Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strömner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
786
Sune Ivarnon.
Sunnanväder.
Konung Sverker liter en herredag hälla, Och de
rädde alla så:
Stolts Elin skulle i Wreta kloster, och stolts
Karin för landet rå.
Det var herr Snne Folkvardsson, Sade till sin
broder herr Knut;
Vi vilja rida till Wreta kloster, Och taga fröken
Elin derut.
Det var berr Sune Folkvardsson, lian talte till
broderen sin:
Ocb vinna vi nu den jungfrun ut, Så visst skall
hon blifva min.
När de kommo till Wreta kloster, Så redo de tre
gånger omkring,
Och midt uppå den klostermur De begynte bryta
sig in.
Vaknade jungfruns yppersta riddare, Han talte till
stallbröder så:
Vi vilja våga våra unga lif För den ädla
jungfru vår.
De herrar båda af Folkungaslägt, De gjorde det
stolts Elin emot,
De slogo hennes riddare tolf, Att de lågo döda
för fot.
Barhufvad och barfota, den jungfrun, Hon fördes ut
af Wreta gård,
Ocb aldrig hördes ett konungabarn Så ymkelig
utfärd få.
Si kastade de öfver henne En kappa och den var
blå,
Så satte de henne pi gångaren grå, Och förde
henne derifrå.
Sune Ivaraon, en jarl i Götha land, som
uppgifves hafva hållit Danske prinsen Magnus Nilssons
parti, hade med Astrid, Norske jarlen Ögmund
Ormsons dotter, sonen Carl Sunason, hvilken med
tiden blef Sverker den Gamles jarl i Götha land
och som sedan, i anleduing af sitt gifte med
Brigitta, konung Harald Gylles dotter, gjorde anspråk
på Norska kronan.
Sunnantikog benämndes i fordna tider de delar
af Sverige, hvilka voro belägna söder om de stora
skogarne Kolmården och Tiveden, eller det äfven
så kallade Götha land, hvaremot de landskap, som
lågo norr om samma skogar, kallades med ett
gemensamt namn Nordanakoq. Dessa benämningar
torde dock icke vara alldeles sä gamla som man
i allmänhet förmodar, så länge större delen af
landet öfverallt var någorlunda lika skoglupen,
ägde de förmodligen ännu icke rum, utan de
uppstodo sannolikt först sedan skogarne i de
närgränsande trakterna blifvit utödade. S:t Eskilds legend,
som anses skrifven mot slutet af trettonde
århundradet, är den äldsta urkund, hvari henämningen
Nordanskogs förekommer, senare anträlTas
uttrycket Sunnanskogs.
Sunnanwjti jernbruk i Grangärde socken i
Dalarna, en bergsmansbammare, anlagd 1627, i
vattendraget från sjön Malungen till Bysjön, nära
Grangärdes kyrka, bar förut hört tillsammans med
Ny hammar, men är nu skiljdt derifrån. Här
smidas vid 2 härdar 400 skepp:d stångjern, hvarför
i haminarskatt betalas 4 skeppid. Eget tackjern
lemnar tillgäng dertill. Afsättningsorten är
Stockholm. Innehafves af Ludvika bruksägare och
bergsmän. BrukssUmpeln är två korslagda S.
Sunnanväder, Petrini Jakobi, född i
Wadstena, förekommer först någon tid såsom kanik i
Westerås och äfven några år såsom decanus
derstädes. Var 1512 Sten Sture d. y. kansler och
deltog i bans -hemligaste rådslag, äfven var ban
derefter på Sturens befallning närvarande vid
belägringen af Almarestäk, men detta ådrog honom
sedan, på erkebiskopen Gustaf Trolles anstiftas,
synnerlig onåd af påfven, hvilken bannlyste och
pliktfällde bonom till 10,000 dukaters böter. Vid
Gustaf Erikssons tilltrade till regeringen, dà
Westerås biskopsstol var ledig, ansågs Sunnanväder,
såsom en erkändt skicklig man och Sturens fordw
förtrogne samt en gammal kämpe i det
fosterländska partiets leder, sjelfskrifven till bislop i
Weslerås, och domkapitlet trodde sig sàlede>
visserligen icke gå Gustafs önskningar emot; &nl
tvekade Gustaf Wasa länge att bekräfta detta val,
troligen derföre att han af Sunnanväder, sis»*
en ifrig anhängare af Sture-familjen, fruktade
oi-gra framtida stämplingar för Sturens unge söner.
Slutligen gaf ban dock, pi domkapitlets entrjgm
begäran och emot dess afgifna försäkran om en
beständig trohet, sitt bifall till valet. Redan
första året efter sin utnämning, yttrade biskop
Sunnanväder sitt missnöje deröfver, att Gostaf Wa>a
ej återlemnade bonom det till biskopsstolen
hörande Grönsö slott, och snart kom oenigheten dem
emellan till fullkomligt utbrott. Ifrån enskildt
missnöje öfvergick Sunnanväder till upproriska
stämplingar. Uti bref till presterne i Dalarna
började ban orda om de dryga utlagorna och mänga
orättvisa sköQingarna. En annan styrelse bade det
varit i Sturarnes tid. Gustaf Eriksson fråntog
presterne de förmåner, som dessa dem förunnat,
dessutom bade han orättvisligen beröfvat
Sture-huset regeringen; men så länge der funnos
arfvingar borde de bibehållas, ty sådan tacksamhet
vore Svea folk skyldigt dessa omyndiga barnens
fader, hvars hastiga död af alla ännu med tårar
beklagades. Dalkarlarne, som uppsatt Gustaf pà
thronen, kunde väl äfven flytta bonom neder o. s.
v. Landshöfdingen Lars Olsson uppsnappade snart
dessa bref och sände dem till Gustaf. Denne
begaf sig genast till Westerås med flere rik^rvi,
uppträdde med brefven i domkapitlet och begäiic
på stället rådets dom. Biskopen afsattes genast
och den nya, ännu ieke från Westeräs afflyttade,
erkebiskopen Knut, som vågade yttra sig i saken
med några anmärkningar, rönte samma öde.
Derpå befallte Gustaf kanikerne belt oväntadt att
olör-dröjligen företaga ett nytt val, dä pi hans
furslag Petrus Magni utan motsägelse blef utvald.
De afdankade herrarne begåfvo sig till Dalarne,
der de hade många vänner bland folket.
Dalkarlarne anförde äfven 1524 besvär och klagomål till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
