Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulfeld, Korfitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högsta anseende och nyttjades till de angelägnaste
förrättningar. Sålunda var han, då känd för sin
hätskhet mot de Svenske, förste fullmäktig vid
fredsunderhandlingen i Brömsebro, då han mot den
store Oxenstjerna fick öfva sin statsslughet, fastän
det ej lände Danmark till någon särdeles fördel.
Vid samma tid blef han äfven nyttjad i åtskilliga
beskickningar, särdeles till Holland, för att
bilägga de emellan Danmark och generalstaterna
uppkomna misshälligheter, rörande Öresundska tullen.
Det förtroende hans kunglige svärfader hyste för
honom, torde Ulfeld vid Christian IV:s tilltagande
ålderdom och svaghet hafva temligen missbrukat,
alltid till sina likars förtret, stundom äfven till
sjelfve monarkens missnöje. Att han ej alltid
använde mycken flit att förtjena konungens välvilja,
synes deraf, att han försvarade Christina Munck
under den rättegång, som Christian IV anställde
mot denna sin gemål såsom äktenskapsbryterska.
När den store konung Christian slutade sin lika
ärofulla som långvariga regering, steg Ulfeld,
hvilken, för mera anseendes vinnande, redan 1641
förskaffat sig kejserlig riksgrefvevärdighet, snart till
det högsta välde, så att han till och med
beskylldes för att eftertrakta konungavärdigheten.
Under den korta mellanregeringen efter konungens
död utöfvade Ulfeld nog stränghet, hvarigenom han
ådrog sig mycket hat. Sedan visade han nog
ringa aktning mot den nyvalde konungen, Fredrik III.
Detta ådagalades redan vid kröningen, då han,
aftonen på sjelfva kröningsdagen, lät nedrifva den
äreport, som borgerskapet låtit uppresa, på det
att densamma icke skulle pryda drottningens
kröningsfest, som följande dagen anställdes. Fastän
han härigenom ådrog sig drottning Sofia Amalias
hat, vågade dock Fredrik III icke stöta sig med
en så mäktig undersåte, helst han stod i spetsen
för det högadliga partiet, som arbetade på att
inskränka den Danska konungamakten. Ulfeld blef
i stället sänd såsom ambassadör till Frankrike.
Snart tillställdes dock emot honom en rättegång
af ganska ohygglig och smutsig beskaffenhet. Man
lät genom en liderlig qvinna, vid namn Dina,
anklaga honom för äktenskapsbrott mot sin maka
och förgiftningsförsök mot sin konung. Efter flera
högst obehagliga uppträden, blef han dock frikänd
och anklagerskan dömd till döden samt afrättad.
Emellertid hade oviljan mellan konungen och den
mäktige rikshofmästaren härunder nått sin höjd.
Slutligen, sedan Ulfeld hopsamlat så mycket
penningar som möjligt, begaf han sig med hustru och
barn hemligen ur landet och for först till Holland,
men sedermera, för större säkerbets skull, till
Sverige, dit han ankom i September 1651.
Drottning Christina var då för tillfället frånvarande från
Stockholm; men Ulfeld anhöll genom grefve
Magnus om hennes välvilja och beskydd, och efter
några invändningar blef han formligen genom ett
utfärdadt lejdebref tagen i hennes konungsliga hägn
och beskydd. Uti Stockholm förenade sig Ulfeld
snart med de fremmande gunstlingarnes parti,
hvarefter han, understödd af desse och af sina
personliga egenskaper, bibehöll för det mesta Christinas
ynnest samt var en nära nog beständig deltagare
i hennes förtroligare kretsar och lustresor. Hans
anseende steg slutligen så högt, att de andre
gunstlingarne började smickrande söka hans välvilja.
Drottningens nåd blef emellertid för honom
temligen kostsam, likasom den varit för flere af
hennes gunstlingar. Det är nemligen säkert att han
vid många tillfällen måste försträcka henne rätt
betydliga summor. Det mål, hvartill Ulfeld sökte
begagna sitt stora inflytande, var att hämnas på
Danska hofvet. Härpå arbetade han ihärdigt med
rastlös ifver. Han utlät sig beständigt med
största bitterhet om alla ställningar och förhållanden
inom Danmark, samt afmålade dem städse med de
svartaste färger. Under loppet af år 1652 lät
han trycka och utsprida en ströskrift, hvilken,
under namn af ”Nödtvunget Hedersförsvar”,
framkastade allehanda beskyllningar mot hans i Danmark
varande ovänner och isynnerhet emot konung
Fredrik. För Christina framställde han flera förslag
till Danmarks eröfring, samt gaf henne en mängd
underrättelser om landets fästningar,
vapenförråder, trupper och inhemska partier, äfvensom om
de personer, hvilkas understöd man kunde
påräkna, m. m. Att drottningen på fullt allvar
lyssnade till dessa föreställningar är säkert. Det gick
till och med så långt, att Christina lät Ulfeld
inför Svenska rådet framställa sitt anfallsförslag. Nu
tog konung Fredrik saken allvarsamt. Ulfeld blef
för smädelser och förrädiska stämplingar dömd
förlustig alla sina inom Danska väldet belägna
egendomar och Sverige hotades med krig, hvilket hade
till följd att drottningen sedermera någon tid
visade mindre fiendllighet emot Danmark och mindre
ynnest mot Ulfeld än tillförene; men snart steg
han åter i hennes nåd. Efter Christinas afträde
från regeringen förstod Ulfeld att vinna Carl
Gustafs förtroende. Han gjorde äfven Sverige stora
tjenster under Danska kriget och blef, till
Danmarks förödmjukande, en af fredsunderhandlarne i
Roeskild, då han yrkade att Sverige i freden
äfven skulle bekomma Norrige. Helst hade han sett
att Köpenhamn blifvit intaget, och han yttrade stort
missnöje öfver att så ej skett. I kraft af denna
freds innehåll, skulle han återfå alla sina i
Danmark förlorade rättigheter och på Fyen uppförde
han sig såsom en öfvermodig segerherre. År 1658
erhöll han af Carl X Sölfvitsborgs slott och län
såsom grefskap: men snart inträdde mellan båda
en märkbar kallsinnighet. Konungen lärer i
Danmark hafva erhållit betänkliga underrättelser om
Ulfelds lynne, och denne senare fann sina
förhoppningar svikna. Konung Fredrik hade visserligen
med honom ingått en förlikning; men denna var
alltför nödtvungen samt dolde blott ömsesidigt
misstroende och hat. I Danmark var således för
honom ingen lycka att göra, intet inflytande att
vinna; ej heller i Sverige, der, efter afslutad fred,
man ej mera behöfde fremlingen och hans
stämplingar mot Danmark. Af dessa orsaker fann sig
Ulfeld innan kort nedsatt till en man af föga
betydenhet. När nu Carl Gustaf om sommaren 1658
började förbereda sitt andra infall på Seeland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
