Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vpmla MUte.
C|inala mitte.
175
långt tal föreställde, burn enighet i trossaker vore
bögst gagnelig för ett rike. Han sade sig sjelf
vara öfvertygad om sanningen af Augsborgska
bekännelsen och den forma religionis, som gamle
erkebiskop Lars författat, rådde också en hvar att
dervid förblifva, emedan den vore
öfverensstämmande med rikets log och arfföreningen. Dock
skulle hvar och en äga att opålalt utsäga sin
mening, såsom det ägnade ett fritt kyrkomöte. Vid
mötet voro närvarande, utom hertig Carl och
rådet samt en stor del af rikets adel jemte
fullmäg-tige af borgerskapet och allmogen, biskoparne i
Linköping, Stengnäs, Westerås och Åbo, fyra
professorer, Ijogotvä gradnerade personer, samt
tre-hundrasex andra prester. Biskop Peder i
Linköping besvarade riksdrotsens tal, tackade hertigen
och rådet för deras stora omvårdnad och ömbet
om trosläran, samt begärde deras föreskrift, buru
mötet skulle företagas. Dä uppstod Scbepperus och
förebrådde biskop Peder, att ban nu i denna sak
for med samma lismeri för hertigen och rådet,
som förut för konung Johan med lithurgien,
påstående, att ett fritt kyrkomöte ej borde taga
föreskrifter af den verldsliga makten.
Presterskapet, synnerligen professorerne i Upsala, önskade
att så mycket som möjligt försvaga hertigens
inflytande, samt äskade derföre en ordförande; men
hertig Carl svarade dem, att det icke passade sig
för protestanter att efterhärma katbolikerne orh
ät en biskop eller erkebiskop anförtro ledningen
af ett möte, fastmer föreslog ban, att af tvenne
ringare prester, ulan biskoplig värdighet, en skulle
väljas lill ordförande, men efter mötets slut åter
nedlägga sin befallning. Med delta utslag måste
de åtnöja sig, och domprosten professoren Nicolaus
Olai Botbniensis, en ifrig motståndare lill
lithurgien, blef väld genom de flesta rösterna samt
bekräftad i detta val. Till bans bistånd ulsågos tolf
bisittare, hvilka bildade likasom ett särskilt utskott.
Derigenom hade således mötet fått en yttre
organisation. Nu togo öfverläggningarne formligen sin
början. Äfven lekmännen, riksråderne jemte de
öfriga ståndens deputerade inblandade sig i
sammankomsterna och visade det lifligaste intresse för
utgången; endast hertig Carl aktade sig alt bi
vista öfverläggningarne, vare sig att ban ansåg
sådant nnder sin värdighet, eller ban också ville
aflägsna frän sig den misstankar), såsom sökte ban
att begagna mötet blott för sina egna afsigter.
Ilan böll sig dock på tillräckligt nära afstånd, för
att behörigen kunna gifva akt på
öfverläggningar-nes gång. För att icke uppehållas af bisaker,
fastställdes först vissa allmänna grundsatser. Den
beliga skrifts auktoritet blef till alla delar erkänd
och antagen till enda rättesnöret i trossaker,
hvaremot kyrkofädernes anseende endast skulle gälla
såsom historiska vittnesbörd. Till symholum,
ef-ler hvars bestämmanden religionens läror borde
föredragas, valdes enhälligt den Augsburgska
bekännelsen, som derpå blef i flera sessioner
förelåsen, diskuterad, förklarad och ändtligen
allmän-neligen anlagen. Detta skedde d. 5 Mars på
eftermiddagen, dä biskop Petrus i Strengnäs uppstod
och frågade, om de ville, en hvar, stå fäste i
denna tro och lära. -Alla reste sig nu och
förklarade, att de till sin sista andedrägt dervid
förblifva ville. Då sade ordföranden med bög röst:
"Nu är Sverige blifvet en man och alla hafva vi
en Gud!" Det andra hufvudäinnet, hvarmed man
sysselsatte sig, angick den påfviske gudstjensten
och den äkta protestantismens återställande. Alla
katholska ceremonier skulle afskaffas, nunneklostret
i Wadstena upphäfvas, endast verklige anhängare
till den rena evangeliska läran dädanefter fä
bekläda embeten, och alla som hyste andra
meningar afsättas. De, som utom landet staderat i
jesuit-kollegier,’ eller insupit andra papistiska
åsigter, blefvo förbjudne att återvända hein. För det
tredje öfvergick man till lithurgien. Ordföranden
uppmanade nu hvar och en, som hade något att
anföra till dennas försvar, att oförskräckt göra
det; men alla sutto orörlige och tyste. Da
vände han sig med skarpa förebråelser till dem, som
antagit denna lära, isynnerhet till biskoparne.
Desse framkommo, den ene efter den andre, med
underlydande presterskap, erkände sitt fel, sökte
urskulda det och bådo om förlåtelse. Då fick man
böra allehanda ursäkter. Biskop Peder i
Linköping öppnade tåget och sade sig af okunnighet,
tvång och förmäns exempel förledd. Biskop
Bel-linus i Weslerås* kom sedermera fram. Han hade
redan nnder konung Johans lifstid sökt draga sig
undan lithurgien, och i sådan afsigt äfven skrifvit
till konungen. Biskop Erik i Åbo förehar, att han
trott lithurgien öfverensstämma med Luthers lära.
Några prester från Ostergötbland sade sig hafva
blifvit lockade alt skrifva under ett rent ark, utan
att veta, hvad ofvanföre skulle sättas. Bland
andra framkom en rà och okunnig prestman, som
dock af konung Johan vetat förskaffa sig en bland
de bästa lägenheterna i Westerbotten. Ordföranden
frågade bonom, hvad ban tyckte om lithurgien.
Presten svarade: "Jag gifver." — Pa samma fråga
följde ännu en gång samma svar. Då sade
ordföranden: "Hvem gifver du henne då?" Presten
svarade: "Jag gifver henne fånen," hvartill
ordföranden genmälte: "Skall du så gifva bort din
matmoder, som i många år så rundeligen födt dig?"
En allvarsam räfst följde slutligen med samtlige
anhängarne af lithurgien. De som utträngt äkte
protestantiske prester från bättre pastoroler,
måste nu återgifva dem och nöja sig med sämre.
Alla, som erkände och återkallade sin villfarelse,
fingo fullkomlig tillgift, och man ville äfven, för
att utplåna hvarje minne af deras svaghet, alldeles
förstöra de af dem utställda reverser. Till
bekräftelse på lilburgiens förkastligbet, förelästes de
Tyske theologernes betänkande, som hertig Carl
inhämtat. Derpå afskaffades mänga papistiska bruk,
som småningom insmugit sig, t. ex. de många
högtidsdagarna, biskoparnes prydnader, ciborierna,
vaxljusen, fanorna, själamessorna m. m. Till
li-tburgisk bandbok valde man den, som biskop
Laurentius Petri fordom hade författat. Dessutom
föreslogos och antogos flera författningar rörande
kyrkotukten, presterskapet och dess bildning. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
