Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wittenberg.
Wittenstein.
327
Sverige. Trupperna visade sig härvid dock
temligen motsträfviga, och förklarade enhälligt, att de
val ämnade blifva Sverige trogna; men deremot
framkommo de med en mängd häftiga påståenden.
Oe fordrade nemligen den inneslående soldens
erläggande, belöning för sina mödor, rättighet att
deltaga i och inverka pä alla besiat angående
hären, och slutligen att alla befordringar skalle ske
icke efter anförarens godtycke, utan genom
lottning. Wittenberg och de andre generalerne
måste äfven, ehuru ogerna, ingå på de flesta af
dessa fordringar. Emellertid bibehölls ordningen
till dess Torstenson bann komma nt och öfvertaga
befälet. När fråga sedermera blef att på förband
ntse dennes efterträdare, kom äfven Wittenberg i
fråga; men, ehuru Svenska regeringen erkände
bonom för en "god ryttareansågs ban dock,
såsom orden i rådsprotokollet lyda, "icke hafva
hjerna nog, att ett så stort verk förestå;"
dess-ntom var ban ej rätt ense med Torstenson, ej
heller älskad af fotfolket. Under fälttåget 1646
sändes han i April månad med den 5000 man
starka östra sidobären till Schlesien, der ban mötte
Montecuculi, i början med lika styrka och lycka.
Fram på sommaren bekom Wittenberg dock en
förstärkning af 3000 man från Sverige. No
måste Montecuculi, efter en förlorad träffning, vika
andan åt Mähren, hvarefter Wittenberg gjorde
ett hastigt infall i Böhmen, samt andsatte
Svenskarne i Olmiitz, Neustadt och Ealenberg Krems
och Korn-Neuburg hade redan af de kejserlige
blifvit tvungna till dagtingan. Wittenberg gick
derföre tillbaka till Schlesien, hvilket land ban
vid fälttågets slut till större delen innehade. Ar
1647 stod han äfven i Schlesien, der ban i
början kämpade emot de kejserlige ander
Monteca-cali; men i Maj månad dänkallades båda med sina
tropper. dä Wittenberg skulle skynda att bistå
Wrangel, hvilken ban sedan följde ander hela
sommaren. Fram på hösten kom Wittenberg med
sina trapper tillbaka till Schlesien, och gick då åt
söder för att undsätta det hårdt belägrade Iglau;
men ander vägen dit möttes ban af underrättelsen,
att staden blifvit af de kejserlige eröfrad,
hvarföre ban lade sina trapper i vinterqvarter i norra
Schlesien. Der kämpade ban i början af det
följande året emot ßncbheim, dock utan att några
särdeles händelser inträffade. Efter eröfringen af
Prag, blef Wittenberg ditkallad, och åtföljde
sedan Königsmark till krigets slut. Under freden
upphöjdes han, till belöning för sina många
krigs-bragder, af drottning Christina år 1651 till
friherre, dä ban fick till friherreskap MO hemman
och 58 mantal i Finland. Han var då
rikstyg-mästare och general af artilleriet. Sedan
befordrades ban till krigsråd och riksråd, samt
upphöjdes 1652 till grefve, då ban fick till grefskap
tvenne pogoster och alla deri belägna byar i
Kexholms norra län. Han skref sig grefve till
Nyborg. Straxt efter konung Carl X Gustafs
uppstigande på thronen, afsändes general Wittenberg
till Pommern, för att der mönstra de nyss
an-värfvade trupperna, vänja dem vid krigsdisciplin
och forbereda allt till början af ett nytt krig.
Ar 1655 utnämndes ban till fältmarskalk, och
för-ordnades straxt derefter till ståthållare öfver
Pommern. Ban bade fått befallning, att, så vida från
Mark ingenting vore att befara, och
omständigheterna syntes gynnsamma för ett anfall, skulle ban
genast uppbryta, och utao afseende pä den vägran
kurfursten af Brandenburg kunde göra, taga sin
marscb till Poblen genom det Brandenbnrgska
Pommern. Han skulle hålla god disciplin, att icke
genom soldaternes tygellöshet det fiendtliga
landets hjelpkällor måtte förstöras. Han varnades
att undvika allt intrång i religionen, för att icke
gifva katbolikerne någon anledning till fruktan
eller misstanke. Ändtligen anbefalldes ban att bålla
sin makt tillsammans, och före konungens ankomst
icke våga någonting afgörande, men icke heller
inlåta sig i några underhandlingar med
Polackarne, eller genom deras föreställningar låta sig
hämmas i sina operationer. Radzejowski, hvilken då
uppehöll sig i Hamburg, skulle åtfölja bonom
såsom rådgifvare. Wittenberg sammandrog
trupperna vid Stettin. Oe utgjorde 17,000 man, och
medförde 12 större samt 60 mindre kanoner.
Fältherren uppbröt d. 5 Juli 1655, och bans bär,
som utmärkte sig för en ganska sträng manstnkt,
blef af de Brandenburgske ondersåterne försedd
med alla nödtorftiga behof. Efter sex dagars marscb
ankom han till Poblska gränsen, och sedan följde
den lätta, otroligt bastiga eröfringen af nästan
bela Pohlen. Då följande året Polackarnes
allmänna resning skedde, och det af Svenskarne
besatta Warschau måste kapitulera, blef Wittenberg
emot tro och |äfven gjord till fånge. Den hatade
Svenske fältmarskalken kunde med möda skyddas
mot Pohlska adelns raseri, som fordrade hans blod.
Han, jemte flere andre befälhafvare, affördes till
Zamovsk, under förevändning, att på detta sätt
tills vidare skyddas för den rasande mängden. Der
afled året derpå, eller 1657, den tappre
Wittenberg i sitt fängelse. Sedermera fördes hans lik
till Sverige, der det först d. 14 April 1671
nedsattes i sin graf uti Riddarbolms-kyrkan. Den
grefliga Wittenbergska ätten ntgick redan med
sonen, general-löjtnanten af kavalleriet, Johan
Lennart Wittenberg, grefve till Nyborg,
friherre till Lojmojocki, herre till Nynä9, Ylsta,
Johannisberg, Carlby och Thedingshausen, som
afled d. 14 Mars 1680, utan söner.
Wittenstein, en väl befästad ort uti Lifland,
blef nnder konung Carl IX:s tid skådeplatsen för
ett af Svenskarnes många krigsföretag. Under
loppet af år 1604 förmådde konungen nti nämnde
land blott underhålla en belt liten krigsbär, knappt
tillräcklig för landets säkerhet; men som fienderne
äfven icke voro särdeles manstarka derstädes,
rädde en lång tid en nästan fullkomlig stillhet
emellan de bådo stridande makterna I September
månad 1604 lät Carl IX dock göra ett försök att
eröfrB fästningen Wittenstein. Svenskarne
stormade flera gånger med mycken ihärdighet, och
visade stora prof af kückbet och oförskräckthet;
men besättningen försvarade sig så väl, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
