledde en strid i
Stockholms Posten, der Kellgren nästan belt och
hållet fördömde den unge skaldens verk. Det
förtjenar anmärkas, att Leopold sjelf på äldre
dagar påstod, att Kellgren baft alldeles rätt i den
strängbet, hvarmed ban tuktat detta omogna
försök, hvaremot denne vid iner än ett tillfälle
yttrade sin ånger öfver detta misstag, och intill
sista ögonblicket egnade Leopold den mest oförstälda
vänskap och beundran. Anställd såsom Lideniansk
professor i Upsala, dertill utnämnd af stiftaren,
bans vän och gynnare, Lidén, blef han der
personligen känd af Gustaf III, hvilken år 1786 kallade
honom till sig, utnämnde honom till sin
bandsekreterare och drog honom in i sitt dagliga
umgänge, hvarmed han hedrades intill monarkens död,
utan att ens kriget deruti gjorde något afbrott,
emedan ban lät honom komma till sig i Finland
1789. Oaktadt den aktning, man kan nästan
säga vänskap, hvarmed Gustaf omfattade honom,
utmärkte ban likväl honom lika litet som andra
snillen med yttre tecken; först efter konungens
död tilldelades honom sådana, och ban befordrades
till kansli-råd, stats-sekreterare, adelsman och
kommendör af Nordstjerne-orden, likväl utan att i
egentlig tjenstgöring särdeles anlitas. Svenska
akademien, uti hvilken ban var en af de förste
ledamö-terne, lät på Clara kyrkogård öfver honom
uppresa en minnesvård och anlade sorg efter honom.
Få författare, kanske ingen Svensk, bar blifvit så
olika bedömd i mån af olika åsigter eller dagens
tycken, som L. Ifrån Kellgrens död till 1809,
ansågs ban obestridt ej blott såsom den störste af
alla Sveriges skalder, utan äfven af alla vittra
domare, och han innehade elt slags litterär diktatur,
hvilken han likväl begagnade sparsamt och med
måtta. Efter 1809 sökte den fosforistiska skolan
nedsätta honom lika lågt, som hans beundrare
uppböjt honom, och Hammarsköld finner nästan
ingenting mera platt, ömkligt och idéfattigt än
Leopolds skrifter. Efterverlden och den sunda
kritiken skola emot L. anmärka, att ban ej var
lyriker, att bans vers, genom bemödandet att göra
den korrekt, kraftfull och träffande i uttrycket,
någon gång berüfvades denna musikaliska klang,
som smeker örat och är det enda den stora hopen
förstår värdera; att ban, med en viss ensidighet,
hyllade den Fransyska formen och något strängt
utdömde hvad som ej var bildadt efter den,
hvaraf äfven ban sjelf erfor olägenheterna, isynnerhet
i sina båda tragedier Odén och Virginia, hvilka
kunnat blifva vida bättre, om han vågat tillåta
sig någon större frihet i plananläggningen. Men
då man nämnt dessa brister, bar man också anfört
allt det, som rimligen kan förebrås honom.
Någon djup och särdeles varm inbillningskraft bör ej
till de utmärkande dragen hos den Leopoldska
sångmön; men uppböjda tankar, ädla och rena känslor,
sunda verldsåsigter hafva aldrig hos oss talat ett
renare språk, aldrig blifvit yttrade på mera
harmoniska verser, än i bans skrifter. Till hans förnämsta
arbeten höra tragedierna Odén, uppförd 1790 och
Virginia 1803, samt öfversättningen af Pirons
komedi: Metromanien; poemerna: Förtjensten,
Häfdernas Röst, Det slutande århundradet, Religionen,
Den vackra Bedjerskan, Egli och Annette, m. fi.
Af fruktan att ålderdomen skulle utöfva sin magt
öfver honom, såsom öfver alla andra, och denna
magt blifva märkbar i bans arbeten, upphörde ban
kanske alltför tidigt att skrifva vers, och egnade
sig mera åt prosan, men hvilken ban behandlade
med mindre lätthet an versen. Man har
emellertid äfven deri förträffliga stycken af hans band,
såsom: Idéer till en populär Filosofie öfver Gud och
odödlighet; Om Smicker; Stycken om Talekonsten;
Kräket eller de tre svåra orden, jemte många
uppsatser af filosofiskt innehåll. — Till kroppen
mindre sjuklig än i föreställningen, anlitade ban för
mycket läkare och läkemedel, och kanske mera
derigenom än genom verklig sjukdomsorsak,
förlorade ban på ålderdomen bruket af sina ögon och
tillbragte de sju sista ären af sin lefnad i en
fullkomlig blindhet. Hans tröst derunder voro bans
aftoncirklar, till hvilka personer af olika stånd och
åsigter, så väl i litteratur som politik, samlades,
och till hvilka ingen motsvarighet sedan funnits. —
Hans vänner läto öfver honom slå en skådepenning
af tolfte storleken, som tillställdes honom den 2
April 1827, på bans 71:sta födelsedag.
Leopold, Ove, provincialläkare i Skåne
mellan åren 1710 och 1720, blef, på sin ondsinta
hustrus tillställning, på egen gård ibjälskjuten af
sin dräng. Drängen afrättades sedermera; men
bustrun, såsom icke öfverbevist, ställdes under
Guds dom, hvarefter hon i största uselhet dog af
förtviflan.
Lepidolitli, lithionglimmer, ett till slägtet
silikater hörande mineral, som består af kiselsyrad
lerjord med fluorkalium, fluorlithion och af
fluor-kisel, samt förekommer i Utö grufva af tvenne
färgförändringar, nemligen gråaktig och ljust
violett, närmande sig rosenrödt.
Lepldoaiielnii, en svart glimmerart, hörande till
slägtet silikater, och hufvudsakligen bestående af
kiselsyrad lerjord med kiselsyradt kali och
kiselsyrad jernoxidul, hvilken förekommer i Persbergs
grufva i Wermland, bildande ett kornigt skiffrigt
aggregat af körtelformigt svarta fjell, vid
genomseende ljust eller mörkt gröna och som gifva
ljusgrönt pulver.
Lera, eller lerarter, kallas åtskilliga mineralier,
som hufvudsakligen bestå af kiselsyrad lerjord,
hvilken befinner sig uti det tillstånd som den
blifvit ursprungligen bildad, och ej genom inflytandet
af högre värmegrader undergått någon förändring,
i följd hvaraf den utmärker sig genom förmågan
att med lätthet blanda sig med vatten, och dermed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
