Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rikets Had.
Riket* Had.
329
skor af hvitt skinn. Tularerna, som förut varit
belt och ballet fodrade med hermelin, blefvo nu,
till skillnad frän de kungl, mantlarna, endast
brämade dermed. Riksråderna tingo äfven med denna
mantel och hatt omgifva sina vapen, och jemväl deras
söner eller efterkommande fingo på vapnen nyttja
rådshatten, antingen i fälten eller till bjclmprydnad.
- Den yttre glans, som bärvid omgaf rådet, var
likväl endast förebudet till den fördunkling i dess
verkliga anseende, som förestod, ty genom 1680
års riksdagsbeslut, hvilket ytterligare bekräftades
och förklarades på de följande riksdagarna, 1682,
1689 och 1693, tillades konungen en nära
oinskränkt magt. Han ägde att allena styra efter
lag och laga stadgar och att ej oftare följa
riksens räds betänkande, än när honom behagade att
de skulle inkomma med sådana. De voio ej
annat än konungens rådgifvare, men kunde aldrig
betraktas som dess medregenter; de voro bans
och rikets högste embetsmän och de försle bland
ridderskapet och adeln, men ej något särskildt
Stånd eller mediatorer mellan konung och ständer.
För att äfven faktiskt utmärka delta, förändrade
Carl XI titeln af Våre och Kikiens Råd till Våre
Råd, och de kallades endast Kongl. Råd. Såsom
någon tröst försäkrade ban likväl, att de derföre
icke skulle förlora något i sin rang, och vidtog
äfven vid flera tillfallen ganska kraftfulla åtgärder
för alt gifva vigt åt denna försäkran. Då
sålunda Franske ambassadören Bazin år 1682, vid sin
presentation, gjorde invändningar mot det antagna
ceremonielet, och fråga uppstod, huruvida han skulle
föras till audiensen af en rådsherre, såsom förut
varit vanligt, eller af tvenne, och om de skulle
vid ceremonien hafva betäckt hufvud eller icke,
samt ändtligen, o in ett kongl, råd kunde jemföras
med en Duc eller Pär af Frankrike, lät Carl,
genom sin minister i Paris, förklara, att de kongl,
råden bade alldeles samma anseende som
riksråden, lika värdigbel med de" Franske pärerne och
pä intet sätt voro jemförlige med geheimeråd och
statsråd bos andra magter. — Genom sitt
testamente stadgade konungen, att rådens antal ej
skulle öfverstiga 20, och att ej flera an två af
en slägt fingo på en gång silla i rådet, samt i
den egentliga regeringen ej mer än en.
Carl XII utnämnde väl år 1698 tvenne
statsråd, Tbomas Pulus och Carl Piper, hvilka skulle
hafva säte och stämma i kongl, rådet och lika
rang med dess öfriga medlemmar; men dessa
beställningar blefvo ej vidare tillsalla efter
innebaf-varnes död.
Då Carl XII fallit vid Fredrikshall bestod
rådet af ej mer än elfva personer: grefvarne Carl
och Nils Gyllenstjerna, Rehnsköld, Stromberg,
Arvid Horn, Spens, Wellingk, Gustaf Cronhjelin,
Tessin, Meijerfelt och Gostaf Mörner, hvaraf icke
ens alla voro tillstädes i Stockholm. Carl XII
hade väl utnämnt tre andra kongl, råd Adam
Ludvig Lewenhaupt, Diiker och Gustaf Adam Tuube,
men hvilkas kallelsebref ej hunnit utfärdas, och
Lewenhaupt dog för öfrigt redan i början af år
1719 i Rysk fångenskap.
Då Ulrika F.leonora, vid underrättelsen om sin
broders död, på stats-sekreteraren Barks
uppmaning, eller rättare, till följd af hans lyckönskan,
antagit regeringen, men med suveränitetens a
(sägande, återtogo äfven rådsherrarne sin titel af
Rtktens Råd. Vid derpå följande 1719 års
riksdag, valdes bou d. 21 Febr. till Sveriges
drottning och underskrcf samma dag den nya
regeringsformen. Denna gaf, för första gängen med
folkets ombuds bifall, rådet den verkliga
regeringj-magten. Dess antal bestämdes till 24, hvarå| ena
hälflen borde ba beklädt militära och den andra
hälflen civila embeten. De kunde endast tillsättas
vid riksdagar, och oin, mellan dessa, en ledighet
yppade sig, skulle den stå obesatt till näsla
riksmöte. Förslag härtill uppgjordes af
sekreta-ut-skottet, som derpå uppförde tre kandidater,
hvaraf konungen ägde att utvälja en. Häraf skulle
åtminstone synas, som om ban haft valet mellan tre;
men detta stadgande eluderades efler band. Om
t. ex. tre platser voro lediga, uppförde man icke
på förslag nio personer, utan föreslog tre till ett
i sönder. När nu konungen utnämnt en af dem,
uppförde man de tvä andra på nästa förslag o. s.
v., så att ban i sjelfva verket af fem måste taga
tre. Ändtligen bestämdes vid 1766 års riksdag
att den, som tre gånger varit på förslag, den
fjerde vore sjelfskrifven. Konungen ägde alt med
rådet styra riket, men bade, vid omröstningen inom
detsamma, endast två röster jemte utslagsrösten.
Ärenderna fördeltes emellan tvenne divisioner,
hvaraf den ena, eller Juslilie-reoisionen, utöfvade
högsta lagskipningen, och den andra, som kallades
Mtlitàr-uivmonen, afgjorde krigs-, ul rikes- och
civila ärender. Vigtigare mål föredrogos i rådets
plena, hvarvid minst 10 borde vara närvarande.
Råden innehade dessutom kansli-presidents- och
öfverste-marskalks-embelena, voro presidenler i
hofrätler och kollegier, samt dessutom ledamöter
i kollegierna, neml. två i krigs-kollegium, tre i
kansli-kollegium, en i kammar-kollegium och en i
statskontoret, hvarjemte en var öfver-ståtbàllare.
General-guvernörerne i piovinscrna voro också
riksråd, men extra ordinarie. Icke mer än två af
samma slägt eller med hvarann förbundne genom
svågerlag kunde på en gång silla i rådet.
Genom 1720 års regeringsform minskades
rådets anlal I ill 16; vid 1723 års riksdag ökades
det åter till 24, men vid 1731 års blef det ånvo
förminskadt till 16 och 1734 än en gäng ökadt
till 20. Lönerna voro ända till 1755 ej mer än
1,000 R:dr, men fördubblades sistnämnda är,
hvarförutan kansli-presidenten, öfversle-inirskalken och
kansli-råden hade talTelpenningar. Gustaf III
förbättrade 1778 alla lönerna, hvilka då fastställdes
till 2,500 R:dr.
Rådets magt ökades under de följande tiderna
i samma mån som konungens minskades, och,
genom namnstämpelns införande 1756, nedsattes den
senares egentligen till noll. Men oaktadt denna
rådets skenbara betydenhet, var det i sjelfva
verket fullt ut så beroende som konungen, ehuru af
en annan herre. Denne herre var sekreta-utskot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
