Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholms blodbad.
Stockholms blodbad.
725
hvilken bans förnämsta herrar och råd ställde sis.
Nu steg erkebiskop Gustaf Trolle fram, och
började anklaga den aflidne herr Sten Sture och
Svenske rådsherrarne, men då ban härvid ej yrkade
nog hårdt ansvar, afbröt konungen hans tal och
lät hviska honom i örat, att bans eget hufvud ej
satt fastare än någon annans, om han ej grep
saken an med större ifver och yrkade de brottsliges
lif. När erkebiskopen begärde, att de anklagade,
som voro närvarande, skulle häktas och deras sak
efter lag dörnmas af påfven, sade konungen, att
denna sak ej borde skjutas under påfven, utan bär
hemma i riket afgöras, och dermed förklarade
äfven erkebiskopen sig nöjd. Sturens enka och de
anklagade skulle nu för syns skull höras.
Christina Gyllenstjerna åberopade dä det stora
perga-mentsbref, som innehöll Trollens dom på
riksdagen i Stockholm 1517. Alla som underskrifva
det, framkallades nu hvar efter annan. Först kom
Biskop Hans Brask i Linköping. Han visade då
en liten sedel med de orden: *Härtill dr jag nödd
och tvungen", hvilken han gömt under vaxsigillet
vid sitt namn under domen, och blef derföre
frikänd. Derpå framkallades de andre biskoparne och
sedan rådsherrarne. Hvar och en sökte göra sin
nrsäkt; men ingen frikändes mer än biskop Otto
Svinhufvud. Konungen gick slutligen ut; men bans
råd fortsatte undersökningen, som drog långt ut
på mörka aftonen, så att ljus och facklor måste
inbäras. Sist kommo Severin Norrby och Clas
Bille in. Fore och efter dem gingo knektar med
svärd och bloss och de vandrade så rundt omkring
bela salen, utväljande och gripande bland den
förfärade mängden dem, som skulle fängslas.
Allesammans blefvo de anklagade, rned undantag af
biskoparne Mathias och Vincentius, hvilka sattes i
förvar uti ett särskildt rum, inkastade i tornet om
hvarandra rådsherrar, prelater, borgmästare,
adelsmän, borgare in. m. Häribiand voro de
förnämste herrarne Erik Abraham Lejonhufvud, F.rik
Ry-ning, Erik Johansson Wasa, Knut Kurk, Eskil
Banér, Erik Gyllenstjerna, Joachim Brahe m. fl.
En ende borgare vid namn Klaus Boje undslapp
härvid, genom en egen omständighet. Ban var en
ovanligt tjock och fet man, och när ban skulle
kastas in i fängelset med de andra, befanns
fängelsedörren vara för smal. Han ställdes då i en
vrå, och lyckades sedan undkomma. Den öfriga
myckenheten, som var innestängd på slottet,
släpptes ej heller ut, utan måste under bäfvan och
ängslan derstädes tillbringa bela natten. Morgonen
derpå Tborsdagen d. S kl 9 på förmiddagen blefvo
flere af de innestängde Svenske presterne kallade
till stora salen, der de, tillika med Jöns
Belde-nacke, Gustaf Trolle, samt biskoparne Hans Brask
och Otto Svinhufvud, skulle utgöra en andlig
domsto). Jöns Beldenacke framställde då till dem den
frågan: "Om ej de, som sammansvurit sig mot
påfven och den heliga Romerska stolen, borde
anses såsom kättare." Härtill svarade alla Ja, och
med detta utslag var konungen nöjd; det öfriga
af domen tillade ban sjelf. De Svenske herrarne
bade nemligen salt sig emot påfven; de voro der-
före, enligt domstolens beslut, kättare, och skulle
således såsom kättare dö. En bödel sändes
derföre omkring i fängelserna och afkunnade
dödsdomen; olycklige dödsfångars tröst, prest och
sakramentet, blef dem förnekad. Hela dagen voro
stadsportarna tillstängda, så att ingen kunde slippa
ut. Redan tidigt på morgonen hade trumpetare
ridit omkring i bela staden och utropat, att ingen
borgare tinge vid lifsstraff gå ut ur sitt bus, förr
än det äter blefve tillåtet. Stora hopar af
beväpnade Danskar uppställdes här och der på de
förnämsta platserna, skarpt laddade fältstycken
framdrogos på Stortorget, och mynningarna vändes
mot de största galorna. Hela staden var uti en
hemsk och förskräcklig väntan. Klockan 12 på
dagen öppnades ändtligen slottets portar. En
väldig skara beväpnade knektar kommo först fram
derutur, och uppställde sig i tvenne rader, allt ifrån
slottet till det vid Stortorget belägna rådhuset.
Mellan dem framfördes de fångne Svenske herrarne
ända till torget, der en stark spetsgård af Danske
soldater slöts omkring dem. Folket, som nu fått
tillstånd att åter gå ut, strömmade talrikt dit och
åskådade ined bäfvan och ängslan dessa
förskräckliga tillredelser. Då framträdde på rådhusets
burspråk Danske rådsherren Nils Ly eke, och tilltalade
menigheten, sägande, att de gode Svenske männen
icke skulle undra öfver, hvad de här fingo se för
sina ögon, ty de dömde voro allesamman arge
kättare och olydige mot den helige fadren i Rom;
de hade laggt krut under slottet, för alt derigenom
ombringa konungen, likväl bade han ämnat skona
dem; men erkebiskop Trolle hade trenne gånger
gjort knäfall för honom och begärt att få rättvisa,
och nu kunde han ej annat än, faslän mot sin
vilja, verkställa påfvens bannlysning. Nu afbröt
honom biskop Vincentios nedifrån torget, och
ropade högt att allt detta vore endast drafvel och
lögn; men alt Gud skulle en gång straffa Christians
grymhet och trolöshet. Tvenne rådmän i
Stockholm, Anders Carlsson och Anders Rut, ropade
också bögt pä de andre Svenskarne, bådo och
förmanade dem, att framdeles ej ]ala bedraga sig af
falska löften, men alt en gång hamnas delta
rysliga våld och tyranni. De Danske krigsknektarne
gjorde likväl härunder ett så starkt buller, att
dessa lal ej mycket kunde höras, och på
befallning af konungen, hvilken påslås hafva åskådat
alltsammans frän elt af rådhusets fönster, skulle
nu afrättningen taga sin början. Hert Clas Bille
ställde sig derbredvid, för alt af de förnämste
herrarne emottaga den gyllene riddarkedjan och
ringen, innan hvar och en afrättades. Då bådo
fångarne ännu en gång, att de åtminstone måtte få
bikta sig först och auamma de heliga
sakramenterna; men äfven detta nekades. Biskop Mathias
leddes först fram. Då ban nu låg på knä rned
sammanknäppta och upplyftade händer, kom hans
kansler, Olaus Petri, och dennes broder Laurentius
Petri springande dit, nar i detsamma svärdet
blixtrade och den älskade biskopens hufvud rullade
ned mot dem på marken. Utom sig af fasa,
ropade de, alt detta var en omensklig gerning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
