Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trefvade i mörkret, och trodde, att han hört räfven
tjuta, därför att det var så kallt inne, att han frös,
och därför att han hörde snön piska mot rutan.
Men hvarför var det så kallt? Hvarför frös han?
Och hvarför tjöt räfven? Anders Johan strök eld
på en sticka, och med darrande händer fick han
lampan tänd.
Då såg han, att hustruns säng var tom, och
att dörren till förstugan stod öppen. Han mindes
det skrik, han hört, och nu hörde han med ens,
hur tyst allting omkring honom var. Han
lyssnade och lyssnade, och tystnaden fyllde honom
med en ännu värre fasa. Aldrig hade han känt
sig så ensam och rädd. Ty han förstod, tyckte
han, förstod i en blink alltsammans, och med
händerna öfver hjässan mumlade han: »Gud i
himmelen, måtte det vara slut!» Anders Johan begrep
icke, att han med dessa ord bad om en människas
död, han visste ingenting, allting inom honom var
som i bristning.
Men tyst och lugnt för att icke väcka någon
gick han ut i snöyran, som slog mot hans ansikte,
och försökte i mörkret att se. Trefvande gick han
därute, till dess att hans fot snafvade öfver något
mjukt. »Jesus», ropade han. »Jesus, hon ligger
här.» Framstupa låg hustrun i snön och rörde sig
icke. »Hon är död», tänkte Anders Johan, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
