Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uddeholmska bolaget - Uddén, Catharina Christina - Uddevalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädvarulasterna från sågverket till lastageplatsen
nedanför bruket. Bolagets lastageplats, Skoghall, vid
Wenern, der magasin och jernväg blifvit inrättade
och utrymme är för upplag af
skeppningsträdvarorna, inköptes år 1831. Ären 1834—35 blef
bolaget äfven ägare af Halgå bruk i Eds härads
socken, om 4 härdar, samt år 1838 ytterligare
af Wärå bruk i Ny socken samt Femtå och Lickå
i Dalby socken. Uddeholms bolags smidesrätt,
utom manufakturen, består för närvarande af
16,823 skepp:d 3 lisp:d 10 skålp:d, inbegripet
frälsesmide och hammarskatt, samt 9,180 skepp:d
nyprivilegium i öfra Elfdalen.
Stångjernstillverkningen bedrifves i 29 härdar, vid 8 särskilda bruk,
utom 18 härdars nytt privilegium.
Tackjernstillverkningen, som år 1838 uppgick till 19,684 skepp:d
9 lisp:d 13 skålp:d af egna malmer från Taberg,
Nordmarken, Långban, Rämsberg, Fredriksberg,
m. fl. mindre grufdelar, utföres i 4 hyttor,
Motjernshytta, Uddeholmshytta, Ulleshytta och
Sunnemohytta. Jerntillverkningen utgjorde år 1831
11,865 skepp:d och 1837 16,373 skepp:d.
Planktillverkningen utgjorde, år 1831, 2,120 tolfter och
år 1837, 8,946 tolfter. Disponenter af Uddeholms
bolag äro för närvarande J. Wærn och C. G. R.
Geijer. Uddeholm särskildt har 1 härd och 503
skepp:d 2 lisp:d 10 skålp:d privil. årligt smide,
utom 65 skepp:d 12 lisp:d 10 skålp:d frälsesmide.
Hammarskatten är 4 skepp:d 7 lisp:d 10 skålp:d.
Afsättningsorten Götheborg. Smidesstämpeln 2:ne
bakvända G med ett streck tvärsöfver.
Uddén, Catharina Christina, född 1762, en
mamsell Ekmark samt gift 1793 med
bataljonspredikanten och pastorsadjunkten uti Jakobs
församling i Stockholm Johan Uddén, hvilken
sedermera blef komminister i Hedvig Eleonora
församling, samt slutligen kyrkoherde i Söderhamn; har
gjort sig känd såsom skaldinna af temligen
lyckliga anlag. Hennes flesta poemer äro dock ännu
otryckta, ehuru många af dem voro ganska
omtyckta. Hon utgaf endast en samling, under namn
af Familj-Gåfvan, eller Stycken, egnade åt
högtidligheter inom familjerna, jemte andra
Vitterhets-Försök af C. C. U. Blef enka 1816 och dog år
1822.
Uddevalla. Denna stapelstad, belägen 46 1/2 mil
från Stockholm, 7 1/2 mil från Götheborg och 2 3/4
mil från Wenersborg, är anlagd i Lane härad af
Bohuslän, i en dal vid slutet af Byfjorden.
Stället hette fordom Odensvold eller Oddevohld, och
har under hednatiden sannolikt varit en offerplats
och måhända äfven marknadsplats. Först i slutet
af 15:de seklet, i ett bref af konung Johan II,
finnes orten omtalad såsom stad. Efter att en
kort tid, från 1523—1532, hafva lydt under
Gustaf Wasas spira, kom staden sistnämnda år
tillbaka under Danskt öfvervälde, hvaruti den förblef
ända till freden i Roeskilde. Under denna period
blef staden år 1644 (under Hannibalsfejden), till
hämd för Wenersborg, som Norrmännen uppbrännt,
af en Svensk trupp under Olof Stake lagd i aska.
Sedan den efter ny eröfring af Harald Stake
under Krabbefejden år 1657 kommit under Svensk
lydnad, fråntog Carl Gustaf, som ville på
Uddevallas bekostnad upphjelpa Götheborg och Marstrand,
staden sin stapelrätt och förvandlade den till
uppstad. Några särskilda handelsfriheter blefvo
dock staden snart åter efter hand beviljade, och
staden återfick, år 1674, sin förlorade
stapelstadsfrihet. Under det straxt derefter utbrytande
Danska kriget, Gyldenlöwsfejden, 1676—1679, råkade
dock staden åter i Danskarnes våld och led af
ständiga brandskatter och krigsgärder, både af
Svenskar och Danskar. De förluster Uddevalla
derigenom måste vidkännas, ersattes dock snart åter
genom den lifliga timmerhandel, som staden, allt
sedan 1674 började idka med flera härader i
Wermland, hvilkas skogsprodukter staden då fått
rättighet att till utrikes orter utföra. Handeln med
trädvaror har också allt sedan varit en af Uddevallas
förnämsta inkomstkällor. År 1699 började staden
äfvenledes att utskeppa jern, också ifrån
Wermland, hvars bruksägare då fått tillåtelse att
härifrån utföra denna produkt, och denna export blef
med tiden ganska betydlig, men upphörde af sig
sjelf, då Trollhätte kanal öppnades. Efter svåra
under Carl XII:s krig lidna motgångar och
förluster, erhöll staden åren 1719 och 1723 sina
stapelstadsrättigheter ånyo utvidgade och stadfästade;
drabbades år 1738, likasom förut år 1689, af en
svår eldsvåda, men befann sig det oaktadt år 1747
åter i ett blomstrande skick, med stigande handel
och rörelse. Detta lyckliga tillstånd varade under
hela senare hälften af 18:de seklet, och
förkofrades ännu mera genom hummerfisket och den under
denna tid inträffade rikliga tillgången på sill i
Bohuslänska skärgården. Stadens invånare ägde då
på en gång icke mindre än 21 trankokerier och
25 sillsaltningsverk, exporterade näst Götheborg
den största qvantitet sill och tran till utrikes ort,
äfvensom en stor del af hela riket härifrån
hemtade sitt behof af dessa varor. Folkmängden
ökades då från 2,000 till 4,000 personer, och staden
ägde vid slutet af 1700-talet en handelsflotta af
35 fartyg, hvarmed 40 hus idkade stark utrikes
handel. Från detta blomstrande tillstånd
nedstörtades Uddevalla i början af detta århundrade
genom 3:ne på hvarandra följande ofördelaktiga
konjunkturer. Dessa voro: öppnandet af Trollhätte
slussverk, den år 1806 timade eldsvådan, och
sillfiskets upphörande. Genom öppnandet af
Trollhätte kanal upphörde Uddevalla att vara en
sjelfskrifven nederlagsplats för Wermlands skogs- och
bergsprodukter, hvilka nu i stället fördes till
Götheborg. Ännu mera olycksbringande var den
eldsvåda, som d. 29 Juli 1806 inom 16 timmar lade
hela staden, med undantag af 4 mindre hus, i
aska. Efter denna olyckshändelse, började stadens
folkmängd att förminskas genom utflyttningar,
handel och näringar afstannade, och sillfiskets vid
samma tid inträffade plötsliga upphörande fullbordade
invånarnes ekonomiska förlägenhet och obestånd.
Genom en stigande odling af den närliggande
landsbygden och deraf beredt tillfälle till idkande af
landtmannahandel, har dock staden under de
senaste decennierna åter börjat något repa sig, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
