Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Springskatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
664 Stat*iiilnin<er«embe<et.
Stntareglering»
statskontoret fortfarit att uppbära alla de
ordinarie statsinkomsterna, samt deraf utanordna de
särskilda genom riksstaten bestämda utgifterna
Emellan ären 1765 och 1778 var riksgäldskontoret
förenadt med statskontoret, men sedan sistnämnda
tid bar det förra utgjort ett afskildt riksens
ständers verk för de allmänna bevillningsmedlens
förvaltning, hvarifrån statskontoret vid särskild
an-fordran erhåller dylika medel, för att sedan
utbetala dem till de bestämda ändamålen. Ifrån och
med 1850 års början är förvaltningen af de fjerde
hufvudtiteln tillhörande statsanslag öfverflyttad från
statskontoret till krigskollegium. Statskontoret,
med hvilket för närvarande magasinsärendernas
förvaltning, samt mynt- och kontrollverket äro
förenade, utgöres af en president, trenne
statskom-missarier, föredraganden för magasinsärenderna och
öfverdirektören för mynt- och kontrollverket.
Ärenderna äro fördelade på kansliet,
advokat-fiskals-kontoret, expeditions-kamererare-kontoret,
riksboksluts-kontoret, kongl, räntekammaren, chartæ
sigillatre-kontoret och allmänna magasinskontoret.
Det årliga anslaget för statskontoret med
kronomagasinen och vägstaterna bestämdes vid 1842 års
statsreglering, på riksstatens sjunde hufvudtitel, till
41,979 R:dr. Statskontoret är olikt de öfriga
kollegierna deruti, att presidenten äger ensam
beslutande rätt och statskommissarierne äga blott
att göra föreställningar. Denna egenhet för
statskontoret torde härleda sig derifrån, att kouung
Carl XI, när verket först inrättades, arbetade
såsom sjelf dess förste president, och äfven derifrån
att detta verk varit ansedt inera såsom ett
kassakontor, hvilket blott ägt att utbetala anordnade
medel.
Htatamiuisteriieiiibetet inrättades 1809, och är
på visst sätt en lemning af de gamla riksembetena.
Dessa försvunno väl redan på konung Carl XI:s
tid, men ett nytt embete, kansli-presidenten, kom
dock i stället för den gamla
rikskanslersvärdigbe-ten. Kanslipresidentsembetet medförde under
frihetstiden anseendet af en förste minister, och dit
hörde ledningen af de utrikes ärenderna. Under
Gustaf III och Gustaf IV Adolf var
kansli-presidenten att betrakta såsom chef för utrikes
departementet, men hade för öfrigt icke samma stora
anseende som under frihetstiden. När slutligen år
1809 delta embete upphäfdes, kom utrikes
stats-ministersembetet i dess ställe.
Justitie-statsmini-stersvärdigbeten inrättades på samma gäng i
stället för riksdrottsvärdigheten, som upphäfdes. Detta
gamla riksembete, som upphäfdes af konung Carl
"XI, hade blifvit återstäldt af Gustaf III, och
försvann nu för andra gången. De båda
statsmini-strarne äro dock olika de fordna riksembetena
deruti, att de ej äro chefer för något kollegium, utan
blott ledamöter af statsrådet och föredragande för
sina deparlementer. Det är ingen annan skillnad
emellan dem och statsråden än namnet och rangen,
ty statsministrarne bekläda rikets högsta
värdig-beter, och njuta derföre alltid den höga titeln
exel-lens. Utrikes statsministern är konsultativ
ledamot af statsrådet, ty såsom föredragande för ut-
rikes ärenderna arbetar ban inför konnngen
enskildt, blott i närvaro af ännu en ledamot af
statsrådet, den konungen dertill utser. Juslitie
statsministern är föredragande för justitieärender. Detta
senare blef han år 1840, då ban deremot
upphörde alt vara ledamot af högsta domstolen. Förut
— ifrån 1809 till 19 40 — var ban både
konungens rådgifvare och äfven domare, hvarutaf följde
en oformlig karakter för bela embetet. Ty såsom
statsrådsledamot var ban ansvarig inför
konstitutions-utskottet och rikets ständer; såsom domare
åter var ban underkastad votering i
opinionsnämnden, men för öfrigt oafsältlig, utom genom
dom och ransakning. Opinionsnämnden kunde
således tvinga konungen alt afskeda en ledamot ur
dess råd, men å andra sidan kunde konungen icke
efter fritt val aflägsna juslitie-ministern ur
statsrådet, ehuru regeringsformens grundsats var, att
konungen ägde till- och afsätta sitt råd. Deremot
var justitie-ininistern då icke föredragande för
jo-stitie-ärender. Genom 1840 års nya organisation af
statsrådet upphörde detta förhållande, och
justitieministern blef departementschef, liksom de öfrige.
Dessutom fick han då sig ålagd en del af
bof-kanslershefattningen, nemligen uppsigten öfver och
beifrande! af tryckfrihetens missbruk. Denna
åtgärd delar han, likasom förr hofkansleren, med
juslitie-kanslern, på det. sätt, att då
justitiestatsministern beslutat anställa en tryckfrihetsrällegàng,
utföres den af justitie-kanslern. Statsministrarnes
embeten kunna, likasom alla andra, beklädas af
frälse eller ofrälse män, men hittills bar konungen
icke utnämnt någon ofrälse man till dessa embeten,
üiliilsresteriiiij kallas det besiat, hvarigenom
rikets ständer bestämma anslagen för rikels behof
och anvisa medel för deras beläckande. Det är
således genom statsregleringen som ständerna
ot-öfva Svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf
beskatta. Vid statsregleringen fästes ett
gemensamt afseende på inkomster och olgifter. De
senares nödvändighet för rikets behof pröfvas i
sammanhang med de tillgångar staten kan äga. Den
brist, som då uppkommer fylles genom bevillning.
Rikets ständer äga således först att beräkna , buro
stort belopp de ordinarie statsinkomsterna kunna
utgöra oeh sedan, huru stor bevillning Svenska
folket kan och bör underkasta sig. Dervid måste
ett förenadt afseende fästas på utgifternas
nödvändighet för det allmänna och tyngden Tör
med-borgarne af okade skatter. Denna sistnämnda kan
blifva ett skäl att neka anslag, den förra åter att
öka eller bibehålla förut varande bevillning.
lie-viltaingens fördelning eller sättet att anskaffa de
extra tillgångar, som ej knnna umbäras, blifver
åter en särskild omsorg, som står i sammanhang
med statsregleringen derigenom, att den beror pà
storleken af de erforderliga summorna. Likaså
sammanhänger med statsregleringen äfven
ordnandet af förvaltningen af kronans egendom, så«om
kungsgårdarne in. m. Hvad beräkningen af de
ordinarie inkomsternas belopp beträfTar, äfvensom
åtagandet af bevillning och medlens fördelning på
de särskilda statsbebofven, äro ständerna ensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
