Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
204 Waldemar.
Waldemar.
fogat. Under förevändning att fira en af sina
tjenares bröllop på Bjälbo, sammandrogo de sina
anhängare, och drogo sedan, i hemlighet åtföljde
af desse, npp till gården Håtuna i Upland, för
att gästa bos Birger, som då der uppehöll sig
med silt bof. De blefvo broderligen och väl
emot-tagne; men detta oaktadt togo de, vid nattens
inbrytande, konungen med bans drottning, två
söner och en dotter, jemte biskop Nils i Westerås,
sex riddare och sexton väpnare till fånga.
Omsider slöts denna brödrafejd genom en förlikning
i Örebro år 130S, då konung Birger blef
lösgif-ven ur sitt fängelse på Nyköpings slott, der han
öfver ett år setat fången, samt hertigarne Ërik
och Waldemar bekommo stora förläningar,
deribland bela Finland med Åbo, Tavastehus och
Wiborgs slott. Konung Birger boll likväl icke
länge den sålunda ingångna vänskapen och
förlikningen, utan for ned till Gottland och derifrån till
Danmark, samt gjorde sig beredd att bekriga sina
bröder. Denna nya tvist blef dock omsider
genom Danske konungens bemedling bilagd på det
sätt, att konung Birger skulle åtnöja sig med eo
tredjedel af riket och afstå det öfriga till sina
bröder, af hvilka Waldemar bekom, utom andra
delar, bela Finland på sio lott. Sedan förflöto 7
år under en beständig nöd och en för landet högst
menlig oreda. Hertig Waldemar uppehöll sig för
det mesta på Borgholms slott, der ban förde ett
präktigt och lysande bof. Föietog äfven 13lä en
pilgrimsresa till Bom och Jerusalem. Slutligen
inträffade en händelse, som hörer till de hemskaste
våra häfder veta omförmäla. Alot slutet af år
1317 log hertig Waldemar, på en resa från Öland
till sin stad Stockholm, vägen åt Nyköping, der
ban blef pä det vänligaste emottagen af konung
Birger och drottning Märtha, hvilka undfägnade
bonom på bästa sätt, frågade buru bertig Erik
mådde, och beklagade att de så sällan fingo råka
en så kär frände. Waldemar lofvade då att
återkomma och äfven söka förmå Erik alt dervid göra
sällskap. Derpå red ban följande dagen, rörd af
det välvilliga emottagandet och glad till sinnes,
ifrån Nyköping. Kort derefter, sedan ban
uträttat sina ärenden i Stockholm, besökte ban sin
broder, bertig Erik, hvilken dä för tiden uppehöll
sig på en gård i Westmanland. Då beslöto de,
efter någon tvekan à Eriks sida, att antaga
konung Birgers bjudning, och båda tillsammans göra
sin broder ett besök. De begåfvo sig derföre på
vägen, likväl åtföljde af ett antal beväpnade män.
När de kommo nära till Nyköping, mölte dem en
*ng riddare, hvilken varnade dem för att båda på
en gång lemna sig i konung Birgers bänder,
emedan en sådan oförsigtighet lätt skulle kunna lända
dem till förderf; men hertig Waldemar afslog med
vrede denna varning, under yttrande, att alltför
många nu för tiden sökte stifta oenighet emellan
bröderne. Något längre fram mölte dem
konungens utskickade, hvilka uppmanade dem att
påskynda resan, emedan konungen sades hafva stor
längtan att få omfamna sina bröder, och ställt allt
i ordning till deras emottagande, enär nödiga be-
qvämligheter torde saknas på hvarje annat ställe,
de kunde välja till sitt nattläger. De redo
derföre vidare pä, och framkommo mot qvällen till
Nyköping, der de genast foro upp lill slottet. Här
emottogos de på det vänligaste; konungen gick
sjelf sina bröder till mötes, omfamnade dem och
ledde dem, en vid hvardera handen, upp i
gästabudssalen, der en ståtlig måltid var anrättad, och
der qvällen tillbragles under vänliga samtal,
muntert skämt och mycket drirkande. Väl förplägade,
fördes hertigarne slutligen till den för dem
tillredda sofkammaren; men allt deras folk
inqvarle-rades nere i staden, under förevändning att
utrymme saknades på slottet. Ingen af dem fick
qvarstanna, och konungens förtrogne rådgifvare,
drotsen Brunke, läste med egen hand igen
slottsportarne efter dem. Sedan detta skelt, lät Brunke
konungens folk beväpna sig, hvarpå ban framförde
konungens befallning, alt de båda hertigarne skulle
fängslas. Någre rättänkande Svenske män vägrade
väl alt låna sig till detta nidingsdåd; men de
blefvo genast insatte i fängelsetornet, och sedan
rusade den beväpnade skaran, hvilken till större
delen bestod af utländske män, med bloss och vapen
till det rum, der hertigarne lågo. Desse bade
redan insomnat, men vaknade af bullret, och då
dörren uppbröts, sprang hertig Waldemar genast
ur sängen, kastade en mantel öfver sig och
fattade uli en af de angripande, samt slog bonom
under sig, hvarpå han ropade sin broder, hertig
Erik, till bistånd. Denne uppmanade bonom dock
att afstå från allt motstånd, emedan deras strid
här föga kunde uträtta, och så måste de, nakne
och obeväpnade som de voro, gifva sig för
öfvermakten. Nu infann sig konung Birger sjelf,
och frågade dein, under mycken vrede, om de
mindes Håtunaleken, samt hotade dem nu med en
värre lek. Derpå lät ban föra dem, med bundna
bänder och nästan utan kläder på kroppen, ned
uti det djupaste fängelset i slottstornet, hvarest de
smiddes uti balsjern och tunga bojor, samt
fastlästes i en grof stock vid sjelfva tornmuren,
der de lemnades halfnakne i den kalla
Decembernatten. Då morgonen inbröt, gick Brunke med
konungens beväpnade folk ned till staden, då
ber-tigarnes folk äfven lätt fängslades. Deras
lillbö-righeter utskiftades bland slottskneklarne, och
härunder skall konung Birger, liksom en förryckt,
hafva nnder tecken af stor glädje flera gånger
klappat i sina händer, prisat sin drottnings kloka
råd och vanvettigt utropat: "Nu bar jag àllt
Sverige i min band!" Denna hertigarnes nesliga och
våldsamma behandling väckte dock snart en allmän
afsky öfver bela riket. Frän alla landsorter
skyndade inom kort talrika beväpnade skaror lill
Nyköping, för att befria de fångne hertigarne, och
då staden snart på det häftigaste belägrades, fann
konung Birger sig tvungen att fly från delta
ställe, som varit vittne till bans svarta förräderi.
Innan ban red derifrån, säges ban hafva låtit i
vredesmod tillsluta sina bröders fångtorn och kasta
nycklarna i strömmen. Så omkommo desse
olycklige konungasöner af hungersdödens rysliga qval,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
