Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Würlzburgs eröfring.
whüIihii.
345
genom denna framgång, började den ene efter
den andre springa öfver plankorna, och innan
qvällen bade konungen redan en betydlig styrka
samlad på andra sidan af floden, hvarefter
belägrings-arbetet den följande morgonen genast påbörjades.
Två bela dagar besköt konungen ett af
slottstornen, i bopp att detsamma vid nedstörtandet skulle
fylla grafven, och såmedelst underlätta
stormandet; det föll äfven slutligen, men på sådant sätt,
att den åsyftade verkan förfelades. Sedan derföre
löpgrafvarne bunnit innemot fästningen, beslöt han
att med storm borttaga den utanför porten
belägna halfmånen, samt anförtrodde detta
synnerligen vådliga uppdrag ät Axel Lilje, Jakob
Ramsay och Joban Hamilton med deras folk. Hepburn
och en hop frivillige Skottar följde sine landsmän.
Striden blef både långvarig och förtviflad, ty
fienderne, skyddade af det höga bröstvärnet, gjorde
ett kraftigt motstånd, hvaremot de stormande
måste under fiendens kulor och bugg tränga uppför
bergsbranten, öfver grafven och vidare uppför
sjelfva fästningsvallen. Ett stycke derifrån, och
skyddade af en grushög, stodo Gustaf Adolf och
Pehr Brabe, åskådande striden, hvarunder en från
fästningen kommande kanonkula slog ned vid
sidan, samt öfverläckte dem båda med grus och
dam. Konungen gick sedan ut på fältet, för att
ytterligare uppmuntra soldaterne, hvarvid en
muskötkula slet bort en del af hans buffelbandske,
dock utan att göra någon annan skada.
Emellertid rasade striden utan uppebör. österbottningar
och Skottar trängde oemotståndligt fram emellan
fiendernes pikar och kulor, sä att ändtligen efter
tvenne timmars fäktaode de kejserlige drogo sig
in uti slottet, och Svenskarne blefvo mästare
öfver bela utanverket. Dagen derpå skulle sjelfva
fästningen stormas, hvartill utsågos Svenska och
Tyska trupper, med gula och blå brigaden samt
österhottningarne i spetsen. Hamilton bade väntat
att med sina Skottar äfven denna gång få deltaga
i striden, och hao ansåg Gustaf Adolfs vägran för
en sådan skymf mot sig och sina landsmän, att
ban på stället begärde sitt afsked och öfvergaf
krigshären. Uuder följande natten samlades
ofvannämnda regementer uti den nyss eröfrade
halfmånen; morgonen derpå, litet före gryningen,
bestämdes till anfall. Ungefar en halftimma förut,
och då alla stodo färdige, utsändes en löjtnant
med sju man att undersöka porthvalfvet. Dold af
mörkret, kom han till vindbryggan, hvilken ban
till sin stora förvåning fann nedfälld; på inre
sidan stodo dock tvåhundra kejserlige på vakt. Då
desse hörde och skymtade någon rörelse utanför
vallen, ropade de och frågade efter lösen och
namn. "Jag är Svensk," svarade löjtnanten, och
spraog dristigt med sina få följeslagare npp på
bryggan, ropande tillika utåt halfmånen:
"Kamrater! skynden hit, slottet är intaget!" Det
lyckades honom att under en häftig skärmytsling
försvara porthvalfvet mot Österrikarne, hvilka,
bedragne af mörkret, ingalunda kunde föreställa sig,
att en sä liten styrka vägat anfalla dem. Vid
löjtnantens rop störtade emellertid alla de i be-
redskap stående regementerna fram, somliga öfver
vindbryggan, andra på stormstegar klättrande öfver
murarna. Striden blef häftig, men kort, ty snart
inträngde Svenskarne på sjelfva borggården.
Besättningen fortfor detta oaktadt med ett förtvifladt
motstånd, hvarigenom de stormande blefvo ännu
mera uppretade, så att de slutligen begynte
ropa: "iVIagdeburger-pardon," och nedböggo allt som
de mötte. Då sprang Torstensson fram, fattade
den kämpande Keller om lifvet och tog honom till
fånga, på samma gång skyddande booom mot
sol-daternes raseri, och med anförarens
tillfångatagande slutades ändtligen striden. Borggården var
emellertid öfverströdd med fallne fiender, deribland
tjogo munkar, dels med, dels utan vapen. Många
hade kastat sig sjelfve till marken, låtsande
döden, för att sålunda undgå honom. Sedan
motståndet upphört, ilade soldaterne till plundring;
dock blef ingen qvinna våldförd, ingen man
misshandlad, men penningar och dyrbarheter borttogos
utan försköning och i rikt mått. Efter en
timmas tid lät konungen befalla slut på plundringen,
och inträdde derpå sjelf uti slottet. Det var na
redan full dager, så att han tydligt kunde se de
öfver borggärden utströdda liken. Ban märkte
straxt, att några af dem bade en bos döda
ovanligt frisk färg, och gissade till verkliga
förbållandet, hvarföre ban leende ropade: "Stån upp
igen! eder skall intet ondt vederfaras." Vid dessa
ord sprungo genast många af de förmenta liken
upp ifrån marken, samt bugade sig med glädje
och tacksamhet för den räddande fursten.
Seger-vinnarnes byte blef ganska stort. Eo mängd
silfver och kostbarbeter, som stadsboerne bade
förvarat uti slottskyrkan, återlemnades, och likväl
erhöllo soldaterne så mycket penningar, att de vid
delningen med fyllda hattkullar mätte det klingande
myntet. Konungen beböll för egen räkning
rust-kammaren, innehållande vapen för sjutusen man till
fot och fyratusen till häst, aderton större och
trettio smärre kanoner, samt fyra mörsare; stallet
med en mängd utsökta hästar; vinkällaren, ymnigt
försedd äfven med många tjugoåriga lat, och
slutligen det rika bibliotheket, hvilket skänktes till
Upsala högskola. Ur kapellet togos bilderna af
Frälsaren och jungfru Maria, gjutna af gediget
guld, äfvensom de tolf apostlarne af silfver.
Keller måste dessutom upptäcka erkebiskopens
hemliga skattkammarehvalf, djupt ned under slottets
källare inhugget i sjelfva klippan. Derifrån
opp-buros de gömda rikedomarna, man vet ej till buro
stort värde. Då frän samma hvalf ett skrin bars
öfver borggården, lossnade bottnen, och bela den
tunga laddningen, bestående af blanka dukater,
rullade ut öfver stenarne. Soldaterne kastade sig
ned för att upplocka dem, lemnande försyns skall
några åt konungen, men stoppade de flesta i sina
egna fickor. Gustaf Adolf skrattade bäråt och
sade: "Låt vara gossar! efter guldet nu en gång
har fallit i edra bänder, så må ni också behålla
det."
Hagtints, Hann, bette på konung Gustaf I
Wasas tid en ung stadstjenare i Stockholm, som
ge-Del. IV. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
