Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pipskål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Preoti!
Prins.
235
ön till en Dansk besittning och drog sedan sjelf
nytta af dess ägande. — Preussiska orden var vid
denna tid på böjden af sin magt, och Conrad von
Jungingen dess stormästare.
Preutz, Nikias von, son till
justitieborgmästaren i Nyköping Hans Larsson P. (hvars ene son
adlades under namnet Ehrenpreutz), blef
amiralitetsassessor och adlades 1678, emedan ban gjort
kronan stora försträckningar. Tog afsked 1680 och
dog 1696. llans ätt utgick med dess "lärde son",
som ban kallas i adelsmatrikeln, Fredrik von
P., bvilken dog i Stockholm år 1700, såsom
löjtnant vid lifdragonerne.
Preuti är namnet pä fyra Svenske läkare,
hvaraf tre voro bröder och söner af kämners-preses i
Borås, Hemming P., samt den fjerde son till en af
desse bröder. Ingendera uppnådde likväl någon
särdeles rang, hvarken på den vetenskapliga eller
embelsmannabanan.
Preutz, Laurentius Johannis, född på
1630-talet, i Söderköping, der fadern var prost och
kyrkoherde, begaf sig, efter slutade studier i
fäderneslandet, till flera utländska lärosäten, men
återkom och tog filosofiska graden i Upsala år 1661.
Blef hofpredikant bos Magnus De la Gardie och
dess furstinna, samt derefter prost och kyrkoherde
i Pedersöre församling af Österbotten, der ban dog
1692. Var en lärd och vältalig man, som från
trycket utgifvit ett vida större antal predikningar,
än på bans tid var brukligt, samt från Tyskan
öfversatt: Lülkemans försmak af Guds godhet och
Kempis Jesu Christi efterföljelse.
Priuieroos, Henrik, son af handlanden i
Stockholm lians P., bvilken förmodligen härstammade
från den gamla Skottska adliga ätten Primerose,
bade tjent sig upp till major vid Svenska bären
nnder 30-åriga kriget och blef kommendant på
fästet Johannisberg vid Norrköping, då ban adlades
1655. Ätten är längesedan utgången.
Primsiitnint; var, ander de äldsta katholska
tiderna i Sverige, en ceremoni, som föregick
döpelsen, då presten tecknade ett kors på den, som
var bestämd till dopel, men hvilket senare ofta
verkställdes långt efteråt, stundom först på
sotsängen. Ordet härleder sig troligen af det
Latinska: primum signum.
Priinstaf, detsamma som runstaf, af Prim, som
betydde första dagen i månaden.
Prins, af det Svenska kongliga huset, är, enligt
grundlagarne, underkastad vissa serskildta
förbindelser. I afseende på sitt enskildta lif är ban
inskränkt i valet af gemål, genom förbudet att äkta
enskild mans dotter, vare sig Svensk eller utländsk,
och genom åliggandet, att för sitt giftermål
inhemta konungens tillstånd. Konungen är icke blott
giftoman för sina barn, utan för bela sin ätt.
Vidare får en prins icke resa utom landet, utan
konungens bifall, samt icke utan konungens och
stän-dernes emottaga regeringen öfver en fremmande
stat. Om en sådan skulle tillfalla bonom genom
arf eller val, så fordras således äfven riksdagens
samtycke. Det är bonom således icke tillåtet, att,
genom slägtförbindelser, sammanknyta Sverige vid
utländska stater, otan folkets eget begifvande.
Om man t. ex. skulle täoka sig en Svensk
konung förmald med en prinsessa från ett land, der
kronan vore ärftlig på qvinnolinjen, skulle det
kunna inträffa , att Svenska konungens gemål blef
regerande drottning i delta land, och hennes son
efter henne. Denne skulle då ärfva både Sveriges
krona och den fremmande. Ett sådant förhållande
har snccessions-ordningen hindrat, genom
stadgandet om ständemes bifall. 1 fall desse neka,
kunde den ifrågavarande prinsen antingen uppböra
att vara Svensk prins eller frångå sin rätt till
det andra landet. Påföljden, i fall nägot af
nämnde stadganden öfverlrädes, är arfsrättens
förlust för sig, barn och efterkommande. En prins,
som öfverskrider successions-ordningens vilkor, har
således derigenom trädt ut ur kretseo af Svenska
konungahuset, och måste sedermera inför lagen
betraktas såsom en enskild man. Samma påföljd
träfTar bonom äfven, om ban öfvergifver landets
religion; men sträcker sig icke då till hans barn
och efterkommande. En prins, som afsvurit den
evangeliskt-lutberska läran kan icke erhålla
thronen; men väl bans son, i fall ban blifvit uppfödd
i denna kyrka eller återvändt dit. Deraf skulle
besynnerliga förhållanden kunna tänkas uppkomma.
Om t. ex. en prins pä detta sätt förlorat sin
arfsrätt, så skulle bans yngre bror i följd deraf
kunna erkännas för konung. Antages nu, att sedan
detta inträffat, den äldre prinsens son uppträdde
och bekände sig (ill den Svenska kyrkan, skullo
ban dä återinträda i sin faders rätt? Skulle ban
dä uppstiga på thronen, genast eller vid
farbroderns död, eller bans ätt ålerfä arfsrätten, först
sedan bela den linjen utdött, som emellertid
kommit i besittning af kronan? Successions-ordningen
har intet svar på dessa frågor, hvilka också mera
kunna anses för en art juridiska problemer, än för
politiska frågor af praktisk vigt; ty sjelfva
händelsen är i bog grad osannolik. — Inför Sveriges
lag äro prinsarne ansvarige för sitt enskildta lif,
såsom andra medborgare. Det beter blott, alt
konungens person är helig, hans gerningar från allt
åtal fredade; men detta nämnes icke om prinsarne.
Deremot åtnjuter en prins större helgd och
säkerhet emot personligt våld än andra, likväl endast
de, som äro konungens egna barn. Icke blott
mordanslag, ulan allt våld emot konungen,
drottningen eller deras barn, räknas såsom förräderi
och är belagdt med dödsstraff; men med undantag
af de förolämpningar, som bestå i smädliga
yttranden i tryckta skrifter. Dessa försonas med
100 R:dr B:ko böter, sä vida de icke gälla
kronprinsen, ty ban njuter äfven i detta afseende
samma helgd som konungen. — Om prinsarnes
underhåll af allmänna medel är intet stadgadt; det
beror på rikets ständer, att anslå bofbållningssumma
eller icke. Men deremot förbjuder grundlagen allt
inrättande af bertigdömen eller lifgeding; blott
titeln af hertig utaf vissa landskap kan tilläggas
prinsarne; ej heller kunna de bekläda civila
embeten i landet. Men militärbefäl kan af konungen
anförtros dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
