Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de bara markerna, skimrade genom skogens tunga
kronor och speglade sig sist i ån, när Anders Johan
gick öfver bron. Där stannade han och tänkte, och
utan att han visste det, kom han att stå på samma
ställe, där han först mötte Elsa, då han kom för
att söka hjälp i sin ensamhet efter den första
hustruns död.
Då föll öfver honom en beklämning, som om
han gjort mot sig själf det värsta onda, det, som
ingen kunnat göra honom mer än han själf. Han
stod stilla och bara såg ned i älfven, hvilken kastade
liksom bubblande månstrimmor upp öfver de
glänsande stenarna, stod och kände vårblåsten svepa
kring sina heta kinder, hvilka ännu brände af kyssar
och dryckjom, och öfver honom drefvos skyarna
fram och fördunklade månen, seglade vidare igen
och försvunno bakom skogen. Från skogen hördes
det tunga brus, som kommer om natten, då dagens
röster tystnat, och allt blir, som funnes inga
människor till.
Anders Johan gick bort från bron och kom
in på sin egen gård. Hur underligt allting var!
Samma sus hörde han här under de gamla
lönnarna och björkarna. Han kom att tänka på, att
snart skulle han här höra en främmande röst blandas
med sin, han kom att tänka på Idas skratt, och
han tyckte plötsligt, att häruppe passade det icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
