Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
274 Weiter&i RecM* och Ordinantla.
Weiteråi Reeeii och Ordinantla.
oti Dominikanernes klostersal. Konungen lifvades
af åtrå att krossa påfveväldet, prelaterna åter att
göra allt för sitt sjelfförsvar, adeln af begäret
efter de rika kyrkornas och klostrens många gods,
men borgare och bönder voro länge tvebågsne.
Kansleren Laurentius Andreæ gjorde å konungens
vägnar en framställning, hvaruti ban, sedan han
uppdragit en målning af fäderneslandets tillstånd,
och regeringens rastlösa bemödanden till dess
räddning, Inblandade klagomål öfver mötande binder
och motsägelser, samt gaf slutligen ej otydligt
att förstå, det ban ville hafva de mänga andliga
godsen indragna, samt biskoparnes slott återtagna,
under förklarande, att konungen i annan händelse
vore färdig att nedlägga sin värdighet. Han
upplyste, att inkomsterna icke på långt när förslogo
till rikets ökade behof och utgifter, samt nppgaf
de brister i statsförfattningen, som belt och hållet
borde afbjelpas. Under allt detta rättfärdigades
konongen från det om bonom utspridda förtal,
såsom ville ban trampa kristendomens bud under
fötterna. För att göra ifrågavarande indragning
mera angenäm för adeln, påstods utan betänkande,
att den hufvudsakligen skedde till adelns nytta,
och att följaktigen alla de, hvilkas förfader
bort-gifvit eller afsöndrat några bemman till kyrkor
och kloster, nu borde återfå hvad som på sådant
sätt blifvit dem beröfvad|. Dä skriften var
uppläst, svarade biskop Brask, att presterne genom
en dyr ed voro påfven förbundne; att de med
ansvar innehade sina egendomar såsom lön af
kyrkan; att de ansågo sig väl förpligtade till trohet
och lydnad emot konungen, men endast så vidt
sådant icke kunde strida emot de andliga
stad-ganderna, samt att de för öfrigt gerna skulle se
att alla missbruk inom det andliga ståndet eflystes.
Konungen vände sig dä till rådsherrarne med
fråga, hvad dem syntes om detta svar. Thure
Jönsson Roos, den äldste af dem, sade sig ej bättre
veta. Konungen, som skarpsinnigt nog insåg, det
ban, i sakernas närvarande ställning, vore
nödvändig, låtsade sig derföre vilja nedlägga regeringen,
om Ständerna icke ingingo på hans förslag, och
ställde sig såsom ban tagit ett fast beslut att göra
detta, då ban märkte den allmänna bestörtningen,
denna förklaring åstadkom. Riksbofmästaren egde
emellertid ej nog rådigbet att begagna sig af den
förvirring, som härigenom uppkom. Han njöt
endast ögonblickets triumf, smickrades af
menighetens Byktiga bifall, och sade stolt,
medan ban under trumslag gick förbi slottet, der
konongen bodde: "Ingen skall väl i år göra
mig till någon hedning, Lutber eller
kättare." Konungen sjelf antog ntseendet af den
största likgiltighet, medan hans vänner mästerligt
begagnade den allmänna villrådigheten, genom
att uppskrämma ofrälsestånden med
föreställningen om en regeringslöshet, som kunde bereda
bela rikets undergång. Större delen af adeln
vanns genom hoppet om fordna egendomars
återvinnande från de andlige. Bönder och
köpstadsmän yttrade en uteslutande tillgifvenhet för
konungen, och när Magnus Sommar, utvald biskop i
Strengnäs, förklarade, att kyrkans tjenare
ingalunda borde beskyddas på bekostnad af bela riketi
välfärd, gjorde detta hos alla ett godt iotryck.
Slutligen yrkades temligen allmänt, att man skulle
företaga en pröfning af de båda partiernas
stridiga lärosatser. Petrus Gallé och Olavus Petri
disputerade derpå emot hvarandra en bel dag. Den
förre talade på latin, den sednare på Svenska;
men slutligen ropade man åt dem, att båda bruka
modersmålet. Allt mer och mer började man
anse, att sanningen var på den sednares sida. En
deputation afgick derefter, till Braskens stora
barm, för att försäkra konungen om ständernas
beredvillighet att gå bans billiga önskningar till
mötes, och sjelfva den dumdristige Thure Jönsson
Roos, som i börjao högljudt fröjdat sig öfver
konungens afsägelse, begynte nu bäfva för folkets
hotelser. Den afsände beskickningen fann
emellertid konungen obeveklig. Äfven förnyede böner,
knäfell och tårar syntes länge fruktlösa; men
ändtligen, när ständernas bekymmer stigit till sin
höjd, inträdde konung Gustaf till dem, och lät
omsider förmå sig alt återtage kronan. Alla bans
propositioner blefvo då utan invändning beviljade.
Genom riksdagsbeslutet, eller det så kallade
Westerås recess och ordinanlia, fick konungen
full-myndigbet öfver alle de andliges gods, k>rkoroch
kloster, likväl med tillåtelse för adeln att återfå
hvad som blifvit afsöndradt ifrån deras familjer
alltsedan Carl VIII Knutssons räfst. Omkring 20,000
hemman fråntogos då de endlige. Konungen
lill-vällade sig äfven makt alt tillsätta, likasom alt
afsätta prester, bestämma deras inkomster af
pa-storaterna, samt att upptaga de böter och
sak-ören, som förut tillfallit biskoparne och kyrkan.
Alle prester skulle efter den tiden dnmmas vid
verldslig domstol i mål, som ej rörde embetet, deras
qverlåtenskap gå i arf efler lag, oct) biskoparne
förklarades oberättigade att, såsom förut skett,
tillegna sig aflidne presters egendom. F.vangelinm
skulle fritt läras i de ellmänna skolorna. Biskoparne
skulle dädanefter taga sina fullmakter af
konungen, men ej af påfven, till hvilken således ej
heller någon lösen för den biskopliga pallium vidare
finge erläggas. Såsom de numera icke kunde föra
sitt fordna kostsamma lefnadssätt, sedan deras
inkomster blifvit inskränkta till hvad konungen
behagade gifva dem, sågo de sig härigenom
nödsakade att sjelfve begära sitt uteslutande ur rådet.
Prelaterne, öfvergifne af de öfriga stånden, måste
underteckna detta beslut, som nästan alldeles
tillintetgjorde deras anseende. Väl inlade Thore
Jönsson Roos en förbön för den gamle,
förtjenstfull biskop Brask, att få behålla sitt Munkeboda
så länge ban lefde; men konungen lyssnade ej
härtill. Biskopen miste icke allenast straxt sitt
slott, utan ock sin väl beväpnade lifvakt, och
måste dertill ställe särskild borgen för silt
framtida uppförande. Åtskilliga förordningar vidtogos
sedermera af ständerna om socknarnas indeluing,
bannlysning, skriftermål och andra dylika mål,
hvilka nu till en ständig lag stadfästades. Äfven
stadgades, att de tvister, som emellan de andlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
