Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slagsvärdet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snakenborg’»
Snapphanar.
609
stadfästelsehref på sin aflidne broder Ragvald
Gö-stafssons testamente till Wadstena kloster på en
i Ullene socken belägen gärd. Ar 1450
under-skref ban dagtingan i Halmstad med begge riksens
råds fullmägtige, och samma år var ban bland de*
ras antal, som styrkte konung Carl VIII Knutsson
att lemna ifrån sig Norrige till Danske konungen
Christiern. Ar 1466 deltog ban i dagtingan uti
Jönköping med konung Christierns fullmägtige om
den gamla föreningen emellan Sverige och
Danmark. Han förde i sitt vapen en grön sköld med
en bjelke af guld, som gick snedt öfver skölden
från venster till höger och uppå bjelken var en
krypande orm afbildad.
Snakenborg Magnus E<auren«sou, var
fogat på Abohiis åren 1493 och 1404, då åtskilliga
bref och befallningar till bonom utfärdades af
riksföreståndaren Sten Sture.
Snakenborg, Helena, dotter af riksrådet Ulf
Henriksson Snakenborg till Fyllingerum och
Norrnäs och dess hustru Agneta Knutsdotter (Lillie) till
Ökna, föddes år 1549. Var hofdam bos Erik XlV:s
syster, prinsessan Cecilia, och fick vid 16 års
ålder medfölja denna pä hennes besök bos drottning
Elisabeth i England, i hvilket land bon äfven
efter prinsessans afresa till ßaden qvarstannade.
Genom sin utmärkta skönhet och blomstrande
ungdom, väckte hon uti sjelfva Elisabeths lysande bof
ett så stort uppseende, alt hon snart vann den
stolta drottningens synnerliga tycke och bade den
utmärkelsen, att blifva upptagen bland hennes
hof-fruntimmer. I sådan egenskap blef den unga och
sköna Svenskan genom drottningens tillskyndan gift
med markisen af Northampton, och åtnjöt genom
detta äktenskap den hedern att komma i
förbindelse med Englands förnämsta ätter. Sedan
markisen af Northampton med döden afgått, utan alt
efterlemna några bröstarfvingar, trädde hans enka
i ett annat gifte med en af drottning Elisabeths
hofmän och ledamot af dess hemliga råd, Sir
Thomas Gorges af Langford i Wiltshire, och i detta
äktenskap blef hon moder till fyra söner och tre
döttrar. Efter drottning Elisabeths död 1603 drog
bon sig efterhand ifrån hofvet och blef 1610 för
andra gängen enka. Afled, efter ett långvarigt
enkostånd, d. 1 April 1635, och ligger
begrafven, vid sin senare mans sida, uti domkyrkan i
Salisbury, under en präktig minnesvård, hvilken
äldste sonen, Lörd Edvard Georges, baron af
Dun-dalk, låtit åt sina föräldrar uppresa.
Snapphanar, så kallade efter det Tyska ordet
"Schnappen", snappa, uppsnappa, benämndes under
de Danska krigen på 1600-talet ett slags
oregelbundna krigarehopar, hvilka gjorde de Svenska
trupperna stor skada. De uppstodo först under
1644 års krig i Holstein och Ditmarscben, dä
Danska konungen Christian IV der begynte, hvad
ban sedermera fortsatte i Norrige och Skåne, att
nemligen, i brist på tillräckligt antal soldater,
locka bönderne till resning mot fienden.
Snapphanarna uppförde sig vanligtvis med mycken vildhet och
(mensklighet. Flera gånger, då de lyckats att
öfverraska och tillfångataga eller nedergöra Svenske
soldater, misshandlade de dem på det grymmaste,
och roade sig bland annat med att afskära
näsorna samt på annat sätt stympa liken. En mycket
ryktbar anförare för Snapphanarna, först i Göinge
i Skåne och sedan på Seland, under 1659 år.s krig
var Sven Pålsson, hvilken var särdeles skicklig att
ander allahanda förklädningar, än som
kringvandrande krämare, än som klockare, an som halt
tiggarkäring o. s. v., smyga sig in bland
Svenskarne och utspeja deras afsigter, för att sedan
öfverraska och nedhugga de utskickade
truppaf-delningarna. Vildast rasade Snapphanarna, hvilka
allmännast bestodo af bönder, ifrigt tillgifna
Danmark, uti de fordna Danska landskaperna, Skåne,
Halland och Blekinge, under konung Carl X!:s krig.
I Juli I67G lyckades de vid Losbult öfverraska
och bortsnappa en stor mängd af konungens
tillhörigheter, samt flera tunnor silfvermynt, ämnadt
till Svenska bärens aflöning. Deras förnämsta
anförare voro nu den förut omnämnda Sven Pålsson,
Ubbe på Prisbolmen i Göinge och Nils Tideman
på Hallandsås. Snapphanarna framforo äfven nu
på det vildaste och omenskligaste sätt emot alla,
som ansågos hålla med Svenske konungen.
Vildhet och roflystnad voro mer än ofta drifTjedrarna
till deras företag. Deras ströfverier gjorde alla
vägar osäkra och smärre Svenska truppafdelningar
blefvo ej sällan af dem öfverraskade och på ett
ohyggligt sätt nedbusgna. Sedan Carl XI segrat
öfver Danskarna, sökte ban både genom mildhet
och strängbet hämma Snapphanarnas ofog.
Personer utsändes att blidka och öfvertala folket till
lugn och fredlighet. En kungörelse utfärdades, att
för hvarje Svensk, som af Snapphanarna
mördades, skulle socknen der mordet skett, böta tusen
riksdaler, och hvar tionde, stundom hvar tredje
sockenman, efter lottkastning, nedskjutas.
Hvarken mildbeten eller strängheten hjelpte.
Snapphanarnas ohyggligheter fortforo likafullt.
Enskilde Svenskar blefvo gång efter annan öfverraskade,
fångade, samt omenskligt stympade och
nedskjutna. Hämnden retade Svenskarne och skärpte
slraf-fon. I Februari 1677 blefvo 70 Snapphanar af
Joban Gyllenstjerna steglade utanför Kristianopel.
I socknarna Finja och Matteröd blefvo gårdarna
brända och en stor hop af bönderne nedhuggna.
Vid slutet af året lät Carl XI återigen bjuda
Snapphanarna frid och förlåtelse, om de höllo sig stilla,
men fåfängt. Under året 1678 urarlade
Snapp-hanekriget till de vildaste och mest otyglade
grymbeter. Deras illbragder retade Carl XI så, att
han i April 1678 lät bränna och förbärja nästan
bela Örkeneds socken. Tagna Snapphanar blefvo
på det grymmaste sätt aflifvade. Man spetsade
dem på glödgade spjut tvärs igenom kroppen, och
uppsatte dem så längs efter landsvägarna till skräck
och varnagel. Blekinges skogar voro fulla af
Snapphanar. Tjugo dylika blefvo i Sölfvitsborg
tillfångatagne och dömde alt hängas. Då bödel ej fanns
för hald, erbjöd sig en af dem att hänga
kamraterna, om han sjelf skonades till lifvet, och detta
verkställdes äfven uti den sedan länge s. k.
Snapp-hane-tken. År 1679, då freden slöts, återvände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
