Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
172
Westerå* Län.
WeMeran Län.
stik, samt bibliotbekarie. Lärjungarnes antal bar
på sednare åren varit mellan 40 och 50, hvaraf
omkring en tredjedel ifrån Dalarne.
Lärdomsskolan bar omkring 83 och apologistskolan 52
lärjungar årligen. Äfven ett skollärare-seminarium
för stiftet finnes här. En allmän arbetsinrättning
är nyligen organiserad. Gemensamt med länet bar
staden ett lasarett, som årligen mottager 2 till 300
sjuka, och bar 5,000 K:dr årligen it sig anslagne.
Kostnaden för fattigförsörjningen i staden räknas
i medeltal till 6,565 R:dr årligen. Staden styres
af en borgmästare och 8 rådmän, af hvilka en,
med biträde af stadsfiskal och valde
ordningsmän för (|varteren, besörjer polisuppsigten i
staden. 26 borgerskapets äldste förvalta för
öfrigt municipal-angelägenheterna. Postkontor,
gäst-gifveri och derå värdsbus finnas bär. Staden
är tingsställe för Tubundra och Siende härader.
Dess uppskattning9värde stiger till 1,060,000
riksdaler, och béla skattebidraget till 31,-300.
Folkmängden, som på sista ären något stigit, uppgår
till 3,618 personer, hvaraf 2 220 erlägga
afgifter till staten och staden. Dess vapen är ett A
i munkstil.
We«ter&i Län. -Detta län innefattar östra och
till vidden den största delen af landskapet
West-manland, den del af Upland som kallas
Fjerdhundra, samt Carls och Torpa socknar af
Södermanland. Länets längd i söder, utefter Mälarens
strand, är omkring 7 mil, men vidgar sig högre
upp till innemot 9 mil. Länets bela vidd utgör
59/- qvadratmil, hvaraf Mälaren upptager 2-£,
och några andra sjöar, såsom Åmänningen i
nord-vest, Haltaren i norr och Temnaren i nordost,
jemte flera smärre, upptager nära lika mycket,
sä att blott 53 J qvadratmil utgöra land. Af dessa
böra 38 till Westmanland, det öfriga till Upland
och Södermanland. Bland de åar, som genomflyta
länet och hafva aflopp i Mälaren, äro följande de
förnämsta, nemligen längst i vester: Arboga-àn,
som kommer frän Örebro län, och är segelbar till
mil från utloppet; dernäst Hedströmmen, som
utfaller nàgol östligare; dernäst -Kolbäcks-dn, som
genom slussar är gjord segelbar, och ger aflopp
it sjöarne Barken och Åmänningen, samt slutligen
utfaller i Mälaren vid Strömsholm; Suart-dn, som
utfaller i Westeråsfjärden, och slutligen Sag-ån,
som genom konst är satt i förbindelse med sjön
llallaren, hvars vatten hon alleder i Mälaren. Dessa
vattendrag, hvilka nästan alla från nordvest till
sydost sakta slutta mot Mälaren, åtskiljas frän
hvarandra genom låga, med kärr och mossar fyllda
höjdsträckningar, hvilka åt den sydöstra och
drygare delen af länet, ända upp till Dalelfven, i
allmänhet gifva karakteren af slättland. Smärre
sand-och grusåsar sträcka sig ock på något afstånd
jemnsidigt med hvarandra och med de >törre
vattendragen öfver det eljest flacka landet, och de
betydligaste hland dem äro: Hed- eller
Hungsörs-åten, längs Mälarens vestra strand; Kotbäcks-dun,
utmed Kolbäcks-ån; Batunds-åien, som från östra
stranden af Westeråsfjärden uppskjuter förhi Sätra
hälsobrunn, ända upp emot Dalelfven; samt Asen
eller Valkarisåsen, som går östligare, och fria
Enköping äfven sträcker sig upp emot Dalelfven.
Annat är förhållandet i vestra och nordvestra
trakterna af länet. Dalfjället, som utgår från
Norrska fjällen, och frän Dalarne vidare fortgår
genom Örebro och Mariestads län, utsträcker
förgreningar äfven hit, och bilda i Skinskattebergi
och Norbergs socknar betydliga sammanhängande
bergmassor, med ofta branta, skogbeväxta
sluttningar. Från den bergslag, som bär bildar sig,
ol-gär den låga landtrygg, som kallas Längheden, och
som sedermera åtföljer Dalelfven, och utgör den
oaturlige vattendelaren mellan denna elf och
Dalelfven. Den till odling egentligen begagnade eller
dugliga marken utgör sålunda högst blott en
tredjedel af läaets bela arealvidd. Men äfven bergen
äro rika på malm, och höjderna, ofta äfven
kärren, skogbärande eller dugliga till betesmarker.
För sin jernmalm anmärkningsvärda äro: Rishrrfel,
Hörberget, Norberget eller Klackberget i Norbergs
socken, äfvensom i Skinskattehergs socken
Riddar-hytle malm/àlt, för sina tillgångar på jern-,
kop-par- och koboltmalin. Salberget vid Sala innehåller
blyglans med en ovanlig halt af silfver, jemte
något koppar, samt bär och der äfven jernmalm.
Jernbaltiga källor förekomma ock i myckenhet
inom länet; en sådan är den såsom hälsobrunn
mycket besökta Salra i Kila socken, jemte flera
andra, som i orten för sin jernbalt begagnas
såsom bälsogifvande. En härd, stundom kalk- eller
mergelbaltig lera är eljest den rådande jordarten
pä slättlandet, särdeles längs Mälarens stränder.
Men längre norrul i länet blir jordmånen mera
sandig och stenbunden, och inom bergsbygden,
likasom äfven på grusäsarnd, utgör sand eller
stenklapper i allmänhet den rådande
ylbetäcknin-gen. Länets klimat är i olika trakter ej
obetydligt olika; våren kommer naturligtvis tidigare lill
slättbygden, under det vintern och slädföret i
bergstrakterna är stadigare. Ofla kör man om
vårtiden i Bergslagen ännu med lass på de Magda
insjöarna, under det att segelfart redan börjat på
Mälaren. Här och der, såsom i det låga,
vattendränkta landet kring sjöarna llallaren orb
Temnaren, underhålles och sprides äfven köld och frost
genom sanka, af skogar instängda kärr. I
Skinskattehergs, 4 à 500 fot högt belägna, bergstrakt,
möta äfven flera den kallare Nordens
naturprodukter, såsom dvergbjörk, hjortron, åkerbär m. ro.
I Salhergs fögderi, äfvensom i allmänhet inom
länets bergslag, är ännu god tillgång pä skog.
Äfven på slättbygden förekomma ännu här och
der skogar, särdeles barrskog eller björk, och
endast några af de södra socknarna äro alldeles
skoglösa Åkerbruk är länets hufvudnäring, som
gifver största afkastningen, och är den gamla
seden, att hvartannat år beså jorden med <äd,
hvartannat låta den ligga i trade, bär ännu i
allmänhet rådande. Råg är hufvudsädet; dernäst
pothier. Ängsskötseln och foderodliogen är på
slättbygden otillräcklig, och boskapsskötseln motsvarar
derföre ej heller landets behof. I skogs- och
bergsbygden, äfvensom här och der vid enskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
