Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Längre kunde Elsa icke läsa. Ty tårarna
skymde hennes ögon och droppade ned på den
gamla bokens blad. Då slog Anders Johan upp
ögonen och gjorde en rörelse, som om han ville
säga något. Elsa lutade sig öfver hans mun,
och andlöst väntade hon på hans ord. Ty hon
såg, att det var något, hvilket han kämpade för
att få säga, och det kom för henne, att fick han
dessa ord sagda, skulle de följa henne som en tröst
genom hela lifvet.
Men Anders Johan förmådde icke säga dessa
ord, som han sträfvade efter att hviska fram. Midt
under det läpparna rörde sig, brusto hans ögon,
och ansiktet blef med ens orörligt och stelt.
En undran flög genom den ensamma kvinnan,
hvarför Gud velat neka henne denna tröst, och
tyst lutade hon sig ned öfver den döde. Hur
be-dröfvad hon än var, fann hon dock inga tårar.
Men som hon satt där, förstod hon, att intet
af hvad som skett, kunnat vara annorlunda. Sakta
smög sig denna visshet öfver hennes själ, om och
om tänkte hon igenom detta, och tanken gaf henne
tröst. Så långt som Elsa såg nu, tyckte hon sig
aldrig hafva sett förr. Ej ens det störde henne,
att hon icke kunnat höra mannens sista ord. Det
kom henne för, som visste hon dem, utan att han
talat. Som hon tänkte detta, blef allt lättare inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
