Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vikingafärderna»
Wikman.
303
dft de foro i viking; de ringare vikingahöfdingarne
bade ofta ej öfver fyra till fem skepp och ett
följe af blott tvä till trehundra man. Allt gick
ut p& att oförmodadt landstiga och plundra på
någon ort, der icke ett alltför stort motstånd var
att vänta, samt att, sedan tillräckligt byte blifvit
taget, genast draga derifrån till ett annat håll,
för att der förnya samma uppträde. Dröjde
vikingahopen händelsevis längre tid qvar pä något
ställe, inträffade ej sällan att folket i det
kringliggande landet bann samla sig till så stort antal,
att det kunde å sin sida öfvermanna de fremmande
bärjarne och återtaga det gjorda bytet. Sedan
de nordiske vikingarne uti öfver trehundra år blott
tidtals och med ringa styrka uppträdt på spridda
ställen, efter en kortare tids plundring och
härjning snart äter dragande utur det af dem
hemsökta landet, började efter år S3t>, då de
isynnerhet vände sina sjötåg mot Rogland, deras anfall
blifva både tätare och allvarsammare. De begynte
kommd med allt större styrka, och ändamålet med
deras besök oppbörde efterhand att endast vara
tillfällig plundring. Verkliga eröfringar af länder
och fremmande folks fullkomliga underkufvande
åsyftades alltmer och mer dermed. Nu, säger en
Engelsk krönikeskrifvare, utsände den allsmäktige
Guden otaliga svärmar af högst grymma hedniska
folkslag, Danskar, Norveger, Göter, Svear m. Q.
hvilka under mera än tvåhundra år oupphörligen
anfallande England från alla sidor, i detta syndiga
land öfverallt dödade menniskor och boskap,
skonade hvarken värnlösa qvinnor eller de späda
barnen. De sköQade och brände allestädes dit de
kommo, så att de tycktes vilja i grund förderfva
bela landet. Skildringarna af deras vilda framfart
äro förfärliga. Det båtade till ingenting, yttra
samtida Engelske författare, att besegra dem, ty
lyckades man äfven att öfvervinna dem på ett
ställe, visade sig snart nya Oottor och talrikare
vikingabopar i andra trakter. Drogo Englands
konungar alt försvara rikets östra del, skyndade
sig, innan de hunnit anträffa de fientliga skarorna,
ilande budbärare efter dem, sägande: Hvart, o
konung! drager du? se, hedningarne, som med en
oräknelig flotta landat på rikets södra kust, härja
redan der städer och byar, samt. förgöra på sin
väg allt med eld och svärd. Och då på samma
gång dylika olycksbådskap kommo frän norr och
vester, misströstade man snart om landets
räddning. Förskräckelsen för de vilda nordboarne,
deras öfverdåd orh grymhet afmålas med de
lifligaste färger. Allt motstånd var förgäfves. En ende
af dem, beter det i den tidens krönikor, hvari
bittert klagas öfver landets stora nöd och vada,
drifver ofta på flykten tio fiender och stnndom ännu
flere. Deras armod gör dem oförvägne,
kringsväfvande! bit och dit gör att man omöjligen vet hvar de
bestämdt kunna träffas, och om de komma i någon fara
gör förtviflan dem oöfvervinnelige. Ingen
skonas af dem förrän de gifvit sitt löfte om fred.
Vikingafärderna uti sin slutliga största
utsträckning voro de under namn af Nordmannatågen
ryktbara härjningar, hvilka uti Dära ett belt år-
hundrade uppfyllde södra Europas länder med blod
och fasor.
VikingavÄrd» kallades under hedniska tiden en
bland de förnämsta befälhafvarne bos våra fordne
konungar. Han förde en slags uppsigt öfver de
allmänna vikingatågen, samt ägde isynnerhet att
hålla noggrann vakt öfver vissa hamnar och skär,
som företrädesvis tjenade till vikingarnes tillhåll.
När konungens flotta utlopp var ban den
förnämste mannen derpå, anförde tåget, gaf befallning
om slagtningar och landstigningar, samt
vidmakthöll ordningen bland skeppsfolket; ban var
således den tidens amiral.
IfikintfRnttid, en socken i Walkebo härad, är
belägen 1 mil S.V. från Linköping och tillhör 2
kl. konsist. Jordmånen är styf lera och åkerbruk
är bufvudnäringen. På äng och mulbete är knapp
tillgång och skog fattas nästan alldeles. Socknen
bar varit berömd för sina slöjdare, snickare,
byggmästare och stensättare. Gårdar i socknen äro:
Skoldntad, Jsarp och Opplunda, hvardera ett mtl.
frälse-säteri, det sistoämnda år 1611 tillhörigt
kommendanten i Kalmar, Christer Some; Sörslad,
3 mtl., samt Gismestad och Nyble, hvardera 3
mtl. frälse. Sedan år 1768 bar socknen
gemensam kyrka med Rakeryd, som fordom utgjorde en
egen socken. Vid stora landsvägen från
Linköping ligger här Bankebergs gästgifvaregård.
Ättekullar och hallar utan runor finnas här på flera
ställen; äfven bar man på flere ställen i jordbrynct
funnit breda stenläggningar, som synas antyda att
denna socken, sannolikt före digerdöden, varit
folkrikare och tätare bebyggd. Den innehåller nu
47 hemman med 1,050 inbyggare på en areal af
8,146 tunnland, hvaraf 60 äro sjöar och kärr.
Adr. Linköping.
Wiklou, annex till Sjonhems socken på Gottland,
är beläget 2} mil S.S.O. från Wisby. Socknen
innehåller 7| mtl. med 216 inbyggare på en areal
af 4,050 tunnland, hvaraf 520 äro sjöar och kärr.
Adr. Wisby.
Wikman, Johan Henrik. Redan vid
utbrottet af 1742 års krig utfärdade Ryska kejsarinnan
Elisabeth till Finska nationen ett manifest,
hvaruti bon uppmanade densamma att befria sig ur
Sveriges välde och jurisdiktion, samt lofvade
Finnarne sitt beskydd om de ville uppsätta sin egen
regeringsform såsom ett af ingendera grannstaten
beroende land. Vid fredens ingående år 1743
afstannade väl denna plan; men tanken pä Finlands
sjelfständighet synes snart åter hafva nppdykat i
nägra oroliga hufvuden. Gamla handlingar intyga
alt en attaché vid Ryska legationen i Stockholm,
vid namn Simolin, åren 1750 och 1751 arbetat
för Finlands oberoende. Med tillhjelp af flere
personer, och bland dem en häradshöfding Wikman i
Finland sökte ban uppväcka missnöje bland
Finnarne och för dem uppduka sjelfständigbetsplaner.
Afsigten var, att storfursten Carl Petter Ulrik
skulle blifva deras konung under Ryskt beskydd.
Den ransakning, sora i anledning af denna sak
anställdes med Wikman, synes hafva blifvit
hemlighållen; men ur justitie-revisioneos protokoll och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
