Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljusnarsberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
068 Logdl«-leken.
Malmvik, jemte Kungsbatt, den enda
sjelfständiga egendom i församlingen, bette fordom
Hund-skinstorp, efter en Peder Hundskin, som der
först upptagit ett torp; men sedan det af
riks-skattmästaren Erik Larsson von der Linde, i
konung Gustaf II Adolfs tid, blifvit gjordt till säteri,
har samma gård af konungen sjelf, då han någon
tid var gast bos Linde, erhållit namnet Malinövik
eller Malmvik, efter Malmön, som ligger der
bredvid, och viken, hvilken skiljer densamma och
gården. Vid Malmvik är planterad en lind af
nämnde riksskattmästare Linde. Detta träd lärer från
början varit sä litet, att det från Holland knnde
hitföras i en bleckdosa, om I i alns längd och
några tums tjocklek. Om denna lind är samma
sägen gängse, som om den förutnämnde Wasapilen
på Drottningholm. Linden skall fordom hafva
varit så stor, att derunder kunnat rymmas icke
allenast 200 man , såsom Elisabeth Brenner yttrar uti
sina rim öfver samma lind år 1703, utan till och
med 500, hvilket skall vara pröfvadt, enligt
anteckning i Palmskölds handskrifter. — Då
Stockholm under vintern 1521 och 1522 inspärrades
genom flere läger, ledo Danskarne den största
skadan af Gustafs fältöfverste Peder Fredag (se
detta ord), som låg på Lofön, och afskar all
tillförsel från Mälaren. Julaftonen beslöto de att
göra ett utfall mot Lofön, för att, såsom de
sade, "gästa Peder Fredag och smaka på bans
jul-tunna." — Under en tidrymd af omkring 100 år
har folkmängden inom församlingen vexlat
emellan 600 till 800 personer, och är för närvarande
820. Orsaken till folkmängdens till och
aftagande härstädes, torde endast fä sökas i de mer eller
mindre talrika in- och utflyttningarne. Lofön, till
storleken den andra i ordningen af Mälarens
många öar, är omkring ^ mil tvärs öfver, och
uppfylld af mindre bergshöjder. Dess areal är 4,883
tunnl. Församlingen hör till 3 kl. reg. pastorat.
Adr. Stockholm, Drottningholm.
Logdiii-lekeu omnämnes af Loccenius, i Svenske
och Gölbiske Gamle Handlingar, och var
egentligen en krigsöfning, hvarvid fotfolket öfvades i
brottande och fäktande så, att de icke blinkade
eller tillslöto ögat när de fingo hugg.
Understundom krökte de sig hastigt under spjut och svärd,
för att göra kroppen vig och lätt.
Loge (mythol.). En af de uråldrige naturgudarne.
Han var en sinnebild af den allt förtärande elden.
Hans maka bette Glod (glöd); deras döttrar hette
Ejmiria (kol) och Eisa (aska).
Loge (Laga) (mythol.). Så hette ett
inbillningsfoster, hvarom förtäljes i sagan om Utgårda-Loke
(se denne). Loke, som tillika med Thor hade
kommit att gästa bos ofvannämnde jätte, sade sig
kunna äta upp sin mat fortare än någon annan.
Då vinkade Utgårda-Loke åt en af sine män, att
ban skulle uti ätande täfla med fremlingen. Ett
tråg fullt med kött framsattes midt på golfvet;
Loke och Loge satte sig vid hvar sin ända af
tråget och började äta. Men när de nu möttes
midt i tråget, blef Loke med bestörtning varse,
att hans medtäflare hade ätit upp icke allenast
Lolimau.
köttet, ntan äfven benen, samt tråget till på
köpet. Det blef sedan förklaradt, att Loge var
Lågan, hvilken förtär allt, ehuru Thor och Loke
icke kunde märka detta trolleri af Utgårda-Loke,
som var en stor häxmästare.
Loggbok eller skeppsjournal är en skriftlig
berättelse, en dagbok, upptagande allt, som rörande
besättning, fartyg, last och seglation under en
resa, från dess början till dess slut, om bord
passerar, t. ex. vind och väderlek; dagen då
besättningen kom om bord, då fartyget var färdigt att
lasta, då lastningen begynte, då fartyget till
lastningens fortsättande utlades på redden; dagarne då
regn, storm, sjögång eller annan orsak hindrat
lastningen; dagen då lasten blef intagen, då
last-portarne insattes och diktades, då den
förberedande sjömanningen till resan fullbordades, luckorna
skalkades och fartyget blef segelklart; dag och
timina när fartyget gick till segels; hvad rart
far-tyget gjort, styrda och behållna kursar samt
seglade distanser; räknad och observerad latitud och
longitud; hvad sysselsättning folket haft; när och
hvar lödningar blifvit gjorda, och hvad lodskott
man haft; tiden då fartyget pumpades läns, och
hvad vatten pumpen då utvisade; pejlingar af land
och objekter m. in., och öfverhufvud alla
händelser som under resan kunna inträffa. Denna
loggbok föres af styrmannen, som, nast
fartygsbefäl-hafvaren, står i ansvar för rigtigheten af dess
innehåll, så att densamma af honom och
besättningen med ed kan styrkas. Loggbokens rigtiga och
noggranna förande är af yttersta vigt, enär den
ligger till grund för hvarje sjöförklaring, som i
följd af med fartyget inträffade förhållanden kan
fordras, isynnerhet då dess uppvisande för
domstol så väl efter inträffade sjöskador som vid flera
andra tillfällen kan blifva oundvikligt, hvarföre det
tillhör befälhafvarens uppsigt att hålla loggboken
redig, läslig samt utan utstrykningar och
raderingar.
Logården, vid Stockholms slott, lärer hafva sitt
namn af de vilda djur, lejon eller leoparder, som
fordom förvarades derstädes. Den var länge en
slät plan, och Gustaf Ill:s hyllning ägde rum
derstädes. Vid kronprinsens födelse 1773 gafs här
äfven en högtid åt folket. Efter Gustaf lll:s död
önskade enkedrottningen att få en parterr
inrättad, hvilket äfven verkställdes 1793. Stället
planerades, man planterade boskéer, och parterren
pryddes med tvenne alabastervaser och en kopia
af den Mediceiska Venus, hvilken uppsattes i en
nisch vid trappan.
Loke, Joliaii, var född i Ostfriesland och
inflyttade till sina farbröder, hvilka förut blifvit
inkallade till riket af Gustaf II Adolf, för att
inrätta jernbruk och manufakturer, samt ett
socker-raffinaderi. Johan L. egnade sig isynnerhet åt
denna sistnämnda näringsgren, och lyckades så väl
både till egen och rikets båtnad, att hans 40-åriga
bemödanden ansågos är 1703 böra belönas med
adelskap.
Löhman, Carl Johan, pastor vid
lifdrabant-korpsen, sedan kyrkoherde i Tierp, theol. doktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
