Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strömner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sture.
Sture.
759
såta utsattes till d. 18 Maj. Den gamla adeln och
högre presterskapet stannade i staden, och höllo
med Erik Trolle, hvaremot bönder, borgare och
det öfriga folket samlade sig pä Kungsängen
utanför staden och byltade Sten Sture. Då ingendera
pnrliet ville gifva vika, möttes de för tredje
gången i Stockholm d. 2 2 Juli. Sturen och hans folk
innehade staden och slottet; Trolle och bans
anhängare bade besatt Riddarholmen. Det höll på
att komma till öppet handgemäng dem emellan,
men slntligen måste dock Trolles parti gifva
vika, ty llr Sten innehade alla slotten och
menigheten ville ingalunda höra talas om Erik Trolle.
Sedan Sten Sture på sådant sätt blifvit allmänt
hyllad såsom riksföreståndare, började ban på allt
allvar vårda sig om rikels angelägenheter. Itan
reste beständigt kring landet, för att lära känna
folkets tillstånd, och bans öra var städse öppet
för de klagomål, som af menigheten anfördes.
Sedan Erik Trolles son, Gustaf Trolle, blifvit
Sveriges erkebiskop, upphörde det lyckliga lugn, som
de första åren af Sten Sture den yngres regering
bade ägt rum. Vid Distingen 1516 erbjöd
Sturen inför högaltaret af Upsala domkyrka
erkebiskopen vänskap och försoning; men den
högmodige prelaten afslog föraktligt delta anbud, och
begynte stämpla för uppror. Då beslöt Sturen att
genom kraftiga åtgärder hämma ett dylikt ofog,
afsade flere slottsherrar, bvilka i hemlighet höllo
erkebiskopens parti, och belägrade slutligen
bonom sjelf, på bans välbefästade slott Stäket.
Danskarne sökle bistå den belägrade Trolle;
erkebiskopen i Lund utfärdade en bannlysning öfver
Sturen och hela Svenska rådet, men hvilken dock
föga aktades, och konung Christian sände trupper
till Sverige, hvilka likväl Sturen snart slog
tillbaka. Sedan Danskarne än en gång blifvit
slagne vid Dufvenäs, begärde erkebiskopen att
dag-tinga; men delta var nu mera för sent. På en
riksdag i Stockholm d. 23 Nov. 151? förklärades
ban för rikets förrädare och afsattes från sitt
embete. Följande året ankom konung Christian sjelf
till Sverige med en flotta; men led då ett
nederlag vid Brännkyrka och måste efter flera
förnyade försök återvända till Danmark. Sedan bela året
1519 användts till rustningar, inbröt slutligen i
början af år 1520 en ny bär under Otto
Krum-pes befäl öfver Svenska gränsen. I spetsen för
10,000 bönder tågade Sturen bonom till möles.
Slutligen möttes bärarna vid Bogesund, der en
drabbning föreföll, då redan vid tredje skottet en
kanonkula, som studsade mot isen, genomborrade
Sturens lår och dödade den bäst, hvarpå ban red.
Denna olycka nedslog Svenskarnes mod och de måsle
efter någon strid begifvn sig på flykten. Den
Svenska bären, ulan anförare, upplöstes och
förskingrades. Fienden framträngde snart aili högre och
utbredde sig öfverallt i Nerike och Westmanland.
Riksföreståndaren hade emellertid pä en släda
blifvit förd från det olyckliga slagfältet uppåt riket;
men hans sår förvärrades allt mer och mer,
benet svullnade och såret syntes dödligt. Under all
smärta var likväl bekymret öfver Sveriges stun-
dande öde Starens största sorg. lian beställde om
förhuggningar på Tiveden och Svenskarnes
motstånd der, sökte förlikning med Trolle, samt
skyndade sedan till Stockholm, för att vidtaga
anstalter till dess försvar. Dä ban bäronder
fördes i en släda öfver den tillfrusna Mälaren, dog
den ädle riksföreståndaren under vägen nära
staden Strengnäs, efterlemnande bela riket i sorg,
nedslagenhet och förvirring, beröfvad! sitt
säkraste stöd.
Sture, 1%’ils, riksföreståndaren Sten Sture d. y:s
äldste son, föddes 1513. Så snart Sturens död
spordes, begaf sig hans enka, Christina
Gyllenstjerna, med sina två söner till Stockholm, då
dec äldre straxt sändes lill Danzig; men senare
på året måste hon på Christian Tyranns
befallning återkalla honom, på det ban måtte följa sin
moder i fängelse, hvilket ban först några år
senare, jemle benne, fick lemna. Många af
ridderskapet, som voro Gustaf Wasa obenägne, tänkte
då på denna unga Sture, och Severin Norrby
friade till modern med den uttryckliga förklaring,
att ban skulle förhjelpa hennes son Nils till
re-rmgen i Sverige; men den ädla Christina svarade
härpå, att bon gerna såg sitt barns förmån, men
ingalunda ville, att den skulle vara förknippad med
fäderneslandets förderf. År 1525 vistades Nils
Sture på Kalmar slott, hvilket von Melen
förklarade sig vilja försvara för bans räkning, och då
slottet sedan af Gustaf Wasa intogs, fördes den
tolfårige gossen, hvilken ansågs helt och hållet
oskyldig, till Stockholms slott, der ban
uppfostrades i konungens bof. lian dog i Upsala på sitt
femtonde år 152? af sjukdom, ehuru Gustaf I:s
ovänner sedan utspredo det förtal, att ban varit
vållande till bans död.
Sture, Svante Stenimon, riksföreståndarens
yngre son, föddes d. 1 Maj 1517. Äfven ban fick
dela sin bjellemodiga moders fängelse i Danmark
uti Blå Tornet och på Kallundborgs slott, samt
med henne återvända till fäderneslandet. År 1528
var ban i Danmark orh 1533 utsändes ban af
Gustaf I alt vid fremmande hof inhemta tidens högre
ridderliga bildning. Medan han vistades bos
hertig Magnus i Sachsen, sökte konung Gustafs
fiender förleda honom till uppror emot denne, under
löfte at| erhålla Sveriges krona, och sedan de
narrat honom till Lybeck, ville man till och med
förmedelst väld tvinga honom att ingå på dylika
planer; men den ädle Sturen afslog med barm alla
dessa anbud och lät icke af några frestelser
förleda sig till otrohet emot konung Gustaf. Under
tiden insände Lybeckarne falska bref till Sveriges
folk och ständer, derunder de satt Sturens namn
och ett förfalskadt sigill. Häri manades folket
till uppror emot konung Gustaf; men om allt
detta nämnde de ingenting till Sturen, hvilken fick
bela den unge riksföreståndaren, ej heller derom,
att de slogo mynt i bans namn. Slutligen
släpptes han lös, sedan ban dock måst lofva, att
hvarken ban eller bans slägt, vänner eller arfvingar,
skulle klaga öfver att ban blifvit så besvärad.
Kort efler konung Gustafs bröllop med
Margare-Del. III. 96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
