Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åreberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
418
Öland* slag.
Ölands slag.
Då Jakob Bagge fick veta detta, insåg han att
skeppet ej längre kunde försvaras, hvarföre ban
gaf sig tillfånga, samt gick med en del af
Svenskarne ombord på ett af de Lübeckska skeppen.
Lübeckarne åter sprungo hastigt och till stort
antal in pä Makalös för att plundra; men knappt
bade de kommit dit, förrän elden fattade i
krut-kammaren, emedan elden grep så hastigt omkring
sig, alt, oaktadt både Danskar och Lübeckare
försökte dämpa densamma, alla bemödanden blefvo
fruktlösa. Med en förskräcklig knall flög
fock-masten som en pil upp i luften. Det stora
Makalös brast sönder och sjönk i hafvets djup med
300 Lübeckare och deras amiral, 800 Svenskar,
jemte alla sina kanoner. — Ar 1676 blefvo Ölands
farvatten åter skådeplatsen för en märkvärdig, men
för oss ganska olycklig träffuing. Deo 30 Maj,
bittida om morgonen, gick Svenska flottan, under
amiral Creutz, till segels med en frisk kultje.
Vinden var i beständigt tilltagande, och om
morgonen den 1 Juni blåste det redan hårdt. Klockan
8 om förmiddagen denna dag syntes Ölands södra
udde; men i brist på skicklige styrmän vågade man
icke komma den närmare än på halfannan mil,
hvarigenom bände, att de närmaste fiendtliga
skeppen, hvilka hela natten förut jagat med forcerade
segel, togo lofven af Svenska flottan, samt
kommo emellan denna och landet. Svenska flottan höll
emellertid längs Ölnndska kusten med den hårdt
blåsande vestliga vinden, och förde så forcerade
segel, att skeppen Venus och Hercules sprängde
siuu stormärsrår; andra skepp förlorade sina
bram-stänger. Bland de fiendtliga skepp, som i lofvart
hunnit närmast Svenska flottan, var Danske amiralen
van Tromps cbefskepp det femte i ordningen. Kl.
11 började denne amiral elden, för att, som det
troddes, betäcka en förment brännare, hvilken,
med vice-amiralsflagg på toppen, nalkades
Svenska skeppet Stora Kronan. Delta öppnade, för att
afvärja en så farlig fiende, åtta af undre lagets
portar om babord, och började elden mot
hränna-ren; men kanonaden gjorde ingen verkan, hvarken
från ena eller andra sidan, dels emedan afståndet
var alltför stort, dels ock emedan sjön gick bög.
Vid denna tid hade många af fiendens skepp,
såsom sämre seglare, blifvit efter, och ehuru
Svenska flottan tagit jagt, borde likväl icke tillfallet
försummas alt, om än icke slå fienden, åtminstone
göra honom skada, hvarföre amiralen Uggla, som
trodde sig kunna afskära några af de närmaste,
och sätta dem emellan tvenne eldar, sköt elt
skott, såsom det den tiden var brukligt, till en
begäran att få vända. Olyckligtvis besvarade icke
endast amiralen Creutz signalen, utan gaf tillika
signal för hela flottan att vända. Hvad följden
häraf skulle blifva för en spridd flotta, som
seglade undan vinden med orefvade märssegel i hårdt
väder, borde icke hafva varit svårt att inse. Sjelf
ville den olycklige Creutz vända på stället, oaktadt
flere, och bland dem isynnerhet den erfarne kaptenen
tiabrielsson, föreställde honom nödvändigheten att
först minska segel, emedan skeppet var mycket
rankt, hvartill kom, att de kanoner, som brukats
emot fienden i gamla lofvart, icke voro surrade,
och icke heller portarna slutna. Alla
föreställningar voro likväl fruktlösa. Amiralen gaf befallning
att vända, och med den fart skeppet hade gick
väl vändningen fort, men innan seglen blifvit
om-brassade på andra bogen, kom en häftig by, som
gaf skeppet en så svår krängning, att vattnet
gick in genom de af undra lagets portar, hvilka
icke blifvit tillslutna. I den villervalla, som na
på däck uppkom, hade iogen nog beslutsamhet att
befalla masternas kapande, hvilket möjligtvis ännu
kunnat rädda detta olyckliga skepp; utgången är
lätt att förutse. Skeppet sjönk platt ned, så att
endast styrbordssidan blef öfver vattnet, då, till
råga pä olyckan, elden kom lös, spridde sig till
krutdurkeo och sprängde vraket i luften. Denna
olycka tilldrog sig en ini| från Ölandsvallen, midt
emot Hulterstads kyrka. Snart syntes intet annat
qvar utaf Sveriges yppersta skepp, Stora Kronan, än
en del af styrbords galleri och akterblysan. Sjön
var betäckt af spillror och lik; de få, som ännu
voro vid lif, kringflytande på delar af vraket, kunde
hafva föga hnpp om räddning. Efter band
upptogos dock 3 officerare, 14 båtsmän, 22 soldater och
2 trumpetare, de enda öfverlefvande af 842 mans
besättning. Skeppet Äpplet, som vände straxt
efter Kronan, förlorade sitt stormärssegel, och
amiral Uggla, som nu var flottans befälhafvare,
nödgades, för vraket af Kronan, vända för vinden.
Icke underligt, om oordning uppkom i en flotta,
som redan hade flera skepp redlösa, och andra i
strid med fienden. Några skepp sökte undkomma,
andra att göra motstånd mot fienden, som ännu
icke hunnit få upp bela sin styrka. Amiral Tromp,
hvilken, för att icke blifva afskuren af Svenskarne,
också låg sydvart öfver, gjorde emellertid signal
för den förenade flottan alt strida på alla
punkter; sjelf anföll han Ugglas chefskepp, som kort
derefter förlorade stormasten. I denna olyckliga
ställning blef den Svenske amiralen snart pä alla
sidor omringad. Hans skepp, Svärdet, som
slutligen förlorat alla masterna, fortfor likväl att
kämpa med oförminskad häftighet, och den käcke
Uggla hade föiesatt sig, att segren skulle blifva
fienderna dyrköpt. De närmaste fienderne ämoade
till sist afgöra den envisa kampen genom äntring,
då i detsamma en brännare i full låga hakade sig
fast vid det Svenska skeppet, oaktadt de fiendtlige
amiralerne ropade till brännare-kaptenen atl
afstå, emedan de redan ansågo skeppet vara i deras
väld. Uggla, som ej mera kunde tänka på oågon
räddning, var ej missnöjd med bändelseB, emedan
fienderne på sådant sätt icke skulle komma i
besittning af skeppet. Förgäfves föreställde man
honom, atl elden kunde släckas, samt alt
försvaret redan var tillräckligt både för baos egen och
flaggans ära. "Han ville icke lemna ett sä
kapi-talt skepp med så stora stycken i fiendens bänder,
eller gifva sig fången, utan fäkta såsom en ärlig
man." Dä van Tromp aiimanade honom att sinka,
svarade ban: "När såg man någonsin en Uggla
fän-gas på ljusa dagen?" Lika förgäfves föreslog ma"
bonom att rädda sig pä storluckao, sedau skeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
