Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åbo »|otis erOfring.
Åbo stifts biskopar. 385
spordes, om de ville vara sin konung trogne och
tappert försvara slottet. De svarade i allmänhet
väl. Många, serdeles bland knektarne och
matroserne, voro dock hertig Carl bemligen tillgifne.
En ibland dem vågade till och med öppet vägra
att strida emot hertigen; men ban blef genast
al-rättad, hvarefter de öfrige lydde. För att i alla
bäodelser vara säker, lät Stålarm göra en
lönnport, genom hvilken ban och de förnämste
ämnade draga sig undan, om slottet icke kunde
försvaras. Carls spejare utforskade och berättade
detta. "Vi skola nog slå en plugg för hålet,"
sade då Samuel Nilsson, en af hans höfdingar. Hela
Finska Uottan låg emellertid overksam vid Åbo,
under det att hertig Carl med sina små skutor
seglade öfver hafvet. Man visste ingenting af,
förrän bans Qotta nalkades mellan Haivansala och
Runsala öar, lösen sköts, och man hörde
trumpeterna af det sändebud, som medförde
uppmanings-brefvet. Finska manskapet hastade härvid till
slottet, och då Carl försökte segla fram emot
àmynningen, började Finnarne skjuta så skarpt, att
masten på hertigens galeja straxt i början
krossades. Hertig Carl kunde icke ulan för mycken
skada blottställa sig för slottets kanoner. Han gick
derföre med flottan söderut omkring Haivansala ö,
och landsatte sina trupper på denna sida,
hvarefter bans folk drog; till Åbo och besatte staden.
Vid ryktet härom tågade Stålarm med en del af
besättningen uppefter Aura-ån, för att antingen
utdrifva Svenskarne ur staden eller antända
densamma; men hertigens anförare uppställde sitt folk
till försvar utanför tullen vid Kuppis källa, och
då drog Stålarm sig långsamt tillbaka. Nu
aflossade Svenska artilleriet sina kanoner, och
båtsmännen framtågade med fällda spetsar, hvarvid
Finnarne flydde hufvudstupa. Stålarm drog sig då
oppàt Tavastehus, och gjorde intet vidare försök
mot hertigen. På Åbo slott var nu fru Ebba
lemnad i sticket. Många bland krigsfolket voro
hertigen tillgifne, och ßengt Severinsson, hvilken
efter Stålarms flykt förde befälet, var hatad för
sin egennytta. Knektarne påstodo nemligen, att
han stuckit deras sold i sin egen pung. Man
beslöt dock alt göra motstånd. Carl lät på
Korpo-lais berg uppdraga några fältstycken, och började
derifrån beskjuta slottet, dock utan framgång. Nu
gick ban öfver strömmen och uppförde på
Qvarn-backen en skans, hvarifrån kanonerna snart kunde
göra mera verkan. De riktades ofta på fönstren,
för att dermed skrämma fruntimren. Också hände
det en gång, just under den allmänna
bönestunden, att en kedjeknla kom och slet midt itu en
man, som stod straxt utmed fru Ebba. Hon blef
dock ingalunda försagd, utan uppmanade ännu en
gång folket till trohet mot konungen och
frimo-digbet mot fienden, samt föregick dem sjelf med
exemplet af elt oförfäradt mod. Från Åbo stads
invånare kom bref, hvari de uppmanade henne att
gifva sig; men förgäfves. Man fick sedan veta
att konung Sigismund icke skulle komma, att
ingen hjelp var att vänta frän Stålarm, och att
bertig Carl deremot erhållit en betydlig förstärk-
niog från Österbotten; men fru Ebba fällde ändock
icke modet. Lyckan böll äfven på att kröna
hennes bemödanden med framgång. Hertigen bade
fyra skansar, en ofvanpå och en vid foten af
Korpolais berg, en pä Qvarnbacken och en på
Qvarnholmen. De två sista bade ban ej kunnat
uppföra utan stor förlust, ty kanonerna på slottet
anställde förödelse bland de arbetande; sjelf kunde
Carl deremot föga uträtta. Slottsmurarna voro
nemligen tjocka och nylagade, och Svenskarne
bade på sina små fartyg endast kunnat medföra
mindre kanoner, hvilkas kulor ingen synnerlig
skada gjorde. Han försökte undergräfva murarna;
men det led redan fram i September, ett ihållande
regn fyllde grafvarna, och man måste snart
öfvergifva dem. Folket började blifva misslynt och
längtade bem. Förräderiet verkade hvad våldet
icke förmådde. En student, benämnd David Hjort,
hade ofta varit i Clas Flemings hus. Han lät nu
begagna sig af hertigen såsom en hemlig
underhandlare, och lyckades att förleda mänga. Vid
utfallen började den ene efter den andre springa
öfver till Svenskarne, och man märkte snart, att
bysseskyttarne med flit riktade kanonerna så, att
skotten icke skulle göra någon skada. Vid hvar
kanon ställde sig derföre en af befälet ined laddad
bössa, för att efterse, det alla gjorde sin
skyldighet. Detta befanns dock snart allför obeqväm|.
Man sammankallade derföre besättningen på
borggården, och läfvade stora belöningar åt dem,
som ville blifva trogne; men åt dem, som så
önskade, gaf man tillåtelse att gå öfver till
hertigen. Man kunde sedan veta hvad man bade alt
lita pä. Emot förmodan, anmälde sig de fleste
att vilja lemna slottet, hvilket de också straxt
derpå gjorde genom den öppnade porten. De
qvar-blifne tänkte ändock på försvar; men funno
kanonerna af de bortgångne fyllde med smuts och
fäng-bålen tilltäppte. Dertill förnams ett rykte, att
konung Sigismund var död, hvarföre man beslöt att
underhandla. Den 30 September,
Micbaelsmesso-dagen, uppgafs slottet, ßengt Severinsson måste
smyga sig ut genom lönnporten, och hos hertigen
söka beskydd emot sina egne uppretade knektar.
Det berättas, att då bertig Carl skulle tåga in
på slotte fruktade ban, det någon mina
derstädes kunde vara lagd i försåt. Fru Ebba måste
derföre möta vid porten och följa bonom, tills allt
blifvit undersökt. Han lät då straxt föra sig till
slottskapellet, der Clas Fleming ännu stod bisatt.
Ett rykte bade blifvit utspridt, att Flemingen
ännu lefde och uppehöll sig i Poblen, samt att
likkistan deremot var fylld med alla bans
dyrbarbeter. Hertigen befallde att locket skalle aflyfta9.
Då bao såg de förfallna lemningarna af sin fordne
fiende, fattade han i den dödes skägg, ryckte derpå
och sade: "Om du nu lefvat, bade ditt hufvud icke
skolat sitta mycket säkert;" men bärtill genmälte
straxt fru Ebba: "Om min salige herre lefvat, så
bade bans nåde aldrig kommit bärin."
Åbo stifta biskopar. Sedan den helige biskop
Henrik från Upsala börjat omvända Finnarne till
kristendomen, säges den förste Upsala
erkebisko-Del. IV. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
