Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norevalla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
54
Norrbotten.
Norrbotten.
hvarjemte här finnas Sveriges högsta fjällberg.
Bland dessa senare må nämnas, i ordning från
söder: Skeldevaare, Kabbla/jäll, Skallapuolda,
Rouli-vaare, Volucaare, Sirkastuokt, Siygevaare,
Svappa-vaare och Kerunavaaie. Bland höga berg märkas:
Sulitelma, Jegna/o och Ålsnajolos, begge 5,200’,
samt Staika 4,750’, alla i Luleå Lappmark, och
Ifvarsten, på riksgränsen. Bland länets oräkneliga
vattendrag må nämnas; Pileå-, Luleå-, Råneå-,
Kalix-, Muonio- och Torneå elfvar (se dessa ord),
Kaitom-/ Lina-, Wittanyi-, Lainio jemte en mängd
andra elfvar. I norra trakterne af länet
finnas koppar och jernmalmsfält, rikhaltiga och
nästan outtömliga. Bergsrörelsen, hvilken gynnas
af sådana malmtillgångar, lider dock ett stort
hinder deruti, att transporterna äro så svåra och
långväga; likväl voro, år 1642, här 5 masugnar
i gång och 24 härdar. Malmbrytningen
verkstäl-des då inom Lappmarkerne på Junosuvando,
Luo-tavaara, Svappavaara och Gellivaare jern-malmberg
(se dessa ord), af hvilka det sistnämnda är det
betydligaste. Flera nya grufvor hafva under de
senare åren blifvit inmutade; men de Qesla af dem
äro ännu icke bearbetade till den grad, att deras
verkliga värde hunnit utrönas. Tvenne uppfunna
kopparmalms-anledningar förtjena anmärkas: den
ena i Öfver-Torneå socken, den andra på vestra
sidan af Torneå-träsk och Schangeli berg, omkring
48 mil från Haparanda siad, med stor tillgång på
ovanligt rik kopparmalm. I Lappmarkerne drifves
ingen bergverksrörelse för inbyggarnes räkning;
men Lapparne i Gellivaare, Juckasjärvi och
Enontekis Lappmarker hafva betydlig inkomst med
fors-ling af malm från Gellivaare malmberg och från
de under Kengis jernverk lydande grufvor, helst
större delen af den malm, som årligen brytes från
dessa grufvor, transporteras med renar.
Jordbruket bedrifves af allmogen inom länets socknar i
kustlandet såsom hufvudnäring, och kan i
medelmåttiga år gifva länet dess spannmålsbebof.
Huf-vudsädet är korn. I södra delen af länet, eller
egentligen Piteå socken, besås hälften af
åkerrymden med korn, en fjerdedel med höstråg och
det öfriga hålles i träde; men i det öfriga af länet
sås obetydligt vinter-råg och trädes blott en ganska
liten del af åkern. Vårråg, blandsäd och bafra
nyttjas mycket litet, och hvete samt ärter nästan
icke. Potates, rofvor och kolrötter odlas till
husbehof; men hampa och lin deremot ej på
långt när tillräckligt, och ännu mindre humle,
hvilket senare dock icke verkar stor afsaknad,
emedan allmogen sällan begagnar annan dryck än
mjölk. Afkastningen är för de, genom frost, ofta
inträffande missväxtåren och för trakternas olika
beskaffenhet, svår att beräkna; men torde efter
afdrag för utsädet, kunna i kustlandet antagas till
10:de å 12:te kornel af rågen och 3:e à 4:e af
det öfriga sädet, ehuru i Luleå socken, en af de
fruktbaraste i Norrland, rågen kan gifva väl ända
öfver 20:de kornet. I Lappmarken bedrifves
jordbruket i en mycket liten skala af
hemrnans-inne-balvare och nybyggare. Korn är här enda
utsädet. Ocb som åkrarne bestå af små spridda fläc-
kar samt äro illa häfdade, blir afkastningen ringa
och kan öfverhufvud icke uppskattas högre än
tunnors behålloing af 1 tunna utsäde. Efter
medlet och i slutet af Maj, stundom äfven i början
af Juni, sker vårsåningen och skördetiden inträffar
vanligen i slutet af Augusti. För att så mycket
möjligt är fortskynda sädens växt och möjligen kunna
fä densamma mogen förr än nattfrosterna vanligen
inträffa, är här nödigt att väl och flitigt gödsla
åkern, hvilket behof torda ökas deraf, att nästan
endast ensäde begagnas. Boskapsskötseln svarar i
allmänhet mot länets behof, och mot dess i bruk
varande åkervidd. Uti Finska församlingarne, samt
i de norra Svenska församlingarne inom kustlandet,
utgör boskapsskötseln en gauska vigtig
näringsgren, i anseende till den stora mängd
ladugårdsalster, som årligen afsätles från dessa socknar, och
anses den bär vara uppdrifven till och med så bögt
som den kan, i förhållande till landets
beskaffenhet. Äfven i länets Lappmarker idkas den med
ganska god framgång. Omkring elfvarne och
sjöarne finnas de bästa naturliga ängar, och i Luleå
socken kan gräset å dem stå ända till 2 alnar
bögt. Omtanken att föröka böbordet visar sig
allmänt och i tilltagande, sä väl genom rödjning
af de naturliga ängarne, som genom utdikning
af myror och småsjöar, och vatten-uppdämningar
på lågländta stränder, är så mycket nödigare
som fodret är af dålig beskaffenhet, och kreaturen
måste födas inne från i Sept. till i början af Juni,
hvarunder räknas 400 lisp:d hö för en bäst,
omkring 190 för en ko samt 30 till 35 för ett får.
Hästarne äro små, men härdiga och goda,
påläggas dock här ganska litet, utan inköpas för det
mesta från Ångermanland och Finland. Oxar
begagnas endast pä högst få ställen. Den
väsendtligaste och nästan enda penningegifvande
ladu-gårdsafkastningen utgöres af smöret; ty osten,
köttet, talgen och hudarne åtgå vanligen till
hus-bebofvet. Fårslaget är det Svenska grofulliga;
men fårafveln likväl rätt betydlig. Svinkreatur
finnas deremot så litet, att antalet af getter är
vida öfverstigande, ehuru de hållas endast i
skärgärden och de högre skogstrakterne. Lapparnes
boskap är endast deras renar och utgör denna
allmoges hufvudnäring, hvarifrån den nästan
uteslutande hemtar alla sina lefnadsbehof. Ilnru stora
deras hjordar kunna vara är omöjligt att
bestämma; emedan Lappen fördöljer detta omsorgsfullt, af
fördom att upptäckten deraf skulle förorsaka
olyckor bland renboskapen. Skogstittgàngen består
egentligen af tall och gran, samt något björk. Den är
dock mycket olika i olika trakter. Omkring
sjökusten och å de större byarnes områden bar
duglig skog redan sedan lång tid tillbaka blifvit
ganska mycket medtagen, till byggnadsvirke och
utskeppning. Men äfven under senare år hafva
skogs-tillgängarne från aflägsnare skogar blifvit
botydli-gen anlitade samt tillgång isynnerhet på större
timmer och skeppsvirke i följd deraf minskats. Härtill
har bidragit: först och främst att afsättning af
skogseffekter utgjort hufvudsakligaste källan för
allmogens uppehälle under missväxtåren, hvadan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
