Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son. Han var tvärtom glad, att ingen, som sett
honom, sådan han förr var, behöfde se honom nu
och jämföra. I den känslan fann Anders Johan ett
stort lugn.
Sista gången han och Elsa talade om allt det
som varit dem emellan, voro de båda gamla, och
den spänning, i hvilken de lefvat, hade börjat vika.
Då sade Elsa en gång:
— Jag har aldrig kunnat ta det sinnet, som
du ville, jag skulle ha. Och därmed har jag gjort
dig mycket ondt. Gud skapar inte alla människor
lika, och jag tror ibland, att jag varit lycklig, som
intet vet om kärleken på det där heta viset som
du. Men ibland har jag nog också velat, att jag
kunnat vara dig i lag. Jag tror också, jag är glad,
för att vi aldrig fått några barn. Ty jag hade aldrig
mäktat med det.
— Det är öfver nu, svarade mannen, och vi
äro gamla.
Underligt för oss lifvet, olika för hvar och en.
Långt står den ena från den andra, och hvad en
människa i hela sitt lif vill säga en annan, når ofta
icke fram. Mycket veta vi ej heller om hvarandra,
och det vi tro oss veta, är ofta falskt. Men
samman kunna människor gå äfven i undran. Så gick
det med Anders Johan och Elsa, hur olika de än
kände det, och annat än vänner i undran blefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
