Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tabellverket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
32
Thor.
Thor.
Tbor ut och fick se en man, som låg i skogen ej
långt från bonom, ban var ej liten; ban sof och
snarkade starkt. Då begrep Tbor bvad det var
för ett gny de bade hört om natten. Han spände
om sig sitt starkbetsbälte, hvarvid hans gndastyrka
ökades. I samma stund vaknade mannen och steg
straxt upp. Då berättas att Tbor häpnade en
gång, sä att han icke vågade slå honom med
hammaren; men sporde bonom efter bans namn.
lian kallade sig Skrymer. Icke behöfver jag,
sade han, fråga dig eller ditt namn, ty jag vet
att du är Asa-Thor, men hvar har du gjort af
min handske? Skrymer räckle sig då ner och tog
upp sin handske. Thor såg nu alt det var det
hns, hvari ban hvilat öfver natten, och att
utbyggnaden var handskens tumfinger. Skrymer
frågade , om Thor ville hafva bonom till sällskap,
hvartill han samtyckte. Skrymer upptog då sin
matsäck och lagade sig till att äta dagvård;
likaså Thor och hans följeslagare. Skrymer
föreslog sedan att de skulle lägga sin resekost
tillsammans, hvilket Tbor bejakade. Skrymer lade då
alltsammans i en påse, tog den på ryggen, gick
förut bela dagen och tog stora steg. Om qvällen
uppsökte ban dem nattläger under en stor ek. Då
sade Skrymer till Tbor: nu vill jag lägga mig att
sofva, och kunnen j taga matsäcken och göra er
aftonmåltid. Derefter somnade Skrymer och
snarkade hårdt. Thor tog malsäcken och skulle lösa
upp den; men då berättas, huru otroligt det än må
tyckas, att ban icke fick ’en enda knut lös, ej
heller ville någon af bandets ändar gifva efter.
Men när ban såg, att detta verk ingalunda ville
lyckas, blef ban vred, grep i hammaren Mjolner
med begge händerna, och steg fram dit der
Skrymer låg samt slog bonom i hufvudet. Skrymer
vaknar och frågar om elt löfhlad föll bonom i
hufvudet, samt om de hade fått mat och voro
färdiga att lägga sig. Tbor svarade, att de nu
skulle lägga sig. De gä då bort under en annan ek,
och är det att berätta, alt det icke var ulan fruktan
de lade sig att sofva der. Men vid midnattstid hörde
Tbor Skrymer snarka så hårdt, att det dånade i
skogen. Man steg då upp, gick till honom, böjde
hammaren hastigt i vädret och slog bonom midt i
hjässan, sä att han kunde märka, alt det främsta
af hammaren trängde djupt in i hufvudet. I samma
stund vaknar Skrymer och frågar: Hvad är det?
faller ett ollon ned på mitt hufvud? eller hvad är
å färde? Thor trädde hastigt tillbaka och svarade
alt ban nyss vaknat samt att det nu var midnatt
och således tid att sofva ännu längre. Dä beslöt
Thor, att om ban skulle få tillfälle gifva honom
det tredje slaget, skulle jätten aldrig mera se
honom, samt låg nu och afbtdade alt Skrymer
skulle falla rält i sömn. Något före dager,
märker han att Skrymer sofver starkt, lian stiger
dä upp, går till bonom, böjer hammaren i vädret
med all sin kraft och slär bonom på tinningen
så, att hammaren sjönk in ända till skaftet.
Skrymer reste sig npp, strök sig om kinden och sade:
månne några fåglar sitta i trädet öfver mig? Det
förekom mig när jag vaknade, såsom något mossa
fallit ned af grenarne. Är dn vaken Tbor? det
är nu tid att stiga upp och kläda sig, fastän j
nu icke hafven rätt långt till den borg, som
kallas Utgård. Jag har bört eder inbördes hviska
derom, att j icke tycken mig vara liten till
växten, men j skolen få se större män, om j
kommen till Utgård. Jag vill gifva eder några goda
råd; högmodens icke, ty ingalunda skall
Ulgårda-Lokes hoffolk fördraga sådana småsvenner» stora
ord; men i annat fall vänden hellre om, det skulle
bekomma eder långt bättre. Viljen j ändtligen
fortsätta resan, så hållen åt öster; min väg leder
norr ut till dessa fjäll, som j der sen. Skrymer
tog derefter matsäcken på ryggen och gick ia i
skogen från dem. Thor gick nu fram åt vägen
tillika med sina följeslagare, och fortforo de att
gå inlill middagen. Då sågo de en borg på en
stor slätt och var den så hög, alt de med allt
bemödande knappt kunde se öfver den. De gingo
fram till borgen; en grind var på borgporten,
som var igenlyckt. Tbor gick till grinden, men
förmådde ej öppna den, hvarföre de, för att
ändtligen inkomma i borgen, kröpo emellan
grindstängerna och kommo så in. De fingo syn på ett
stort palats och gingo dit. Då de funno dörren
öppen, ingingo de och funno der många män, af
hvilka de fleste voro mycket store, sittande pä
tvenne bänkar. Derefter framträdde de för
konungen, Utgårda-Loke, och helsade pä bonom.
lian bevärdigade dem knappt med en blick och
sade småleende: sent är att spörja sanna
tidningar långväga ifrån, eller förhåller det sig
annorlunda än jag tanker, att denna pilt är Äke-Tbor?
Dock är du kanske större än mig tyckes. Till
hvilka idrotter ären j, följeslagare, beredde? Bland
oss tàles ingen, som icke utmärker sig genoin en
eller annan färdighet. Då svarade den, sotn sist
inkom, nemligen Loke: jag kan den konst, hvarpå
jag är färdig att aflägga prof, att här är ingen
inne, som kan fortare än jag uppäta sin mat.
Då svarade Utgårda-Loke: nog är delta en konst,
om du förmår att den verkställa, hvilket vi nu
skola pröfva. Han framkallado dä från bänken en
man, som helte Loge, att ban skulle täfla med
Loke. Der var ett tråg, som man framsatte på
salsgolfvet, fyldt med kött. Loke satte sig vid
den ena ändan och Loge vid den andra. De åto
båda det bästa de kunde och möttes midt i träget.
Loke hade ätit allt köttet af benen, men Loge
deremot både köttet, benen och tråget derjemte.
Alla kommo derom öfverens, att Loke bade
förlorat leken. Då frågade Utgårda-Loke, hvad konst
den unge mannen förslod sig på. Tbjalfe svarade,
att ban ville försöka löpa kapp med bvem
Utgårda-Loke ville dertill utse. Utgårda-Loke
svarade, att det var en god idrott; men tillade, att
ban måste vara mycket utmärkt i snabbhet, om
ban tänkte visa sig i denna konst, nu skulle det
snart pröfvas. Utgårda-Loke stiger då upp och
går ut. Det var en mycket god rännarebana utåt
den jemna slätten. Utgårda-Loke kallade till sig
en ung man, som hette lluge, ock bad hooom
löpa i kapp med Tbjalfe. lluge hann första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
