Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Anders Johan kom hem, stod arbetet i huset
stilla, och Ida låg på sängen och grät högt. Hon
var sjuk. Och när mannen ville röra vid henne,
stötte hon honom tillbaka.
— Jag såg nog, hvem du talade med, ropade
den vreda hustrun. Det var hon, som var här
före mig, och som jag inte tål för min död.
Plötsligt stod hon upprätt på golfvet och såg
Anders Johan rasande in i ögonen.
— Gör det en gång till, sade hon, och jag
gör en olycka på henne eller på mig själf.
Anders Johan försökte att lugna henne.
— Elsa har intet ondt gjort dig, började han.
Men hustrun afbröt honom:
— Det kvittar mig, hvilket hon har. Men hon
ska inte komma åt att göra mer. Det ska jag
bli kvinna för.
Anders Johan teg, därför att det ej nyttade att
tala. Men det båtade honom icke stort. Ty från
den dagen började hustrun att utfråga honom om
Elsa, och hur allt varit mellan dem. Hon frågade
honom om allt, från det minsta till det största,
och ingen anledning var henne för ringa. Ständigt
och jämt kom hon åter till samma sak. Ständigt
och jämt pinade och plågade hon mannen. Ett
rasande begär efter att pina för plågans egen skull
tycktes behärska henne, och hon frågade icke efter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
