Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örebro möte - Örebro riksdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allena, utan i den akt att man skall ihågkomma,
att vi äro döpte och stänkte med Christi blod. —
Beläte hafves icke för den skuld, att vi skole niga
och buga för dem, utan till en åminnelse efter
Christus eller heliga menniskor. — Palm viges
icke, ej heller brukas dertill, att han skall hafva
besynnerlig makt, der man skall sätta tröst till,
utan till en åminnelse att folket strödde
palmqvistar i vägen för Christo, när han for in till
Jerusalem. — Kyndelsmessoljus brukas icke till
någon besynnerlig gudstjenst, ej heller gifves någon
besynnerlig makt, utan till åminnelse, att det
sanna ljuset, Jesus Christus, vardt offradt i
templet. — Oljning eller Krismosmörjelse gifves ej
annan makt, utan det skall vara ett utvärtes
tecken till den invärtes smörjelsen, som sker genom
den Helige Ande. — Klockringning brukas allenast
dertill, att folket skall kallas tillhopa dermed. —
Kyrkobyggning hålles icke för någon besynnerlig
Guds dyrkan, utan dertill att man må komma der
tillhopa och lära Guds ord; Gud bor icke i de hus,
som äro byggda med menniskohänder. —
Kyrkovigning, att viga salt, mat och sådant, bör icke
ske i den akt, att sådana ting skola i sig sjelfva
vara desto bättre att de vigda äro, utan i den
akt, att Guds ord påkallas öfver sådana ting, att
de skola varda oss rena, och ej komma af oss i
något missbruk, så att sådan Guds namns
påkallelse sker oss till förbättring, och icke det ting,
som vigdt varder. Så bör ock folket varda lärdt,
att de hellre gifva de fattige sina ljus, än sätta
dem för beläten. — Fastedagar hållas icke i den
akt, att det skall ske Gud någon besynnerlig tjenst
dermed. — Helgedagar äro för den skuld insatta,
att man skall hafva tid att höra Guds ord, och
de der arbeta, skola hafva hvila af deras arbete,
icke till någon besynnerlig gudstjenst. — Folket
skall läras, att de ceremonier, som hållas om
Långfredag och Påskdag, ske allenast till Christi
åminnelse. — Så är ock slutligen af nöden, att
folket varder undervist om pilegrimsresor, att
sådana måtte, efter som möjligt vore, afkomma,
utan att det skedde i den akt och mening, att
folket sökte dit det kunde få bättre lärdom och
undervisning, än hemma öfverkommas kunde, så
att pelegrimsresan sker för en god lärdoms skuld,
och icke för någon besynnerlig gudstjensts eller
aflats skuld, den man i alla rum öfverkomma kan,
efter det Gud är så väl i det ena rummet, som i
det andra. Och sådan undervisniog skola de ock
gifva folket före, som der hemma äro der
tillsökningen sker.” Att, utom de ämnen, om hvilka
mötesbeslutet nämner, äfven andra dels
afhandlades, dels genom beslut stadfästades vid detta
kyrkomöte, visar sig af flera omständigheter. Deraf
torde ock, ej mindre än af den offentliga
handlingen, förklaras, att först efter mötet i Örebro
en stor del af den gamla kyrkans anhängare
började befara, att dess bestånd hotades. Så litet
hade man i allmänhet anat betydelsen af den
något mer än halftannat år förut hållna riksdagen
i Westerås, eller ock så allmänt medgaf man
nödvändigheten af de reformer, hvilka der beslutades,
eller så säker ansåg man sig vara på de åsigter,
hvilka i Örebro skulle göra sig gällande, att
utgången väckte bestörtning hos många påfvedömets
vänner. Det synes som hade man väntat, att
sedan nödiga förbättringar uti kyrkoväsendet blifvit
i Westerås medgifna och vidtagna, så skulle
ordningen komma att nu vidtaga hämmande åtgärder
emot kätteriet. Så omtalar Wadstena klosters
dagbok, att den 26 Januari hade tre bröder på
konungens befallning begifvit sig till mötet i
Örebro ”emot Lutheranerne,” och hade den 12
Februari återkommit ”bestörte.” Kyrkomötet i Örebro
höll likväl den varsamhetens medelväg, som
tillhörde Svenska kyrkoreformationen i nästan hela
dess fortgång. Det var derföre naturligt, att de
begge partier, som å hvardera sidan gingo till
ytterlighet, att nemligen både de ifrigare
protestanterne och de halsstarrige påfviske skulle blifva
dermed missnöjde. De förre tyckte alltför litet
vara gjordt, alltför stor eftergift för villfarelsen
hafva skett; de sednare fingo nu först sina ögon
öppnade, och började märka hvad tiden led.
Örebro riksdagar. Uti den gamla staden
Örebro höllos redan under medeltiden flera
herredagar och riksmöten, hvarpå ej sällan ganska
vigtiga beslut fattedes. Den herredag, som
nyårstiden år 1540 der hölls, och på hvilken arfriket
infördes, var till sina följder ett af sednare tiders
märkligaste riksmöten. Närvarande voro: Lars
Siggesson Sparre, Sten Eriksson Lejonhufvud,
Johan Thuresson, Knut Andersson Lilje, Svante Sture,
Abraham Eriksson Lejonhufvud, Birger Nilsson
Grip, Christoffer Andersson Röd, Måns Johansson
Natt och Dag, Johan Olofsson Gyllenborn, Nils
Krumme, Lars Thuresson och Konrad von Pyhy,
erkebiskopen Laurentius Petri, biskoparne Botvid i
Strengnäs och Henrik i Westerås, samt
superintendenten Georg Norman. Konung Gustaf Wasa
i egen person föreställde desse herrar den 4
Januari, att Sverige var ett valrike, hvaraf följde
stora olägenheter; de förvekna tider gåfvo derpå
blodiga och olyckliga bevis. I ett arfrike kunde
aldrig sådant hända. Man borde tro, att en
arfkonung gerna satte ett lyckligt rike i sin
arfvinges händer, hvaremot en valkonung ansåge detta
med kallsinnighet, och lemnade riket efter sin död
såsom ett rof för den mäktigaste inkräktare; de
kunde häraf sjelfve döma hvad som förestod
Sverige i närvarande omständigheter. Efter att hafva
yttrat detta, afträdde konungen, på det att
herrarne otvungne måtte kunna fatta sitt beslut. Detta
skedde också utan dröjsmål. Sedan alla skäl,
både för och mot, blifvit öfvervägda, förklarade
de närvarande herrarne Sveriges rike i everldliga
tider för ett arfrike, och konungens manlige
bröstarfvingar, efter förstfödslorätten, vara födde
arftagare till Svenska kronan. Denna förklaring
afgafs i Konungens närvaro, och på hvar sin sida
hade han sina båda söner, prinsarne Erik och
Johan. Konung Gustaf utdrog då sitt svärd,
utsträckte det och yttrade: ”I den heliga
Trefaldighetens namn och af Guds kraft, som oss och våra
konungsliga barn, arfvinge efter arfvinge, beskärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
