Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Springskatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
itegehorg.
Steg man.
fi7l
gråsten, dels af tegel, och anses innefatta en
omkrets af minst 400 alnar; murarna äro ännu på
många ställen 9 à 10 alnar höga, och det på
vestra sidan helintliga tornet, med tre rader
fönstergluggar, har eu höjd 8f 25 à 30 alnar; på inre
borggården, som är bcläckt med sten och grus,
synas ännu ingångar till källrar och förstugor;
nedanför östra sidan är en köksträdgård, som
lärer varit den fordna slotlsträdgården. Sista
slottets utseende är förestäldt i Dalbergs Suecia, samt
i Thersner* Fordna och narvarantle Sverige.
Stenborg* säteri, 3 mil öster om Söderköping,
var fordom en kungsladugård under Stegeborgs
slott, består nu af 2 mtl. frälse säteri med
underliggande 6 J mtl. frälse, har en utmärkt
vacker belägenhet vid inloppet till Slätbaken, bland
odlade fält omgifna af skog. Pä 1731 års
riksdag tilläto ständerna kommerserådet llöckerstedt
alt löia skatterätligheten pä Stegeborgs
kungsgärd, att dermed understödja sitt nya bly verk;
men ban sålde, tre år senare, samma rättighet till
banken, för att uppbjelpa Norrköpings bruk
Hanken sålde det åter till öfverste von Schwerin.
Mangården träffades 1778 af en svår eldsvåda;
men kammarherren grefve v. Schwerin uppförde i
stället 1800 ett prydligt stenhus, som är
omgifvet af trädgård och park. Pà ägorna är ett
tegelbruk. Eii trädbro är anlagd mellan fasta
landet och sloltsliulmen. Ar 1725 upptogs på
ägorna en blygrufva, men hvars bearbetning sedan
ansetts icke lönande,
tileeelioliii, ütäkeliuliii eller itnkatiiis, i
Lolla socken af Kalmar län, straxt utanför
We-stervik på en holme, är ett gammalt, och i
medeltiden mycket omtaladt, fäste. Det var i godt
stånd i Albrekts och Eriks af Pommern tid.
Riddaren Ro Jonsson ville år 1385 taga det i pant
såsoin säkerhet för sin fordran hos Albrekt, llans
son, Bo Knulsson, utgaf derpå 1390 ett
försä-kringsbref till riddaren Bengt Nilsson, hvilket
skedde i närvaro af drottning Margaretha och dess råd.
Försäkran innehöll, att Knut Boson och Bengt
Nilsson skulle hvardera under sin lifstid behålla
hälften af förenämnde slott och län, till dess deras
konung och drottning löst dem. Efter Knut
Bo-sons död skulle bans arfvingar hafva två
tredjedelar och Bengt Nilsson eller hans arfvingar en
tredjedel; att då konungen och drottningen löste
dessa förpanlningar, äfven tvä tredjedelar skulle
tillfalla Knut Boson och en tredjedel Bengt
Nilsson i arf, och alt Knut Boson lofvade, att ingen
af hans svenner eller folk skulle djerfvas alt
borg-frid bryta å Stäkebolms slott emot Bengt Nilsson,
hans vänner eller tjenare o. s. v. Engelbrekt
intog slottet, men konungen återfick del snart och
öfverlemnade det åt sin kammartjenare Olof Finne.
Nu lät Engelbrekt 1436 inlaga och förstöra det
som elt röfvarnäsle. Det blef dock snart åter
iståndsatt, och riddaren Erik Carlsson, som
innehade det 1469, ströfvade härifrån omkring i
Öster-göthland och hitförde sina fångar och sitt bvte.
År 1517 blef slottet tillika ined Westerviks stad
uppbrändt af den flyende Danska hären; stora ved-
högar lågo då utanför slottet; fienden tände eld
derpå och omgaf slottet så att nästan ingen kom
ut. Elden tog öfverhand, och hela slottet med
mycket folk, som deruti var, blef uppbrändt.
Slottsfogden Johan Arendsson Ulf saknade i denna
brand sin husfru, Agnes Knutsdotter Båt, af
Norska Bà|slägten; bon berömmes i häfderna för "dygd
och ära." År 1521 tillföll slottet konung Gustaf
I, genom Hans Skrifvares belägring. Då konung
Erik XIV, vid sin kröning i Upsala år 1561,
gjorde Svante Sture, son af riksföreståndaren Sten
Slure d. y., till grefve, gaf ban honoin
Wester-vik och Stegeholm till grefskap. Denna slägt
skref sig derföre grefvar till Stäkeholm och
VVe-stervik. Christina skänkte det 1651 som grefskap
ät fältmarskalken llans Kristoffer Königsmark, hvars
son här uppbyggde ett nytt och präktigt slott i
det gamlas ställe; men detla ödelades tillika med
staden är 1677 af Danskarne. Nu återstår af
hela slottet blott en obetydlig ruin, ofvanpå hvilken
en liten trädhyggning är uppförd för
skeppsvarf-vets behof.
Stettlitscn (Fringilla Carduelis) hörer till
gäng-foglama och håller 5.’ tum i längd, näns panna,
kinder och strupe äro skönt karinosinröda,
vingpennorna svarta eller gula med en hvit fläck i
spetsen, lian är en munter och liflig fogel, som
förekommer i bela Skandinavien, och synnerligen
i södra Sveriges skogar. Om hösten och vintern
inlinner ban sig pä sådana ställen, der tistlar och
karhorrar växa, ty detta är hans förnämsta föda,
hvarföre ban äfven stundom kallas Tistel fink.
Honan kläcker tvä gånger oin året, hvarje gång 3
till 4 ungar. Han qvarstannar hela vintern öfver
hos oss; men om mycket snö faller, drager han
till mildare länder, lians sång är hög och
angenäm, men dock icke såsom bämplingens. Fångna
i bur kunoa de lara sig allehanda konster, såsom
att äta ur handen, ställa sig som de vore döda,
upphissa till sig sin föda i elt litet ämbar o. s v.
Man underhåller den då med bamp-, vallmo- eller
sallatfrön, soin de mycket tycka om. Den nytta
de göra består deruti, att de i trädgårdar och på
åkrar förtära en oerhörd mängd tistel-,
karborr-och andra frön, och dermed förhindra dessa växter
alt allt för mycket frodas.
Stegluckor. Så finnas kyrkportarna stundom
kallade i gamla skrifter, af den anledning att, såsom
på somliga ställen ännu äger rum, på sjelfva
porten var en mindre dorr, eller liten lucka,
anbringad, igenom hvilken kyrkfolket, då ej någon
högtidligare procession skedde, skulle gä in och ut,
således stigande öfver den nedre delen af sjelfva
porten.
fitegnian, Jakob, tjente sig genom tapperbet
upp från det lägsta stånd till höga värdigheter.
Började med att 1637 blifva simpel musketerare
vid general-majoren Lohausens regemente,
befordrades sedan, 1641, till drabant vid gardet, 1644
till förare och 1645 lill fältväbel derstädes.
Utnämndes 1647 till löjtnant vid gardet samt 1649
till regementskvartermästare och 1655 till
kapten. År 165G blef ban major vid fältmarskalken
Del. III. 85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
