Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tabellverket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
12
Tegnér.
Tegnér.
Snart lemnade dock den unge gossen detta sitt
mödernebem. En kronofogde, Jakob Branting,
antog bonom såsom skrifvare hos sig, dä ban ännu
blolt var tio år gammal, och den blifvande
snillrike skalden förrättade med noggrannhet och
skicklighet de prosaiska göromälen pä
kronofogde-kontoret. Så ofta tillfället medgaf, egnade dock den
vettgirige gossen sina lediga timmar åt studier.
Fick ban tag i en bok, uppklättrade ban dermed
på en stege, eller lade sig att läsa afsides på ett
torftak, och glömde då lätt allt annat, lian läste
allt hvad ban kunde komma öfver, belst vitterhet
och historia, dock allrahelst gamla nordiska
kämpadater; stundom omdiktade ban dessa sjelf, och
redan besjöng ban ofta ortens små händelser,
Goss-öldern förtlöt lyckligt; fosterfadern, en
ungdomsvän till fadern, bemötte bonom med största
ömhet och hade redan ansett sig i honom få en
skicklig efterträdare; men tyckte dock emellertid, att
ban var för god alt bli räknekarl. Slutligen
beslöts, att den no fjorlonärige gossen borde studera.
Den unge Tegnérs äldste broder bade dä för tiden
kondition hos en kapten Löwenhjelm. Dit fick b8n
nu komma, för att äfven begagna broderns
undervisning, och der började ban först med
outtröttlig ifver sina egentliga ordnade studier. När
äldste brodern sedermera (l\Ilade till en annan
kondition, fick den unge Esaias ock medfölja. I
patronen, bergsrådet Myhrman på Itämens bruk,
träffade ban en ovanlig man, pä en gäng lärd och
utmärkt praktisk landlhushällare, hvars digra
bokskåp isynnerhet förtjuste den vettgirige ynglingen.
Här genomläste han pä sju månader Iliaden tre och
Odysseen två gånger, under det han tillika gjorde
bekantskap med Virgilius, Horatius och Ovidius.
Diktkonsten utöfvades nu mera sällan, ty, säger
skalden i en anteckning, "den bekantskap jag nu
gjort med de store och verklige skaldeme, lärde
mig att anse mina egna försök allt för barnsliga."
Understödd af sina välgörare, Branting och SI>br—
man, begaf ban sig i slutet af September 1 799
till Lund, i sällskap med trenne af den
sistnämndes söner. I sin studentexamen visade ban sig äga
större insigter i Grekiskan och Latinet, än soin
ansågos behöfliga lör den filosofiska
kandidatexamen. Med sina ringa tillgångar hade ban dock
hittills endast tänkt på kansli-exnmen; likväl ville
ban, liksom för ro skull, skrifva pro exercitio;
men när ban med sitt manuskript, 1 ’ila
Anarreon-lis, infann sig bos den blifvande præses,
professor Norberg, tillstyrkte honom denne, att välja
den akademiska banan samt således taga graden.
Sedan gingo tvenne läseterminer till ända, under
hvilka den flitige Tegnér studerade, för det mesta
på sin kammare, ända till aderton timmar om
dygnet och derutöfver; dellog sällan i det glada
stn-dentlifvet, utan ansågs för folskygg, förläst och
besynnerlig. För alt ej längre falla sina
välgörare till last, tog ban i Maj 1800 akademisk
kondition bos harön Lejonhufvud på Yxkullssund i
Småland, lians lefnadssätt pà landet blef
detsamma som förut, ensligt, arbetsamt, umgängeslöst.
Vid återkomsten till akademien kallades han till
e. o. bihliolbeks-amanuens, en ovanlig utmärkelse
för en opromoverad. l)en 16 Dec. 1 SO t
undergick ban Glologie kandidat- och d. 5 Maj 1802
filosofie kandidat-examen, då ban af alla
examina-torerne, utom af professor Norberg, erhöll
laudatur. I följd af betygen, utnämndes han till primus
vid den förestående promotionen. Sedan han
emottagit lagerkransen, skyndade ban till Wermland,
för att omfamna sin moder och sin välgörare,
samt gråta pä tvenne syskons grafvar. Sin
saknad öfver förlusten af brodern Lars Gustaf, som
för honom varit mera än en broder, uttryckte ban
i en elegi, som af Götheborgska
vitterbets-sam-bället utmärktes genom ett pris. Universitetet i
Lund skyndade snart att såsom lärare tillegna sig
sin fordne lärjunge. Efter ett utgifvet specimeo
Om den Æsnfihka Fabeln, utnämndes ban d. 7 Jan.
1803 till docens i estetiken, samt blef, i följd af
ett annat spccimen, uppförd på förslag till en
filosofisk adjiinktur. Samtidigt emottog han en
kondition i Stockholm, bos öfver-direktör Striibing.
Under detta silt vistande i Stockholm, tyckes han
ej hafva gjort bekantskap med andra af dess
snillen än Choraeus och Byström. Återkomme|| på
hösten 1803 till Lund, utnämndes ban 1805 till
adjunkt i estetiken, och någon tid derefter till vice
bibliotbekarie. Ehuru ännu försedd med ganska
knappa inkomster, knot ban dock om hösten 1806
äktenskapets band med sin välgörares dotter pä
Räinoii, Anna Maria Gustafva Myhrman, hvilken
ban allt sedan ungdomens första dagar egnat en
kärlek, som öint blifvit besvarad. Efter detta
giftermål, undergick skaldens inre menniska en
märklig förvandling. Kämpande med armod, ehuru
aldrig deraf nedtryckt, längtande att, sä snart ske
kunde, försällas i en förmånlig ställning, och der- .
igenom visa sig värdig de goda menniskors
välgörenhet, som understödt honom, samt i stillhet
brinnande för ett älskadt föremål, bade ban
egnat sin ungdom åt de trägnaste studier, den
ihärdigaste arbetsambet, sällan deltagit i nöjen och
förströelser, för det mesla varit skygg, sluten
inom sig sjelf, otillgänglig och grubblande, endast
då och då gifvande sin närvaro tillkänna genom
ett blixtrande infall och ett godmodigt småleende.
Nu blef ban på en gång den trefligaste värd, deo
gladaste sällskapsbroder, eflerlänglad i alla
kretsar, der hans aldrig sökta qvickhet gnistrade och
förvånade, samt det ena infallet oupphörligt jagade
det andra, snart liksom löpeldar genomflygande
hela landet. Nu började ban dricka ur nöjets
bägare; lättsinnigbeten utträngde, åtminstone tidtals,
allvaret, ehuru icke så helt och hållet, att det ej
låg qvar på botten af hans själ, alltid mäktigt
uppflammande vid ensliga stunder och högtidliga
tillfällen. Stundom, när löjet skalkades kring hans
läppar, tillät han sig yttra betänkliga saker, som,
upprepade af en annans mun, skulle förefallit
oförlåtligt råa, men som i hans bade något pä en
gäng så öfverraskande qvickt och så godmodigt
lekande, att äfven den oskyldigaste mö merändels
måste skratta, innan bon hunnit rodna. Denna
förändring bade äfven inflytande på Tegnérs poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
