Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
616
Likpredikan,
Llkvlgnin?.
storierna sjelfva, gjorde icke desto mindre
sedermera svårigheter, att tillåta sådana stilla
begraf-ningar. De fordrade, att konungens serskildta
utslag skulle utverkas öfver hvart och ett mål;
hvarmedelst förorsakades ej allenast regeringen
onödigt besvär, utan ock andra undersåtare
omkostnad och olägenhet, samt uppehåll med deras
dödas begrafningar. Kongl. senaten fann sig
derföre föranlåten, att år 1702 ånyo kungöra alla
konsistorier, att som ingen var förbjudet, efter
egen åstundan låta begrafva sina döda med
likpredikan och de vanliga ceremonierna, så skulle ock
deremot ingen förvägras, alt låta begrafningen
förrättas af presterskapet utan likpredikan och i
stillhet, när någon så begärde. Af denna
kungörelse skulle konsistorierna låta presterskapet få
behörig kunskap; på det ingen måtte nödsakas, att
i detta mål kongl. senaten vidare besvära. Ocb
ifrån den tiden hafva hederliga begrafningar skett,
efter hvar och ens bebag, med eller utan
Jikpre-dikan. Under påfvedömet fann presterskapet sin
räkning vid att hålla ej allenast vigilier och
själa-messor öfver de döda, utan ock likpredikningar,
hvilka inrättades efter betalningens belopp. Vid
reformationen afskaffades själamessorna, hvarföre
lik-predikningarne blefvo så mycket begärligare. Men
för att vidare fortsätta denna sakens förlopp i
Sverige, anmärka vi, att år 1712 begärde åtskillige,
det presterne ville hålla en lik-sermon vid
grafvarne, då deras döde i tysthet om aftonen
nedsattes. Häröfver förfrågade sig i underdånighet
konsistorium i Wexjö, och fick nådigt svar, att
Kongl. Maj:ts förordningar ingen förvägrade, att
antingen låta sina döda med likpredikningar och
vanliga ceremonier begrafva, eller i tysthet dem
nedsätta; handbokens 8:de kapitel tillät, att vid
sjelfva begrafningsakten, utan åtskillnad om den
skedde med eller utan likpredikan, få upprepa
något skriftenes språk om dödligheten, och det
efter behag ömsa, samt göra en förmaning till
folket, antingen efter det i handboken beskrifna
formuläret, eller ock på något annat sätt, lämpadt
efter det skriftens språk, som upplästes.
Konsistorium borde derföre tillhålla presterskapet, att
ställa sig sådant till efterrättelse; dock skulle
denna lik-sermon ske i korthet och utan pomp. Men
år 1719 blefvo sådana tal vid grafven förbjudne,
med befallning, att de skulle hållas på
predikstolen. Men när ingen likpredikan sker, utan
begrafningen anställes i tysthet, jordsättes liket i dess
graf i kyrka eller kyrkogård af ärligt folk, i dess
slägts och vänners närvaro, med böner och Guds
ords läsande; dock brukas dervid allenast bönerna
af bandboken. Personalier skola författas och
lämpas efter hvars och ens lefverne, utan
vidlyftighet, samt oförtjent och fåfängt beröm. De
brukas isynnerhet, när likpredikan hålles. Vid de
mest högtidliga begrafningar numera börjar akten,
då processionen inkommer i kyrkan, med en
tjenlig psalm. Sedan sången är slutad, förrättas
jordfästningen, sedan sjunges en vers till
predikstolen, hvarefter hålles likpredikan med personalier,
eller ett tal, eller ock endast uppläses något styc-
ke nr bibeln, t. ex. Ps. 90, 1 Cor. 15: 35—58,
de vanliga kyrkobönerna läsas, en kort psalm
eller en och annan vers sjunges, en eller tvenne
prester gå för allaret, och messa: "Herren vare
med eder." Församlingen svarar: "Med dig" Hc.,
samt bönen i handboken: "0 Herre Gud! Du som
för syndens skull", &c. derefter: "Christus är mitt
lif"; församlingen svarar: "Döden är min vinning";
och slutligen läses välsignelsen.
Llkntol, på vissa orter äfven benämnd
jordkast-tiingspenninyar, är en urgammal prest-rättigbet,
tillhörig de så kallade "jura stolæ", och består i
en afgift för hvarje person, som aflider. Den är
grundad på lag och författningar, ej blott på
gammal häfd, och utgår något olika efter olika
landsorters bruk. På vissa ställen betalas den ej
såsom en egen afgift, utan ingär i den allmänna
öf-verenskommelsen om presterskapets aflöning.
Enligt 1631 års förordning skulle gifvas i likstol en
ko, sä framt sterbhuset ägde sex sådana, och i
förhållande dertill flere, i fall ladugården var
större, eller penningar, i händelse sterbhuset ägde
mindre än sex kor. Detta sätt att betala likstol
brukas ännu pä vissa orter. Likstol är en
rättig-bet, hvilken ej kan, såsom tionden,
bortarrende-ras, utan måste uppbäras af presten sjelf.
Liktare, en pråm, eller ett mindre fartyg, hvari
en last tillföres eller hemtas från ett annat
fartyg, som är så djupgående, att det ej kan flyta
till vanliga last- eller lossnings-platsen.
Likviguiug. Innan begrafningsakten skedde,
under påfvedömet, skulle presten med hvarjehanda
ceremonier viga liket, hvilken akt var så strängt
påbuden, att intet lik fick stå ovigl en natt. Det
* stadgades väl straxt vid reformationen år 1528,
att ovigt lik saklöst kunde föras till kyrkan, dock
blef, till undvikande af förargelse, infördt uti
bandboken år 1529 något, som skulle likna den
vanliga vigningen. Förrän den döde bars ur buset,
skulle presten göra en förmaning, med bifogad tröst
till den dödes vänner. Derefter tillade han en
bön, hvaruti han ock bad för den döde. Delta
kallades dä, "att viga lik." Detta uttryck
förbyltes väl i handboken af år 1548; men bela
förrättningen blef icke desto mindre bibehållen under
titeln: "Förr än lik utbärs af huset." I 1557 års
bandbok uteslöts denna akt alldeles, så att der
icke talas ett ord oin några ceremonier vid likens
utbärande. Det stadgades derföre uti kyrkolagen
af år 1571, att om presten var tillstädes, der lik
skulle utbäras, hvilket dock icke var af nöden,
skulle han icke viga liket, såsom en vantro hade
varit. Han borde allenast trösta den dödes
vänner och efterlefvande genom Guds ord, saml
förtaga all vantro, som månge plägade låta förslå
vid sådana tillfällen. Redan år 1548 lät vår
församling förstå, att den icke gillade, det presten,
efter en gamma) osed, skulle nödvändigt vara
tillstädes, när liket utbärs. Det inrotade bruket
lärer likväl ej så snart kunnat afiäggas. Derföre
måste Upsala möte än ytterligare lägga banden
dervid år 1593, och förbjuda att viga liken
Lemma i busen, i kyrkan eller vapenhuset. I del stäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
