- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Tredje delen. N - S /
448

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runamo ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

448

Saltza.

Saltza.

städers handlande ålagdt, dels att årligen införa
en viss qvantitet salt, dels att hålla ett ständigt
upplag deraf, hvilket upplag ej fick anlitas förr,
än brist på salt yppat sig i kringliggande ort.
Stockholm är från denna skyldighet befriadt; men
af öfriga rikets städer äro Carlsbamn, Luleå,
Piteå, Westervik, Wisby och Ystad skyldiga att
hälla ständiga saltupplag från 620 till 90 tunnor,
och att, likasom de öfriga stapelstäderna, årligen
införa: Götheborg 40,000 t:r, Kalmar 3,600, Gefle
5,350, Uddevalla 4,500 och så ända ned till
Marstrand, som blott behöfver införa 200. Underlåta
någon stads skeppsredare och bandiande detta
åliggandes fullgörande, böta de 8 sk. B:ko för hvarje
tunna som brister i den föreskrifna införsels- eller
upplags-qvantitcten. — Årliga införseln af salt till
riket är mellan 2 till 300,000 tunnor, och
befinner sig, genom folkmängdens tillväxt, i stigande,
sä att då den 1337 var 216,790 t:r, bade den
1846 uppgått till 272,165 t:r. — Huru mycket
för öfrigt denna angelägenhet fordom brytt
stats-magterna, synes deraf, att ständerna en tid
bestämde saltpriset, och att de 1750 tilläto
regeringen, på hufvudstadens handlandes förslag, i
Stockholm inrätta ett Saltkontor, hvilket skulle få
uppbära 1 d:lr k:mt för hvarje dit inkommande tunna
salt, undantagande Franskt, Lüneburger och Skottskt,
hvilken afgift skulle användas till intressen och
bodbyror för det salt kontoret måste upphandla
och ständigt hafva liggande. Detta kontor borde
tillse, att ett tillräckligt upplag af salt ständigt
fanns i riket, att priset aldrig fick öfverstiga
högst 19 d:lr k:mt, och att utskeppningen till
öfriga handelsplatser i Östersjön mätte befrämjas.
År 1761 funno likväl ständerna, att kontoret icke
fullgjort sina förbindelser, hvarföre afgiften
genast borde upphöra, och 1766 ålade
kommersekollegium detsamma att till kronan återbetala
400,600 d:lr k:mt. — För 100 år sedan eller
1749, steg bela saltinförseln till Sverige och
Finland endast till 145,625 tunnor.

Saltza eller Saltzen, ICrlk von, hofjunkare,
bade i Stockholm dödat en Svensk adelsman vid
namn Ikorn, hofjunkare hos grefve Johan
Oxenstjerna, emedan Ikorn lockat hans fästmö ifrån
honom. Då ban för detta mord dömdes till
döden, lade sig Lifländska adeln ifrigt ut för
honom, till följd af bans ungdom, förut visade goda
sinnesart och för hans moders skuld, hvilken
sonens död troddes komma att lägga i grafven, samt
bjöd för hans lif 2,000 tunnor säd. Regeringen
bänskjöt saken till det då församlade presteståndet,
som enhälligt yrkade pä den brottsliges död, att
han ej måtte draga blodskulden öfver landet.
Endast biskop Johan Matbiæ röstade för bans
benådning, emedan, sade han, 2,000 tunnor säd kunde
rädda mången från att dö af hunger, hvaremot
von Saltzens död gagnade ingen. I denna åsigt
tyckes ban haft så mycket mer rätt, som mord
då för tiden i Stockholm var ingen sällsynthet,
och man stundom på dess gator om morgnarna
kunde finna ända till 10 lik, hvilka fallit som
nattens offer. Den unge mannen blef således arkebu-

serad på Stortorget d. 30 Aug. 1650. Med
honom utgick, enligt Stjernman, den Lifländska
grenen af denna ätt, som han anser ej få förblandas
med den Saltza*, hvilken leder sin härkomst från
Tyska ordens stormästare, Herman von S., död
1246, och som räknar sina anor ända upp till,
eller bortom Carl den Store.

Saltza, Evert Fredrik och Jakob Ludvig
von, två bröder, söner af kaptenen Fredrik
Antonsson von S. af en Lifländsk adlig ätt,
introducerades 1731 på riddarhuset som Svenske
adelsmän. K vert var då öfverstlöjtnant, bade följt
Carl XII under en stor del af dess fälttåg såsom
drabant och sedan som korporal vid drabant-korpsen,
deltagit i slaget vid Pultava, i kalabaliken, i
träffningen vid Stressow, Stralsunds och slutligen
Fredrikshalls belägring, blef Ridd. af S. O. 1748, och
dog d. 10 Aug. 1750 vid 69 års ålder ulan
söner, då hans ätt utgick med honom. — Jakob
Ludvig var, vid introduktionen, kapten vid
Uplands regemente, bade bevistat flera träffningar i
Lifland och Finland, samt slaget vid Helsingborg,
der ban fått tre sår, blef öfverste för Elfsborgs
regemente, general-major, landshöfding i
Jönköpings län, friherre, Ridd. och Kom. af S. O.,
hvilka utmärkelser, enligt Tessins erinran, isynnerhet
gåfvos honom såsom ersättning för det Ryske
czaren, hvilken ban vägrat att hylla, till straff
fråntagit honom arf- och lösnings-rätten till slägtens
stamgods i Finland. Dog 1763 vid 78 års ålder.
Hans äldste son,

Saltza, Hugo Herman von, var född d. 6
Aug. 1726, ingick vid 12 års ålder som volontär
vid general-major Zanders regemente och deltog
som underofficer vid amiralitetet i Ryska kriget.
Gjorde sedan en resa till Ostindien på kompaniets
skepp; var under Pommerska kriget kapten och
visade vid Neukalen mycken mandom, då han dref
Preussarne på flykten, tog två 16-pundiga
kanoner, en mängd amunition och fångar. Blef
öfverstlöjtnant 1770, stod i särdeles nåd bos Gustaf ni,
bade förtroende om bans revolutionsplan och
utsågs att fylla Sprengtportens plats, då denne
afreste till Finland. Efter revolutionens fullbordan
blef ban öfverste i arméen och Kom. af S. O.,
sedan öfverste för ett värfvadt regemente i
Finland, men derifrån transporterad till Jönköpings
regemente, vice landshöfding i Halland,
generalmajor och slutligen landtmarskalk vid 1778 års
riksdag. Vid denna var icke särdeles mycket att
göra, och platsen således icke i behof af några
utmärktare egenskaper; men S. lärer icke haft den
representationsförmåga som platsen kräfver och
således icke stått i högt anseende bos ståndet.
Han beskrifves såsom icke vuxen sitt värf,
hvarken genom kunskaper eller umgängessätt,
välmenande och okonstlad, men sjuklig, häftig och
egensinnig. Gustaf III var likväl ganska belåten med
bonom och förklarade honom det både skriftligen
och muntligen, utmärkte bonom genom hedern att,
såsom ständernas representant, bära kronprinsen
till dopet och utnämnde honom såsom belöning,
till Kom. med St. K. af S. O. samt grefve. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:12:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/3/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free