Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
612
Llewei
li|ewen»
Den anses dessutom såsom färsk skadlig för
kreaturen.
Lietre, Bernhard Otto, son till öfversten med
samma namn, född i Lifland den 4 Maj 1645,
ibjelsköt förrädeligen är 1670, på landsvägen till
Revel, löjtnanten Didrik Adam Wellingk, rymde
derföre utrikes och tjente sig npp till löjtnant;
men fick år 1675 pardon och tillåtelse att gå i
Svensk tjenst, ett af tidens karakteristiska tecken.
Här befordrades han till öfverste-löjtnant, gick
sedan i Österrikisk tjenst och blef öfverste; men dog
d. 14 Ang. 1685. Hans son,
Eiiewen« Berndt Wilhelm von, föddes d. 6
Febr. 1685 och blef 1706 fändrik vid öfverste
Hans Henrik v. Liewens värfvade regemente, samt,
genom åtskilliga grader, chef för Savolax
regemente, general-löjtnant och Kom. af S. O. Fick,
vid 1747 års riksdag, af ständerne belöning för
ett af honom uppfunnet sätt att med ludring
utrota rofdjur, hvilket påstods med fördel blifvit
begagnadt i åtskilliga landsorter. Död d. 9 Aug.
1771.
Liewen, Berndt Beinliold von, son till
general-majoren friherre Reinhold Liwe (se
nedanföre), var född år 1651, och gick, efter tidens
bruk, i utländsk krigstjenst, bivistade, som
volontär vid öfverste Ulfsparres regemente, Holländska
bärens fälttåg och tjente äfven på Holländska
flottan, der han deltog i det stora sjöslaget vid
Soulsbay; men återvände till fäderneslandet när
det behöfde sina krigare, samt blef 1676 kapiten
och kammarherre. I slaget vid Lund stridde han
med och dödade en Dansk kapiten, som utmanat
någon Svensk till envig, och i det vid Landskrona
anföll ban, afväpnade och tillfångatog Danske
generalen Rumohr, hvilken sökte rekognoscera
Svenska linjerna. Han blef derföre major,
öfverstelöjtnant och slutligen öfverste vid lifgardet.
Befordrades sedan till general-löjtnant och guvernör
i Wismar. År 1700 deltog han först i
landstigningen på Seland, sedan vid öfvergången af Düna
och slaget vid Klissow. Hans der ådagalagda
mandom och skicklighet belönades med utnämningen
till general af infanteriet. Fem veckor senare,
den 18 Maj 1703, dä han gick med konungen på
Thorns vallar, råddes L. af honom att akta sig för
att fienden skulle blifva varse hans galonerade drägt;
knappt hade han uttalat detta ord, förrän en
kanonkula borttog hans högra fot, hvaraf ban
samma dag afled, oaktadt använd läkare vård. Han
var då nära 52 år gammal, allmänt aktad och
saknad.
Liewen, Hans Henrik von, d. fi,, den
förres kusin och son af hans faders äldre broder,
öfversten Bernhard Otto Liwe, föddes 1670,
öfverste 1704, år 1710 förordnad att föra presidium
i amiralitets-, stats- och kammar-kontoret, riksråd
1719 och som sådant s. å. npphöjd i grefligt stånd.
Död den 25 Mars 1733. L. var en lika redlig som
insigtsfull man, af ett gladt och trefligt umgänge.
När derföre Carl XH:s vistande i Turkiet öfver
höf-van förlängdes till alltför märkbar skada för riket,
blef rådet betänkt på att till honom utskicka en
person, som skulle föreställa honom landets
belägenhet och den förderfliga inverkan derpå af
re-gentens frånvaro. Dä varande general-majoren
Liewen erhöll detta kinkiga uppdrag, och utförde det
äfven till både konungens och folkets belåtenhet,
hvaraf följden blef, att Carl verkligen begaf sig
på hemvägen. L. fick af honom i stället
tvenne andra uppdrag, det ena, som nyss är nämndt,
alt föra ordet i tre serskildta embetsverk, och det
andra att underrätta Stockholms borgerskap om
åtskilliga saker, som det behöfde veta rörande de
allmänna angelägenheterna, men hvarom det
förmodades hysa oriktiga föreställningar. Äfven detta
värf utförde han på ett tillfredsställande sätt. L.
bade en egen förmåga att säga äfven oangenäma
sanningar, så att de ej sårade, och Lagerbring
anför ett prof derpå. Under Carls vistande i Lund
bodde Liewen i en koja bredvid konungens boning,
och omtalade för denne, att hans värd brukade
orda vidt och bredt i politiken. Carl blef nyfiken
att höra kannstöparen, och lät (Irra gånger kalla
honom till sig. Genom honom framställde nu
Liewen hvad han ville bringa till konungens öron och
ehuru icke allt behagade, röjdes dock aldrig
någon onåd deröfver. Hans son,
l|iewen, Hann Henrik von, d. y., född 1703,
var redan 1748 öfverste för Södra Skånska
kavalleriet och R. af S. O., inkallades i rådet 1760 och
blef Serafimer-riddare, kansler för Åbo akademi,
sedan för Greifswalds, då han utnämndes till
general-guvernör öfver Pomern och Rügen.
Härifrån återkallades han 1772 och blef i stället
riksmarskalk. Dog d. 25 Nov. 1781. Hans styrelse
öfver Pomern bcrömmes mycket. Han skall der,
på sex år, hafva så förbättrat hushållningen, att
han ej allenast betalt all skuld, utan äfven lemnat
öfverskott i kassan, ehuru der underhölls ett
basar-regemente mer än förut. Under hans tid kunde
Pomerska staten bära sig sjelf. Han var
derjemte en man af sann gudsfruktan, en lycklig
talare och en god stilist,
l|iewen, Carl Gustaf, sonson af Berndt
Reinhold v. L. och son till landshöfdingen i Stockholms
län, Carl Gustaf v. L., hvilken dog i detta
embete 1768, endast 46 år gammal. Denne var
född 1748 och vid revolutionen 1772 löjtnant för
gardet; men blef, genom den befordran som då
tillerkändes alla gardesofficerare, hvilka på en
gång stego två grader, major och R. af S. O.
Han skickades till Frankrike, att underrätta om
revolutionens lyckliga utförande, och man anmärkte
som någonting ovanligt, att han gjorde resan till
Versailles på elfva dygn och hemfärden på
tretton, något som nu för tiden skulle anses för
ganska långsamt. Genom sitt angenäma sätt att vara,
intog han så Ludvig XV, att denne tilldelade
bo-nom öfverste-grad i Fransk tjenst, sitt porträtt och
6,000 livrés i årlig pension, men hvilken
sistnämnda nådehetygelse L. hade nog stolthet och
hederskänsla att undanbedja sig, för att ej
derigenom komma i beroende af en utländsk magt.
En lycklig följd af hans beskickning var
emellertid ett års innestående subsidier som han hemförde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
