Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runamo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
442 Sala silfvergrufva.
Salamontanna.
en underjordisk sträcka af 1,400 alnars längd, och
hvilkas största djup är 150 famnar. I äldsta
tider drefs bergsbruket af ortens invånare, fördelte
i rotar och kallade rotekarlar; derefter började
staten deltaga i brytningen för egen räkning, så
att bon underhöll de gemensamma inrättningarna
för malm- och vattenuppfordringen, samt bekostade
nya schakts upptagande och försöks anställande,
hvaremot rotekarlarne blefvo sky ldige att till
kronan leverera deras silfver efter ett bestämdt
nedsatt pris. För att bestrida dessa kostnader och
åstadkomma det erforderliga arbetet, utskrefs folk
från de angränsande 12 socknarna, som deremot
voro befriade från att hålla knektar, och hvilken
utskrifning med tiden förvandlades i en ständig ränta
(grufvedrängs-gärd) af penningar, spanmål, kol
och ved, samt deltagande, till ? emot andra
socknar, i soldat-roteringen. Derjemte voro äfven 6
af dessa socknars ordinarie räntor anslagna till det
gemensamma brukets underhåll med kol och ved,
hvaraf rotekarlarne äfven erhöllo sitt behof emot
betalning till kronan. Ifrån dessa rotekarlar, som
för deras hästar hägnade beteshagar, hvilka de
odlade till boningsplatser, och hvarå de af konung
Gustaf I är 1554 fingo ägande rätt, uppkom Sala
Berysfralte eller grufvejord. För alt underhjelpa
grufvedriften fick bergslagen äfven andra
privilegier. Grufved skulle få buggas å kronans skog så
långt den räckte, och alla brottslingar fingo bär
en fristad med undantag af mördare, förrädare,
uppenbara tjufvar och förbrytare mot qvinnofrideo.
Icke desto mindre har under de sista århundradena
grufvans afkastning i allmänhet mera af- än
tilltagit. Enligt en vetenskaplig undersökning, som på
ständernas begäran företogs år 1810 och de
följande 5 åren, hafva på de sista trehundrade ären bär
vunnits 1,642,19? lödiga marker, eller 13,138,000
R:dr Specie, eller i medeltal årligen 43,793 R:dr i
silfver. Får man likväl tro äldre uppgifter, så skulle
ifrån är 1400 mer än dubbla beloppet hafva
vunnits, eller 3,369,000 lödiga mark eller 26,932,000
R:dr Specie. Åtskilliga olyckor, fall och
stört-ningar hafva tid efter annan ägt rum, särdeles 1571,
och emellan 160 T och 1609 tillverkades endast 40
till 70 lödige mark, och ett ’kongl, bref af den
7 Okt. 1588 bade till och med befallt grufvans
nedläggande. Genom de ofvannämnda verksamma
understöden af staten förbättrades emellertid
förhållandet, men utan att afkastningen från 1601
till 1650 i medeltal steg till fullt 2,000 lödige
mark. Under andra hälften af I7:de seklet var
den i medeltal 4,202 mark, hvartill Baltbazar Grills
förbättrade method vid silfverprocessen mycket
torde ba bidragit. Carl XI satte så stort värde
pä Sala silfvergrufva, att ban kallade henne rikets
förnämsta klenod, och besökte henne tvenne
gånger. Sista gången var d. 13 Aug. 16S7, då ban,
jemte presidenten i bergskollegium, kongl, rådet
grefve Fabian Wrede, i en tunna lät sänka sig ned
till det understa rummet på 142 famnars djup. Till
minne häraf är en krona inhuggen i berget på
det ställe, der konungen hvilade, och en medalj
slogs på bergslagets bekostnad. Flera andra kongl.
personer ba både före och efter bonom besökt
grufvan, men ingen mer än ban lärer ba företagit
den äfventyrliga färden. Man bar tid efter annan
gjort försök att utarrendera verket. Under ären
1S39 —1843 bar medelafkastningen varit 3,584
lödige mark bergfint silfver årligen, och 273 skepp:d
bly. Silfverglitt, som 1839 endast var 61
centner, bar sedan stigit, så att det 1843 var 161
centner.
Sala kontrakt i Westerås län och stift, består af
7 pastorater, nemligen: Sala stads- och
landsförsamling, Möklinta, Kila, Kumla, Björksta,
Tbor-tuna och Svalla moderförsamlingar.
Sala en benämning pä flera floder och åar inom
och utom Sverige, hvilket Ihre anser som ett
bevis, att ordet fordom varit ett nomen
appelati-vum, betecknande någon viss benägenhet bos
floden. Vachterus bar sökt betydelsen i sol
(orenlighet), eller i su, som på gamla Scytiskan betydde
vatten. För öfrigt finnas många ställen hvari
ordet förekommer, såsom Salstad, Odensala,
We-stersala o. s. v., som Ihre säger sig ej vela om
det betecknar vattnet hvarvid de legat, eller
stäng-seln hvaraf de omgifvils, emedan sale på
Anglo-sachsiska är stolpe, stängsel.
Malalioliu i Trävattna socken i Westergötland,
I y mil från Fablköping, består af mtl.
frälse-säteri, 6* mtl. frälse och ^ kronoskatte, 10
torp och en vattenqvarn i ån Lidan, bar god
jordmån, löf- och barrskog samt torfmossar, en
vacker belägenhet och en prydlig åbyggnad.
Salaanontanus, Johannes Krici, som
Westin tror ba varit slägt med Göran Persson,
hvilken äfven kallade sig Salamontanus, och med hvars
son den ifrågavarande var med vänskap förenad
under bådas vistande i Polen. Han var någon tid
kaplan i Stockholm och troddes då hysa någon
benägenhet för litburgien; men sedan ban, under
en resa i Tyskland och vistandet vid någon af
je-suiternes läroanstalter, närmare lärt känoa det
ka-tholska presterskapets anda, blef ban, efter
återkomsten, tvärtom en af påfveläraos häftigaste
motståndare. Anställd som rektor i Enköping, dolde
ban icke sina åsigter, och blef derföre, på Johan
III:s befalluing, insatt i fängelse i Stockholm,
hvarifrån ban dock. efter någon tids förlopp, befriades
på åtskillige rådsherrars förbön. Dessa bans
tänkesätt bragte honom i mycken nåd bos hertig Carl,
som utnämnde honom till sin hofpredikant och
bekostade en ny utländsk resa för honom, hvarunder
ban blef magister i Rostock och sedan besökte
Polen, hvarest prinsessan Anna, som då vistades
der, anlog honom till sin hofpredikant. Han
råkade likväl, särdeles genom konungens sekreterares,
Olof Sverkerssons, insinuationer, i misstanka för
att underrätta hertig Carl om hvad ban kunde
uppsnappa rörande konung Sigismunds afsigter och
företag, och ehuru denne var alltför godsinnad, att
mot honom tillåta några förföljelser, indrogs
likväl hans hofpredikantslön hos prinsessan och S.
ansåg nu rådligast att begifva sig hem igen. Carl
utnämnde bonom- då till sin hofpredikant och
skickade honom 1595 till erkebiskop Abraham Anger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
